Leger vs. Space Harrier 2 (Mega Drive)

Det är möjligt att det började med att jag kände mig tvungen att kolla upp vem som stått för musiken.

Tokuhiko Uwabo, sägs det.

Han hade nog hittat ett visst sound där, när Mega Drive precis lanserats och en bit in i dess fortsatta liv.

Ratade låtar från Phantasy Star 2, om man vill vara lite elak.

Presenterade väldigt ihåligt, inte alls lika melodiskt träffsäkra som i första Space Harrier, men precis nog Phantasy Star 2-ljudande för att få mig sugen att sätta igång och grinda.

Har ju fortfarande inte klarat det, det där japanska rollspelet.

Space Harrier 2 har svårt att hålla mig engagerad.

I arkadhallarna, i ett mobilt arkadkabinett, sägs det gång om annan att det fortfarande håller.

En sjujäkla upplevelse jag personligen gärna skulle uppleva.

Men såhär, i uppföljande tappning?

Exakt samma sak, nästan, en gång till... förutom färre nivåer, en drös nya fiender och bossar samt möjligheten att välja vilken av spelets tolv första nivåer (varav samtliga måste spelas), av tretton, du vill börja spela på?

Och en avsaknad av den The Neverending Story-aktiga bonusnivån.

När Space Harrier levereras fullt spelbart omän i kraftigt nedbantat format till Master System tar det sig en bit på det rena faktum att det är en imponerande bedrift sett till vad mjukvaran förmår göra med hårdvaran.

Ändå är det så jobbigt uppenbart att det först och främst är ett proof of concept, snarare än något grymt spelbart och tidlöst.

Menar, när grafiken blir till en enda gröt på skärmen och gör det svårt att se vad fan som händer och sker så att man kan bemöta det på ett lämpligt vis... då faller det liksom samman.

Space Harrier 2 är visserligen oändligt mycket mer spelbart, men det dras fortfarande med det där att det lätt blir lite för mycket, lite för snabbt, och att det hela levereras i en så hög hastighet att varken hårdvaran eller hjärnan tycks hänga med i alla lägen.

Man liksom bara flamsar runt där på skärmen och hoppas på att de skott man avfyrar träffar något lämpligt och att man inte av misstag råkar flyga in i något och dö.

Ibland något man överhuvudtaget inte förmådde se på grund av anledningar.

Vissa saker ser man dock alldeles utmärkt men det med en samtida önskan att man sluppit se det då dess estetiska design och animation lämnar mycket att önska.

Som den hundtigerdrake-grej som flyger runt och har sig, först, för att efter en stund tappa sina vingar och då börja springa runt istället... fram och tillbaka över skärmen för att sedan vända sig mot mig och likstelt sväva fram.

Jag vet inte, men...

Likt Space Harrier var ett argument som skulle tala till Master Systems fördel, som i att man kunde få en så fet arkadupplevelse till sitt hem att spela i soffan, lanserades Space Harrier 2 jämsides Mega Drive i Japan.

Och, ja.

Som en av konsolens lanseringstitlar har det nog fyllt sin funktion mer än väl vad gäller att visa det enorma tekniska steg framåt hårdvaran gjort sedan Segas åttabitare lanserades.

Som spel betraktat, däremot...

Leger vs. Phantasy Star (Master System)

Åtminstone för mig fanns det inga vettiga alternativ.

Dessutom var jag på tok för naiv för att inse hur extremt påverkad jag faktiskt skulle komma att bli.

Ys: The Vanished Omens, Miracle Warriors: Seal of the Dark Lord och Phantasy Star; Tre anledningar större än alla andra diton till att jag överhuvudtaget intresserade mig i engelska på allvar.

Just då var det väldigt tacksamt att ha tre äldre syskon som kunde rycka in och översätta åt mig när jag inte förmådde förstå på egen hand.

En ny typ av spel.

Ett nytt språk.

Stort, det var så stort.

The Adventure of Link var och petade i samma trakter med dess erfarenhetspoäng men i övrigt är det lätt att intala sig att Nintendo och Bergsala överskattade den språkliga barriär mer komplexa spel med omfattande inslag av text skulle komma att ha för de potentiella konsumenterna.

De alla var som förtrollade av spelen.

Alla som spelade dem.

