Leger vs. Leisure Suit Larry Goes Looking for Love (in Several Wrong Places) (Amiga)

Så många är gångerna jag nostalgiserat mig över eran då jag inte spelade så mycket som jag testade.

Sådan var resultatet av den västerländska speldesignen i fallet jag, och framförallt i sammanhanget Commododre vare sig det handlade om 64 eller Amiga.

Blandband och disketter med piratat innehåll till förbannelse, och eftersom jag inte köpte hårdvaran ny i butik utan begagnad av individer som fann det mer rimligt att tjäna en slant än att behålla det de hade i sin ägo följde majoriteten liksom med på köpet.

Där satt man och hoppade mellan spel där det främst var de som kändes som konsolspel som på typiskt lättillgängligt vis tog flera timmar av mitt liv i anspråk, med ett och annat undantag för betydligt mer komplexa upplevelser.

The Great Giana Sisters var vad jag tydde mig till samtidigt som jag fantiserade om allt exempelvis Sierras spel hade att erbjuda utan att jag förmådde nå fram till det. Gigantiska detaljrika världar där i princip allt tycktes vara möjligt bara man förde sig väl med det engelska språket.

Space Quest, King's Quest, Police Quest, Larry i diverse olika sammanhang samt en del andra fristående titlar av allsköns slag utspelade sig nästan uteslutande mer i mitt huvud än som faktiska spel jag spelade och med det tog mig någonstans av värde. Hoppade fram och tillbaka mellan spelen och fick mig sällan mer än fragmentariska upplevelser av något som för en annan tedde sig som greppbara helheter.

Annat var det med LucasArts, men just den biten lämnar jag därhän till annat tillfälle.

Just Leisure Suit Larry goes Looking for Love (In Several Wrong Places) verkade alltid vara ett sanslöst mycket mer seriöst spel än Leisure Suit Larry in the Land of the Lounge Lizards.

Grafiken var hejdlöst mycket mer detaljrik och högupplöst och atmosfären som förmedlades när man strosade runt där i staden där allt tog sin början (för längre än så tog jag mig aldrig) kändes mer vuxen. Inga hysteriska kondomköp och precis allt man försökte ta sig för ledde till ett STOPP, NEJ, GÅR INTE så till den grad att otillgängligheten fick mig att vända spelet ryggen full av drömmar vad som gömde sig där bakom allt det jag inte förmådde penetrera.

Fullständigt övertygad om, naturligtvis, att det var ett bättre spel än dess föregångare.

Det här var ett rätt vanligt scenario på Commodore-fronten.

Att jag bildade mig åsikter utan att egentligen baserade dem på någonting nämnvärt konkret bortom intrycken den där ytan ett par minuter här och där gett mig eller, som i andra fall, timmar av lekande utan att förstå reglerna inom vilka lekandet utspelade sig som ändå upplevdes givande.

Som i fallet A-Train, som kanske är det spel jag lagt flest givande timmar på utan att egentligen förstå mekanismerna där bakom.

Att återvända till del två i Larry-serien idag är således en aningen surrealistisk upplevelse.

Inte endast för att jag med alla de erfarenheter jag samlat på mig över åren faktiskt förmår att ta mig genom en hel drös av inledande små pussel utan nämnvärda problem, utan även för att nästan ingenting förutom de stadsskärmar jag så mången gång spatserat på, och således känner igen mer än väl, banar väg för något som stämmer överrens med mina dåtida fantasier kring vad Larry 2 skulle vara för spel under ytan.

Att spela med ett textbaserat gränssnitt är inte alltid helt enkelt, men så länge som det man ser på skärmen i kombination med den information ett kommando likt spelets LOOK AT THE SCENE ger vettiga hintar om vad man har för handlingsmässigt utrymme börjar pusselbitar sakta men säkert falla på plats.

Som att hitta en sedel i ett par byxor i garaget man börjar sitt äventyr utanför, konstatera att den inte räcker till för att betala för en klippning men väl till att köpa en lott. Konstatera att man blir ihjälskjuten av expediten i butiken om man inte betalar för drickan man precis plockat på sig och att kryssningsfartyget man på omvägar med hjälp av lotten man köpt vunnit en resa med, via en tv-sänd kärlekstävling man råkar bli delaktig i, inte låter vänta på sig om man strosar runt för länge utan att kliva på.

