Tycker det är så jävla synd att PC-Engine (TurboGrafx-16) aldrig tog fart här i väst.
Som komplement till NES och Master System, likväl som SNES och Mega Drive, hade konsolen varit fantastisk. En felande länk mellan de två generationerna, åtta och sexton bitar, med några av erans absolut bästa och mest intressanta spel.
Att den dessutom började med spel på kort av storleksordningen kredit och slutade sina dagar med fullskaliga CD-spel, oftast huserandes milsvida från FMV-fanskapen på Sega CD, gör den ännu mer intressant.
Zelda-kloner, shoot 'em ups i överflöd, plattformsäventyr och japanska rollspel. Ett av Castlevania-seriens kanske mest intressanta old school-alster i Rondo of Blood.
...och så Bonk.
En form av maskot, för NEC och Hudson, PC-Engine och TurboGrafx-16. Bonk i väst. PC-Genjin i öst.
När vad som skulle komma att bli en hel serie av spel tog sina första stapplande steg 1989 var det inte speciellt imponerande.
Bonk's Adventure (PC-Genjin, BC Kid, rörigt... onekligen) var rentav ett rätt matt och oblanserat litet plattformsspel med stundtals genuint tveksamma produktionsvärden.
Nog för att det var kul att utforska en dinosaurie från insidan, omän aningen motbjudande, men bristfällig kollisionsdetektion och nivåer absolut inte anpassade för Bonks speciella sätt att föra sig på ledde till en upplevelse aldrig i närheten av att kännas lika självklar som Sonic kom att göra en tid senare för Segas räkning på maskotfronten.
Redan under dess första nivå känns allt mycket mer fokuserat. Klara färger och en renhet i både estetik och nivådesign som ger en känsla av självklarhet, tydlighet, få plattformsspel kommer i närheten av.
Det vertikala upplägget, där Bonk får simma motströms i vattenfall, lämnar det öppet för hans "hålla sig i luften länge genom att rotera snabbt"-grej att dras nytta av för att nå annars onåbara plattformar.
I Bonk's Adventure kändes det ibland som att man kunde luftsnurra sig genom stora segment av niåver, på ett sätt som Kirby emellanåt kunna flyga sig förbi det mesta i utmaningsväg, men här har verkligen nivåerna anpassats för att hindra Bonk från att missbruka sin färdighet likväl som tvingas använda sig av den effektivt för att nå fördelaktigheter.
Sedan kan man argumentera för att Bonk's Revenge saknar något lika unikt inslag som när man i föregångaren begav sig in i en dinosaurie, och att det är fortsatta generiska miljöer man färdas genom men sättet de presenteras på är så mycket mer attraktivt än senast.
Den obligatoriska undervattensnivån tar Bonk liksom inte endast ned under vattenytan utan även in i ett piratskepp och upp på dess däck. Bortom ilskna snögubbar i den vintriga miljön spenderas även tid studsandes runt uppe på himlens norrsken.
Och Bonks förmåga att klättra runt på saker med råstyrkan i käken och dess tillhörande tänder får man dra nytta av titt som tätt.
Varje nivå är dessutom fylld till bredden med saker att samla.
Sådant som ger poäng.
Köttben som i två steg får Bonk att evolvera till något mer än vad han redan är; En hårdskalligare sak vars andedräkt kan frysa fiender och markbonkande få dito att flyga all världen väg samt en klassisk "Mario plockar på sig en stjärna och blir oövervinnelig en kort stund"-grej.
Frukter som återställer hälsa, hälsa som i sin tur är utökningsbar i omfattning om Bonk hittar ofyllda hjärtbehållare placerade på svåråtkomliga platser på vissa nivåer.
Här och där kan Bonk finna smileys, speciellt många på de numrerade bonusnivåer speciella blommor leder till. Varje bonusnivå har ett eget utmaningsmässigt tema och det verkar helt slumpartat vilken man kastas in i. Nog många smileys efter en avklarad värld ger ytterligare hjärtbehållare och i absolut bästa fall (50+ smileys funna) en warp som kastar Bonk ett par banor framåt.
En boss som i ett svep berövade mig på alla mina liv, lämnandes mig som ett frågetecken exakt hur det var tänkt jag skulle bete mig.
En continue-funktion som berövade mig på alla de hjärtbehållare jag samlat på mig.
Ett tempo som under spelets andra halva drogs ned till irriterade nivåer då fiende- och hinderplacering antog en helhjärtat frustrationsframkallande attityd.
Och när säcken skulle knytas ihop där framåt slutet med en klassisk bossrush inspirerad av Mega Man, med tillhörande nivåer på väg mot varje boss där minsta lilla snedsteg kunde leda till att man studsade runt som fan skadetagandes utan uppenbar möjlighet för återhämtning samtidigt som liven snabbt reducerades till noll (de med erfarenhet av den sista bossen i Wonder Boy in Monster World till Mega Drive vet precis vad jag snackar om) blev jag faktiskt så förbannad att jag stängde av i raseri.
Först efter en hel drös med försök ytterligare, där jag tvingade ned tempot på mitt spelande till snigelfart och verkligen tog mig tid att utforska för att hitta extraliv, extra hälsa och sätt att tackla alla de hinder som kastades i min väg så lyckades jag ta mig hela vägen in i mål.
Man kan väl säga att förväntningarna på spelet blev lite jobbigt missvisande efter dess snälla inledning, men med insikten om vad det faktiskt erbjöd på plats kunde jag åter njuta av det.
Nu tror jag inte att Bonk på egen hand hade kunnat rädda konsolen här i väst, inte ens om första Bonk nått en Sonic-nivå av kulturellt genomslag.
Men med en så trevande inledning, samt en lite personlighetsklyvd men samtidigt överlag otroligt imponerande uppföljare, är det ändå lätt att förstå varför Bonk trots en hel radda spel blev mer än han blev i det kollektiva medvetandet.
Dessutom hade det behövts ett betydligt mycket mer minnesvärt soundtrack än såhär.
Det hade nog gjort större skillnad än vad många vill tro.
Kolla bara på Commodore 64 och Amiga... där ett soundtrack ibland var allt som behövdes för att få valfritt skitspel att bli kultförklarat för all framtid.
Fast nu svävar jag iväg.
Bonk's Revenge är ett månne långsamt och stundtals frustrerande plattformsspel, med ett inte alls minnesvärt soundtrack, men som uppföljare betraktat är det ett så stort lyft att det knappt går att tro det är sant med dess höga produktionsvärden, underhållande nivådesign, underbara estetik och omfattande innehåll banandes väg för givande omspelningar.
Imponerande.
Ja, verkligen.