Alla de få som gick Master System istället för, eller vid sidan av, Nintendo Entertainment System.

Sega hade således för en kort stund i princip fritt spelrum på rollspelsfronten och Phantasy Star var onekligen den där största av produktioner som skulle komma att sätta standarder vad gäller förväntningar.

Färgglatt, tidskrävande och tekniskt kompetent på ett vis samtida konsolspel inte riktigt kom i närheten av, mycket tack vare de förstapersonsbaserade grottor där fanns att utforska.

Där varje steg framåt, bakåt och åt sidan, där varje vädning, animerades.

Men upplevelsen var än mer än så.

En där alla fiender presenterades, allt större och praktfullare i takt med att speltiden ökade, mot snygga bakgrunder representerandes de miljöer man vistades i.

Där stillbilds- och textdrivna mellansekvenser ramade in avgörande händelser under berättelsens gång.

Där den påbörjade resan inom loppet av någon timme hade tagit sig från en planet till en annan, utökat partyt till fyra och introducerat fordon att färdas i för att ta sig fram till annars otillgängliga platser.

För all del, mitt i all denna positivsm; Det går inte att hävda att det stridssystem Phantasy Star erbjuder är i närheten av lika komplext som det i, exempelvis, rätt jämngamla Final Fantasy; Endast en typ av fiende åt gången, få magier att nyttja och utöver några simpla menyval vad gäller vad göra härnäst i stridens hetta (attackera, använda ett föremål eller en magi, försöka inleda en dialog eller fly) ha rätt lite kontroll över detaljer som vilken fiende att attackera och dylikt.

Men.

I övrigt är det svårt att hitta saker att klaga på.

För inte alls länge sedan släpptes en uppdaterad version av spelet till Switch med automatisk kartritningsfunktion, bättre utdelning vad gäller pengar och erfarenhetspoäng efter att ha gått segrande ut ur en strid samt lite annat smått och gott för den nutida publikens intresse i högre tempo, mer handhållande och dylikt.

Phantasy Star kan säkerligen för en oinvigd i dåtida speldesign framstå som extremt otillgängligt, utmanande och analt riktningslöst.

Då kan Switch-versionen vara tacksam.

Andra har spelat Phantasy Star till leda, kan det utan och innan, och då kan Switch-versionen också vara tacksam för att ge en tvist till något redan bekant.

Framförallt kan Switch-versionen vara tacksam för alla de som vill ha möjlighet att spela spelet på en modern konsol och då ges möjlighet till att välja mellan originalupplevelsen eller den uppdaterade diton.

Men.

Ställt sida vid sida med alster som The Bard's Tale, Ultima och mer CRPG-orienterade varianter till upplevelser framstår det dock, detta Phantasy Star i originalutförande, som oerhört lättsmält.

Dessutom får man ha i åtanke att spelet lanserades i en tid där internet inte hade svaret på allt för den stressade generationen, där det hörde till vanligheterna att rita egna kartor över förstapersonsbaserade grottsystem och där det här med random encounters ännu inte hade hunnit komma att bli en hackkyckling för det mesta vad rollspel heter.

Att spela Phantasy Star var att börja på noll och bekanta sig med dess universum och vad dito hade att erbjuda. Att bege sig in i en grotta och åka på stordäng för att man inte var nog förberedd och välutrustad var inte tecken på dålig speldesign utan en uppmuntran till att pröva tackla problemet på annat vis.

Vid ett annat tillfälle.

Eller trotsa all logik och ge sig fan på att lyckas, vilket man faktiskt hade alla möjligheter att göra i många fall, trots att förutsättningarna att göra så absolut inte stod på ens sida.

Såhär över tre decennier senare framstår Phantasy Star som ett inte speciellt långt spel, som man med lite simpel logik, faktiskt kartritande och kunskap om genren och dess historia kan orientera sig genom utan några större problem där i trakten av 15-20 timmar och klart mindre än så om man redan är varse om vad att göra och i vilken ordning.

Utöver ett inledande underläge, där varje avklarad strid bör följas upp med ett helande av huvudkaraktären Alis, en halvtimmeslång grind-session harvandes Fishman vid en av Palmas stränder efter att man funnit de första två partyfränderna samt någon enstaka ytterligare dedikerad slaktarrunda, i jakt på pengar till de dyrare föremål där finns att köpa i spelet, är Phantasy Star förhållandevis fritt från tröttsam grinding.

