PAL60 JA | 16:9 NEJ
Antar det inte är någonting underligt att komma till en punkt där orden tycks tappa dess betydelse.
Visst går det att variera sitt språkbruk i en smärre oändlighet, precis som en text kan inta nästan vilka former som helst och några fler därtill, men att uppfinna hjulet varje gång en text skall skrivas är inte rimligt när produktionstakten håller sig i trakten av hög.
Således är det lätt hänt att man faller tillbaka till erkänt fungerande grepp, med upplägg man prövat tidigare och formuleringar som med små justeringar kan framstå som om de ej använts till leda.
Kan med rätt stor säkerhet konstatera att där finns över femhundra spelrecensioner skrivna av mig, och skulle någon få för sig att sammanställa en lista över återkommande uttryck och analysera texternas struktur och tematiska innehåll tänker jag mig att jag inte skulle bli förvånad över resultaten.
På gott och ont.
Peter Molyneux är inte känd för att skräda sina ord, vilket även det lett till att de ord han använder inte riktigt haft samma slagkraft på senare tid som de inledningsvis hade.
Fable hör visserligen inte till den skara spel som talats upp till orealistiska nivåer av Molynuex för att sedan krascha och brinna, men förväntningarna var höga och möttes kanske inte till fullo.
Men nästan.
Nöjda recensenter, spelare och över 3 miljoner sålda exemplar senare vittnar dock om en framgång som över tid kom att bana väg för en uppföljare och en ytterligare dito samt ett rörelsekänsligt litet sidospår.
Ursprungligen tänkt lanseras till Dreamcast tog konsolens tidiga död allt vidare till Xbox och i sinom tid in i skaran Microsoft-exklusiva titlar, och ursprungliga Fable expanderades en aning i The Lost Chapters som blev mer av ett komplett spel med tillhörande bugfixar än en fullskalig expansion det nya innehållet till trots.
Med hänsyn till hur kompakt Fable: The Lost Chapters känns, trots att det kan ge upphov till fler speltimmar än vad själva äventyret någonsin kommer att ta i anspråk, har jag lite svårt att se det ursprungliga Fable kännas annat än kort.
Så snabbt går det, från den tutorial-aktiga inledningen där barn- och ungdomsåren i rask takt avverkas till tonerna av en nedbränd liten by och brutalt slaktade familjemedlemmar, vidare in i det relativt öppna äventyr som väntar där bortom.
Som ett quest-drivet Zelda placerad i en västerländsk sandelådekontext där mängder med semi-komplexa system för i princip allt ligger och bubblar under ytan utan att egentligen någonsin kliva in i rampljuset och stjäla showen.
Mängder med vapen, kläder och föremål med unika attribut som samspelar med de erfarenhetspoäng inom olika kategorier som efterhand kan nyttjas för att lära sig nya färdigheter och uppgradera de man redan sitter på.
Interaktioner varelser emellan som påverkas av de attribut ens karaktär för tillfället huserar med, som kan sippra in i allt från priser på föremål i butiker till hur smidigt man förför någon in i ett förhållande.
Inte nödvändigtvis förutsägbart, dock, då jag trots att jag uppenbart var en attraktiv skäggbeklädd herre i mina bästa år inte lyckades förföra den manlige lärare jag överöste med presenter, flexade mina muskler inför och på annat håll drömde om en framtid med i det hus jag köpt.
Speciellt väntat var det ej heller att jag med hjälp av en fis lyckades skrämma bort en mobbande jävel och med det vann respekt från den mobbade.
Egentligen rätt linjärt, där progressionen aldrig är längre bort än nästa guldfärgade quest, men ändå öppet på ett vis där det känns tacksamt att stanna upp och fundera på hur man vill gå vidare och under tiden ta sig an några strider för att skapa förutsättningar att förbättra sina framtida förutsättningar.
Det är så, måste understrykas, att det till skillnad från samtliga Zelda fram till Breath of the Wild i Fable känns meningsfullt att ta sig an fiender.
Utöver att erbjuda en påtagligt tyngd i de faktiska striderna, likväl som taktiska möjligheter som att jobba på distans för att reducera utmaningen i att senare gå närstrid, har ett kombosystem från himmelriket upprättats; Så länge som man inte tar skada i en strid tickar komboräknaren för erfarenhetspoäng allt högre så länge som man förmår upprätthålla en kontinuitet i de framgångsrika attacker man tar sig an.
Och att uppgradera färdigheter, och köpa nya, ger så påtagliga fördelar att detta med att grinda blir en oerhört underhållande sysselsättning.
Menar.
Om man kan fixa sig en magi som absorberar all skada man tar, en annan som saktar ned tidens framfart och samtidigt ser till att ha en stor tillgång på helande föremål likväl som magipåfyllande diton börjar kombon gå från 10-15 till 50-60 vidare till svindlande siffror.
Och för varje ynka sekund man kan fortsätta hålla kombon aktiv blir utdelningen noterbart mycket större.
Det enda trista i upplägget är att man förr eller senare står där utan möjlighet till att fixa nya färdigheter eller uppgradera de befintliga för att man nått en punkt av fulländning.
En annan aspekt av Fable är möjligheten att påverka huvudkaraktärens etiska och moraliska inriktning. Utöver att fysiskt åldras kan man efter mängder med goda gärningar springa runt där med en halo ovanför sitt huvud, precis som man kan få ett klart mer hotfullt utseende om man väljer att följa mörkret.
Sedan var det det där med skägg och tatueringar.
Danny Elfman, säg hej till The Simpsons klassiska ledmotiv, har snickrat ihop titelmusiken till Fable som ofta Molyneux-samarbetande Russel Shaw tematiskt expanderat till ett fullskaligt soundtrack av delar bombastiskt, och delar ambient, orkestral karaktär; Även om grafikerna och de bakom spelets estetik gjort ett magnifikt jobb med att skapa magnifika fantasy-miljöer som trots vissa generiska teman lyckas engagera är det soundtracket som får presentationen att falla på plats.
Karaktärsdesignen, däremot, lämnar en hel del att önska, utöver det faktum att flertalet av spelets damer presenteras som minst lika kapabla som spelets herrar. Så även den handling som inte fokuserat nog driver resan framåt.
Lyckligtvis finns det gott om underfundig, ofta brittiskt doftande, humor att finna och små sidospår till äventyr som tillsammans bygger upp en attraktiv helhet även om de var för sig står på rätt banala grunder och de system som allting vilar på är rätt lätta att manipulera till ens rätt extrema fördel.
Vad Fable främst saknar är en känsla av att allt smälter samman till en enhetlig upplevse, de separata beståndsdelarna till trots; Ibland är det svårt att blunda för känslan av att det är en rad olika minispel man spelar, men variationen de olika uppdragen emellan är ändå stor nog för att det sällan skall bli tråkigt och enahanda.
Får hoppas att detsamma kan sägas vara gällande mina ord och mitt bruk av desamma.
