Någonting måste ha hänt på Krisalis för dryga 25 år sedan.
1992 blev 1993 och Traps'n Treasures, Arabian Nights, Soccer Kid och en ny version av Sabre Team avlöste varandra i ett högt tempo och till nöjda röster från både spelare och recensenter.
Legends i all ära, det kom två år senare, men redan Arabian Nights visade att det fanns folk som fattade att västerländsk speldesign kunde må väldigt gott av influenser från öst.
Krisalis hade inte direkt gjort liknande avtryck tidigare, oavsett.
Att kalla Arabian Nights för ett klassiskt plattformsäventyr, så som tidiga Metroid och senare Castlevania kom att leverera genrealster till en suktande publik, är att dra det hela lite väl långt.
Visserligen.
Samtidigt är varje liten nivå, förutom de till synes lika ofärdiga som menlösa skjutdemuppsekvenserna, som ett eget litet plattformsäventyr i sig.
Precis som, ännu en gång påtalade, Legends skulle komma att tackla Zelda-genren ett par år senare.
Kul är det att ränna runt som en dåre och leta hemligheter.
Gömda passager ledandes till skattkistor med innehåll av olika relevant slag. Ibland en absolut nödvändighet för att ta sig vidare, ibland något som underlättar framfarten en aning.
Platser man besöker är sällan speciellt stora, men aldrig små och innehållslösa. Kompakta och innehållsrika, är ett bra sätt att beskriva dem på, med en omspelningsmotiverande avrundning där procent delas ut indikerandes grad av utforskande.
En slotsskällare, en skog, ett piratskepp.
Med mera.
Tusen och en natt ligger nära till hands, något det mesta audiovisuella avlöjar i allt från det småsöta animerade introt, miljöerna man möts av till den musik som Matt Furniss i vanlig ordning snickrat ihop på ett rätt fläckfritt vis; Intensivt, svängigt och väldigt så som Jake Kaufman skulle tonsätta Shantae.
Arabian Nights är det där plattformsspelet som Amigan skulle ha behövt åtskilliga år tidigare, när utvecklare hade fullt up med att kräva en lösensumma för att lämna en nivå man nått målet på.
Ett tvättäkta "klassiskt" konsolspel, rentav, som renderat av ett Super Nintendo eller Mega Drive med lätthet hade kunnat bli en liten kultklassiker idag vuxna spelare kunnat dra fram som argument till hur mycket var bättre förr.
Mest imponerande av allt är dock varken presentationen eller det audiovisuella, utan spelets uppenbara vilja att aldrig stanna upp på ett och samma ställe och där få spelaren att otåligt stå och stampa.
Linjärt varvas med labyrintaktigt, pusslande varvas med action, gruvvagnsåkande varvas med undervattensutforskande och då och då kastas man in i en bossfight som vid en första anblick kan verka rätt hopplös men med lite träning kan tacklas effektivt.
Dock, och då ett rätt stort dito, har Arabian Nights lika mycket problem med att balansera utmaningen som det låter tempot slå i botten fullständigt när shoot 'em up-sekvenserna tar vid.
Trots justerbar svårighetsgrad är det ett smärre helvete att ta sig hela vägen till spelets sluttexter och trots den kompakta attityden slår det snabbt över till att bli en trial and error-akt svår att upprätthålla intresset för under längre stunder.
Men när intresset väl finns där, och man på något vis kan motivera sig att spendera några minuter på en flygande matta i en pisstrist kontext, snubblar Arabian Nights ändå in i den där fyran det med smärre justeringar med löjligt lätthet hade kunnat säkra.
Fan.
Amigan måste få sig en given plats på någon tjänst tillhandahållandes licenser till retrospel.
Arabian Nights hade gjort sig bra där.