Det är något jag törs påstå efter att ha spenderat dryga timmen av den totala speltiden till dylikt, trots att jag orienterat mig genom spelet mer eller mindre på autopilot och således inte som obekant med planeterna Palma, Motavia och Dezoris tvingats konfronteras med fiender i mängder under tiden jag utforskat dem för att få grepp om vad de har att erbjuda.

Vid "normalt" utforskande av planeterna, och kartritande över planeternas grottor, ligger man vanligtvis hyfsat i fas med vad spelet begär för att man skall ha råd att köpa föremål x eller y eller ta sig an lämpligaste grottkravlande utan att behöva slita sitt hår för att utmaningen slår i taket.

Rieko Kodama må vara det namn på en av Phantasy Star-projektets kvinnor som oftast dyker upp, men där fanns fler involverade i produktionen och så även i karaktärsgalleriet; Att huvudkaraktären, protagonisten Alis, var en kvinna gjorde sitt till i att få spelet att utöver dess fantastiska presentation sticka ut än mer från mängden.

Inte ens Nintendos Samus Aran var i detta skede lika könsmässigt neutral i rollen av hjältinna då vetskapen om Samus biologiska kön kom att bli ett lockbete till att spela bättre och effektivare med färre kläder på Samus kropp som belöning för den duktige spelaren.

Alis, tillsammans med magikern Noah, kattliknande Myau och den typiskt västerländske krigaren Odin får via mellansekvenserna en identitet klart mer definerad än många samtida karaktärers diton, och detsamma får även sägas vara gällande spelets karaktärsgalleri i stort.

Kattexperimenterande Dr. Mad, rymdskeppsihopsnickrande Dr. Luveno och andra mindre centrala personligheter som mest syns sådär i förbifarten kliver ofta fram i förgrunden rent visuellt tack vare den stora och tydliga grafiken med gott om utrymme för detaljer.

Och tar man då i åtanke extremtsegt attackerande Zombie, inledande Sworm och Scorpion som ena sekunden känns lika livsfarliga som de i andra dito mest bara framstår som patetiska irritationsmoment, Flash-droppande Vampire och någon av de GIGANTISKA drakar man nästan kissar på sig när man snubblar in i de första gångerna... ja, då ser man att karaktärsdesignen är minnesvärd överlag, välanimerad i strider även om färgskiftningar förekommer för att bredda utbudet och givande för upplevelsen i stort.

Färgskiftningar är för övrigt en av de saker som verkligen får Phantasy Star att visa dess ålder.

Så även vissa designmässiga beslut som att tvingas avböja att plocka på sig en Flash varje gång man dräpt en Vampire när man har fått händerna fulla, vilket leder till irriterat omfattande knapptryckande, eller aningen underliga konsekvenser av att stiga i level och fixa bättre rustning där toksvaga fiender som Sworm plötsligt gör avesevärt mycket mer skada än de inledningsvis gör utan någon som helst logisk grund att stå på när fenomenet ifrågasätts.

För att inte tala om den stundtals riktigt sunkiga översättningen som i tidstypisk anda presenteras UTESLUTANDE I VERSALER, med stavfel och ett och annat informationsmässigt klavertramp.

Men jag har lätt för att blunda.

Kanske mindre så om jag spelat Switch-versionen, där det känns helt oförsvarbart att, exempelvis, inte dra nytta av den lika snygga som genomarbetade fan-översättning som folk huserandes på SMSPower levererade för en drös år sedan.

Phantasy Star är dock oavsett vissa brister en helt stört snygg och välproducerad introduktion till en serie som via en fruktansvärt obalanserad uppföljare och en snedtänd tredje del letade sig vidare till finalen i Phantasy Star 4: The End of the Millennium.

Även känt som ett av 16-bitarerans absolut bästa japanska rollspel.

Phantasy Star får dock nöja sig med att vara åttabitaren Master Systems bästa rollspel och för sin tid det presentationsmässigt tightaste, estetiskt mest tilltalande och tveklöst lika mest tekniskt imponerande alster genren har att erbjuda.

Inte illa, det.