Sällan är det som att en framgång, som den sanslösa summa pengar man vinner, kommer utan motgång (vem fan har växel på den gigantiska summa checken vittnar om... om inte butiken i vilken man köper en orimligt dyr baddräkt i?). Och lika sällan är det ett lyckat recept att missa något i ett skede för att senare i ett skede inte kunna komma över det man missat och kanske, eller kanske inte, inse att man kört fast utan möjlighet att ta sig vidare.

Det må väl så vara att man via någon form av inte helt orimlig logik kan dra slutsatsen att det är i stadens ena butik man köper solkräm innan man kliver på kryssningsfartyget där man efter en rad olika händelser kan konstatera att stekande sol kan ha ihjäl en om man inte är försiktig på ett eller annat vis.

Men det kan såklart också vara så att man inte har en blekaste aning om vad det är man saknar och hur man skall komma över det om man överhuvudtaget föstår att det är något man saknar och inte endast befinner sig i en situation där man skall skriva något väldigt underligt för att lösa ett problem man inte ens vet om att man har.

Menar.

Det var inte som att spelet på något vis gjorde det klart för mig att det var en jävla pinne som låg där på marken, inte ens om jag tittade mig omkring. En pinne jag en skärm senare skulle stoppa in i käften på en anfallande orm. Det var ej heller speciellt självklart att jag överhuvudtaget kunde få fatt i en av de där lianerna som hängde över ett vattendrag fullt av köttätande pirayor, för hur mycket jag än försökte så lyckades jag inte.

Hade jag missat något?

Stod jag bara på fel plats?

Formulerade jag mig fel?

Skulle jag överhuvudtaget använda mig av någon av de lianer som hängde där över vattendraget?

Larry 2 börjar någorlunda rimligt men spårar sedan ur till en rad orimliga, underliga och framförallt ologiska pussel så långsökta och otydliga att det känns som att allt annat än en FAQ, eller person med vetskap om vägen vidare, hejdar ens framfart såvida man inte är villig att spendera timmar och åter timmar till att försöka komma fram till huruvida man överhuvudtaget KAN ta sig vidare utan att börja om från början eller ladda en lämpligt placerad sparfil.

Tänker inte hävda att första Larry var ett lätt spel, men ytan vilken man rör sig på i det är avsevärt mycket mindre omfattande och hypen kring det kändes åtminstone i min lilla del av världen större så det föll sig mer naturligt att gemensamt med engagerade vänner lägga ihop ett plus ett för att komma fram till två; Jag upplevde det i en tid då det var aktuellt, till skillnad från Larry 2 som i dagsläget inte alls känns aktuellt varpå en FAQ, YouTube och vadhelst på nätet på ett klart mindre personligt och socialt vis lett mig vidare.

Och när det började skära sig, måste det sägas, att enda sättet för mig att överhuvudtaget upprätthålla intresset i att fortsätta spela var att ta till liknande "fuskande" för att få se det där som annars blivit otillgängligt för att jag inte orkat traggla vidare. I vissa fall följt av ett "Aha, ja, det var kanske inte helt ologiskt!", i andra av ett "Allvarligt? Hur fan tänkte de här?".

Intrycket från förr, av att Larry 2 var ett klart mer seriöst spel än det första raserades oavsett rätt omgående.

Där var det primärt jakten på ett ligg och kärlek som var drivkraften. Här är motivationen klart luddigare, med inte mycket annat än ett intro förmedlandes en eventuell slutstation även om vägen dit å Larrys egna vägar är helt slumpartad och därför klart svårare att relatera till.

Det är möjligt att Larry 2 vill agera ett svar på all den kritik första spelet möttes av på sexfronten, trots att det var ett spel om sex snarare än ett sexspel, och därför på ett ironiskt vis straffa nästan alla ansatser man tar till att få ligga.

Menar, det är väl helt självklart att detta med att följa med en brud som helt ur det blå raggar upp Larry slutar i att han blir fastkedjad i en säng upphissad över ett hav av syra, delad på mitten av en laser och slutligen upplöst i atomer av det han faller ned i delad i två.

Och som om det inte vore nog så kan Larry bli våldtagen av en kåt dominant kvinna om han inte passar sig, och hur oskyldiga dessa scener än kan ha ämnats te sig är det svårt att i en nutida kontext inte halvt om halvt sätta kaffet i halsen när det hela utspelar sig framför ens ögon.

