Har lite svårt att veta exakt vad jag skall göra när inspirationen tryter.
Blir alltid en balansgång mellan att:
1. Tvinga mig själv till någon form av resultat i given kontext, även om resultatet inte når upp till den nivå jag önskat, om så bara för att komma igång överhuvudtaget och ge det hela en chans att lossna.
2. Invänta inspiration, vilket ibland kan vara en till synes evighetslång process men andra gånger dyka upp helt oväntat kort efter att det som saknats plötsligt dyker upp igen och då möjligen triggat av något visst.
Tror att det är något visst i fallet Kirby's Epic Yarn som gör att jag inte förmår hitta några ord.
Det beror i sin tur, nog, mycket på att jag saknar en given infallsvinkel bortom ett rätt kort konstaterande att det är presentationen som primärt får spelet att sticka ut från mängden inom den genre det verkar.
För... skalar man bort garnaspekten av spelets visualer, och de tillfällen som interaktion sker med berört garn för ofta imponerande grafiska effekter, är det i mångt och mycket ett plattformsspel av så klassiskt snitt att det gränsar till generiskt vi har att göra med.
Om man bortser från det faktum att man inte kan dö, och att utmaningen således inte ligger i att förmå "klara" spelet så mycket som se till att sparfilen dikterar 100%.
Aningen ovanligt är det, att Kirby saknar förmågan att kopiera sina fienders egenskaper. Detta beror på att han är gjord av garn. Finns liksom ingen kropp att fylla med något. Bara ett stort tomrum av luft.
Eftersom även fiender primärt består av garn är Kirbys främsta vapen möjligheten att nysta upp dessa, göra garnnnystan av dem och kasta runt dessa nystan efter bästa förmåga och intresse.
Ibland har fiender vapen Kirby kan rycka ur deras händer. Ibland krävs det att fiender besegras på annat vis än att nystas upp.
Avsaknaden av färdighetskopierande har dock ersatts med möjligheten att se Kirby förvandlas till diverse. Exempelvis en stor jävla rullbandad tank, ett rymdskepp (att nyttja i tillhörande shoot 'em up sekvenser), en grävande grej som med lätthet river upp fluff representerandes jord eller moln.
Skillnaden mellan 100% och inte 100% står i hur mycket Kirby samlar på sig.
På varje nivå finns där mängder och åter mängder med kristaller i olika storlekar och färger utspridda. I luften. I fiender. Kristaller agerar utöver att ihopräknade, och kanske gångrade om man hittat emblem för att ges möjlighet att gångra dem i slutet av en nivå, räcka till att ge Kirby en liten grej som tack.
Att ta skada innebär inget annat än att se kristaller Kirby samlat på sig fara och flyga all världens väg för att eventuellt samlas upp igen innan de försvinner för gott.
På varje nivå gömmer sig dessutom ytterligare tre grejer att samla på sig.
Och i spelets hub, en stad, kan Kirby köpa på sig än mer grejer för de kristaller han samlat. Och spela mängder och åter mängder med små minispel som låses upp allteftersom Kirby tar sig längre in i äventyret. Minispel tematiserade utifrån bland annat kurra och gömma-lekar, hetsig plattformsracing och fiendebesegrande på tid.
Kirby's Epic Yarn fick ta en hel del skit när det var nytt för att det skulle vara för lätt. Vissa menade rentav på att det knappt sågs på som ett spel, eftersom man inte kunde dö.
Stirrar på min sparfil, mina 100% och de närmare 16 timmar jag lagt på att se dessa 100% bli en realitet och kan inte göra annat än att konstatera att det knappast var en utmaningslös resa.
Fanns tillfällen då jag blev genuint förbannad, nära att bringa fram de där känslorna som leder en in på tankar som att kasta handkontrollen i väggen, men aldrig att det slog över till genuin frustration.
Om det var något som störde mig var det det faktum att jag lämnade större delen av alla minispel till efter det att jag tagit mig till och förbi spelets officiella slutstrid.
Det blev liksom ett stort berg av likartade utmaningar att ta sig an över loppet av ett par timmar, där variationen hade blivit så mycket mer påtaglig om de betats av i takt med att de låstes upp.
Mitt fel.
Ingen annans.
I de flesta av avseenden gör Kirby's Epic Yarn mig glad.
Det är en fröjd att orientera sig längs spelets nivåer, ta del av alla finurliga visuella garnigheter, tyger, knappar och dragkjedjor, och gång på gång häpnas över hur man lyckats att primärt med hjälp av det grafiska få ett rätt klassiskt plattformsspel att undvika fällan i att slå knut på sig själv innan mållinjen är nådd.
I klassisk Nintendo-anda, det vill säga, där ingen nivå som inte är av minispelskaraktär känns som en menlös repris av en tidigare.
Underbara små mellansekvenser, levererade som upplästa och animerade sagoböcker, och otroligt mycket klassiska inslag från Kirby-universumet omtolkat i garn känns för mig omöjligt att värja sig mot.
Presentationen håller värdsklass från början till slut.
Där finns ingenting att klaga på förutom ett par återkommande halvlånga laddningssekvenser. Inga bristfälliga kontroller, inga menlösa gimmicks som rycker en ut ur upplevelsen och ingen hårdvara man jobbat mot som vittnar om att man tagit sig teknist vatten över huvudet.
För ett ögonblick var en full pott så given, men med en sådan hade jag dock blundat för den totala mättnadskänsla som infunnit sig sedan jag för nu flera veckor sedan tömde spelet på innehåll.
Kanske lite Kill your darlings-mentalitet hade varit på sin plats, vad gäller minispelens omfattning. Mer är ju inte alltid, som bekant, mer.
Och kanske borde jag ha låtit orden flöda redan för vad som nu nästan är exakt ett decennium sedan, för även om det kändes som att jag inte hade så mycket att säga hade jag uppenbarligen det.