Det är som att man haft väldigt svårt att träffa rätt vad gäller spelets humor, snubblandes mellan ren och skär råhet helt befriad från eventuell träffsäker satir, genuint roliga och tidlösa vuxenskämt och inslag så udda och oväntade att de blir underhållande av just de anledningarna.

Är dock ytterst osäker på vad jag tycker om de ibland till synes evighetslånga sekvenserna man ej kan hoppa över där det inte händer mycket alls och det som händer händer i slowmotion. Som när man skall sitta och vänta på en stol i en restaurant i någon minut. Eller irra runt i en jungel nästan lika länge, funderandes på om man fastnat i en dödsloop eller om man faktiskt tar sig vidare förr eller senare. Eller det fåniga antal väskor, som passerar på ett band på en flygplats, man helt utan given anledning skall plocka upp och rota runt i.

Jag har lite svårt att säga att jag finner speciellt mycket bra med Leisure Suit Larry goes Looking for Love (In Several Wrong Place) bortom den charmiga tidstypiska EGA-grafiken och ett och annat underbart skruvat och genuint underhållande inslag.

Samtidigt lämnar det mig allt annat än oberörd, snarare förbryllat grubblandes, över dess fullständiga all over the place-mentalitet på de flesta av fronter. Så idiotiska pussel, irriterande speldesign och frekvent bristande taktkänsla likväl som tvättäkta smaklöshet till trots... jag hade inte föredragit att vara utan denna upplevelse.

Dock står det klart att mina dåtida fantasier om vad Larry 2 troligen var ingenstans matchar vad det faktiskt var, och som spel betraktat känns det rätt värdelöst såvida man inte vänder sig till det med en FAQ till hands och är mer intresserad av att se dess många snedsteg och klart färre fullträffar ur ett analytiskt perspektiv.

Menar, även dylikt kan ju ses på som givande underhållning och om det är vad man är ute efter så finns här säkerkligen mycket av värde att finna.

Men... annars?

Leger vs. Wave Race 64 (Nintendo 64)

Inte så mycket en avsky som ett ointresse.

Hade fått en överdos av sport i mitt liv och med ett för tillfället rätt litet intresse i spelande likväl som påtagliga problem med att övertygas om storheten i övergången från 2D till 3D kan man väl utan att överdriva påstå att Wave Race 64 inte hade någon direkt chans att landa där det borde ha gjort hos mig.

Ridge Racer till Playstation var väl ett av få racingspel som jag lät mig övertygas av i trakten av då. Mycket för att jag efter att spelet hade laddats in kunde byta ut spelskivan mot Sonic Dream Collective - Oh, Baby All, min första egenköpta cd-singel, och köra runt till tonerna av en radioversion och en aningen klubbigare dito.

Tror att det var i trakten av här jag även började utveckla min avighet till det mesta som folk gick i taket över på lyriskhetfronten. Super Mario 64, The Legend of Zelda: Ocarina of Time, Metal Gear Solid, Wipeout, International Superstar Soccer '98... det var lite som att folk gick runt i trans, totalt oförstående inför min likgiltighet, och jag kände mig malplacerad i sammanhanget.

Fantastisk vattenfysik, jaha... vaddå? Varför borde jag bry mig? Jag har aldrig kört vattenskoter i hela mitt liv, och så vidare...

2021 är rätt många år av upplevelser och erfarenheter senare.

Framförallt ett år med större intresse i spelhistoria och förståelse för densamma, och med det ett otroligt mycket bredare register på smakfronten där egentligen det mesta kan hamna på min radar så länge som det rör sig om välproducerad digital och interaktiv underhållning.

Skulle det visa sig suga snor kan jag dessutom glädjas åt resan till den insikten, där det analytiska perspektivet av spelandet är en form av underhållning i sig oavsett kvalitén på produkt under lupp.

Wave Race 64 skulle dock visa sig aldrig komma i närheten av något att snacka skit om.

Och där i mitten av ungefär precis allt så är det nu oundvikligt att börja i någon annan ände än den där fantastiska vattenfysiken.

Sällan är det så skönt att millimeterdutta på den analoga styrspaken, eller låta den bottna, för att anpassa sig till de rådande omständigheterna. För att tackla en stor våg, och med det undvika att flyga av vattenskotern, eller snävt och rappt svänga sig fram genom ringliga, smala, korridorer.

Från att luftburet landa igen och känna skotern pressa undan vattnet till att nästan sväva fram över vindstilla vattendrag till tonerna av dimmans fukt absorberad av luften kvarlämnandes något kristallklart och spegelblankt att bevittna.

Det är lyckosamt, onekligen, då själva vattenskoterkörandet är så behagligt att eventuella misslyckade race är fullständigt sekundärt körglädjen och med det den ständigt tilltagande känslan av att vara i kontroll oavsett man har stormigheter och bråte att tackla.

Utbudet av banor att köra på utökas från sex till sju till åtta i takt med att svårighetsgrader bemästras och variationen är precis så stor som man kan hoppas på. Inte endast utspelar sig lopp på olika tider på dygnet, men även under olika vädermässiga förhållanden och på vitt skilda platser. Att åka runt mitt i natten upplyst av neonskimret från en stad är minst lika mysigt som att bländas av lens flares en solnedgång står som orsak till när kameran sveper fram över den palmbeklädda sandstranden kontrasterad mot en brandgul himmel.

Wave Race 64 är brutalt snyggt för att vara ett tidigt spel till Nintendo 64 som annars ofta får ta mycket skit för att leverera klart suddiga upplevelser i brist på detaljrikedom. Kanske beror det till stor del på att samspelet mellan miljöerna, vattenfysiken och den visuella presentationen av det vatten man kör runt på känns så naturligt.

Dessutom är det mycket möjligt att den i sammanhanget så givna, i andra sammanhang nästan cringe-inducerande, musiken beståendes av kristallklara synttoner formandes melodier valfritt inslag i tv-shop inte känt sig obekvämt att föra sig med lyfter det hela till än högre höjder... ruffiga gitarriff till trots.

Nästan lite lustigt, hur tankarna vandrar vidare till Excite Truck och dess frekvent kritiserade soundtrack med hänsyn till att det i vissa avseenden faktiskt spelar i en liknande liga.

Normal, Hard, Expert samt Reverse betas av, med eventuella utflykter till ett trickbaserat spelläge där poängjakt står på agendan eller race mot en vän (eller fiende) sittandes bredvid en i soffan.

Det kan möjligen vara så att en avklarad kampanj skapar förutsättningar för ett tilltagande ointresse i att fortsätta spendera tid med spelet, men lika möjligen är det så att det fortsätter vara svårt att sluta jaga de där ytterligare poängen i trickläget eller kort och gott bara känna sig så jävla gud på vattenskoter och som följd nöta kampanjen om och och igen.

Jag vet inte riktigt, ännu.

Har fortfarande inte tagit mig längre än till Expert, men för varje nytt försök presterar jag liiite bättre än senast och känner mig underhållen varenda sekund. Vidare är det så tacksamt att bara slänga igång spelet några gånger om dagen då det inte har har en tillgänglighet begravd bortom något annat än en handkontroll i handen, en Power-knapp på konsolen och ett par knapptryck tagandes ett fåtal sekunder i anspråk innan man står där på skotern redo att kämpa i ett par tio minuter innan man vet om man gått vinnande ur stridens hetta eller ej.

Å ena sidan tycker jag det är rätt synd att jag inte var delaktig i att uppleva allt detta när alla andra gjorde det och med det känt mig delaktig i en gemenskap förstärkandes känslorna oerhört.

Å andra sidan är jag mäkta imponerad att jag sisådär två och ett halvt decennium senare kan bli såhär uppspelt sittandes själv i soffan spelandes något som lika gärna kunnat te sig som en relik.

Men Wave Race 64 känns fortfarande fräscht, och sett till mången samtida racingspel, för att inte tala om de, säg, tio åren efter spelets släpp hade inte nödvändigtvis mycket mer att erbjuda vad gäller fysik, körkänsla och progression i de faktiska loppen; Wave Race 64 nöjer sig liksom inte med att låta banorna stå som den enda variationen utan varje enskilt varv under ett lopp kan stå som ett unikum med nya rutter tillgängliggjorda, tidvatten som blottlägger objekt tidigare gömda under vattenytan och vädermässiga förhållanden som förändras för att skapa nya förutsättningar andra än de man själva skapat via vald förare med tillhörande skoter och eventuella justerade egenskaper.

Helt golvad.

Har verkligen ingenting att kritisera.

Wave Race 64 känns som en tidlös milstolpe på racingspelsfronten som sträcker sig långt bortom att "bara" vara ett av de bästa racingspelen till Nintendo 64.

Det är möjligen ett av de bästa racingspel jag någonsin gett mig i kast med.