Leger vs. Lost Planet: Extreme Condition (Playstation 3)

Tredjepersonsskjutandet började bli allt mer relevant på den större kommersiella marknaden, Gears of War skulle komma att bli ett givet inslag för vemhelst 360-ägare och Capcom vågade chansa på att lansera ett helt nytt spel i ett oetablerat varumärkesmässigt sammanhang.

Möjligen höga på framgångarna med Resident Evil 4.

Att Xbox 360 och Playstation 3 markerade en ny generation hårdvara gjorde naturligtvis sitt till, till att man vågade ta ut svängarna en aning.

Minns att det var en hel del hype kring Lost Planet, för visst var det även rätt vågat att gå så nischat som att placera allt i en kontext av ogästvänlighet sprungen ur dödliga minusgrader, gigantiska monster och ett allt som oftast kritvitt landskap?

Närmare 3 miljoner sålda exemplar och licenser senare gav Capcom rätt, och naturligtvis dök där i sinom tid upp två uppföljare och ett sidospår innan det blev tyst kring Lost Planet nästan som om serien aldrig existerat.

Oavsett, jag utgår från att jag valde att ta mig an seriens inledande del på sämsta tänkbara sätt.

Denna Playstation 3-version släpptes dryga året efter att Lost Planet debuterat på Xbox 360, och i linje med vad jag antagit under mina timmar tillsammans med spelet verkar rätt många vara eniga om att det rör sig om allt annat än en lyckad portning.

Ironiskt nog är det som stört mig mest med den faktiska speldesignen, oavsett version, inte det som över åren kritiserats som hårdast av spelare och recensenter (en påstått rörig, osammanhängande och ologisk berättelse presenterad med hjälp av, bland annat cringevibbsframkallande, röstskådespel).

Inte för att jag tänker påstå att handlingen borde ha vunnit några priser, men den simpla premissen där kolonisering av en istäckt planet för att rädda mänskligheten står i centrum funkar som motivator för äventyret.

Att karaktärerna är stelt presenterade, endimensionella personlighetsmässigt och saker och ting dras i rätt typiska mangaiska riktningar med allsköns olika plot twistar kan jag leva med.

Så även det faktum att det inte för en sekund reflekteras kring den etiska problematiken med att anlända på en planet i syfte att kolonisera den när vägen till målet går via ett eliminerande av det som redan lever där.

Utöver en interaktiv introduktion utspelar sig allt över loppet av elva uppdrag av varierande omfattning.

Rent spelmekaniskt tar man sig an dessa uppdrag på ett vis inte alls olikt valfritt spel i den nya vågen tredjepersonsskjutare som Resident Evil 4 på många vis kom att initiera.

En drös varierade vapen finns att plocka upp längs vägen, två att växla mellan i en hand samt handgranater och andra kastbarheter i den andra. Vissa använder sig av ammunition, andra av energi.

Energi måste man även ha ständig tillgång till för att kunna överleva i det extremt kalla klimatet, och som av en slump är det något som planetens inneboende har flödandes i sina kroppar.

Det är inte så att Lost Planet går på tid, men med en ständigt sinande energi som måste fyllas på genom att döda fiender eller ha sönder föremål innehållandes den eftertraktade vätskan skapas ett behov av att ständigt vara i rörelse.

Energi används dels till att fylla på hälsa när man blir skadad, dels som ammunition i energibaserade vapen och dels för att nyttja funktioner i de mechas man spenderar mycket tid i.

Mechas, här kallade för Vital Suits (VS), producerade i mängder för att slåss mot de monster som lever på planeten, som fordon och maskiner (borrande varianter, exempelvis) finns utspridda lite här och var. Snubblar man över en VS är det inte mer komplicerat än att hoppa in i den för att börja använda sig av den, och möter man en fiende som huserar i en dito kan man se till att oskadliggöra hen och därefter ta över berörd mecha.

Vissa erbjuder dubblehopp, andra kan man leka Transformers med genom att växla mellan olika former (säg, en attack-form och en tranport-form).

Där finns även inslag av Capcoms egna Bionic Commando att finna i en änterhake att använda sig av för att ta sig upp till högre höjder eller nära fiender man vill göra något med.

Sett till vad Lost Planet konceptuellt tyr sig till har jag svårt att vara annat än uppskattande.

Snabbt står det klart att även om de enskilda inslagen spelet jobbar med är allt annat än unika så gör inramningen det till en unik upplevelse.

Grafiktekniskt sett må Lost Planet ha sett sina bättre dagar, men jag förstår varför det sågs på som ett säljande argument vid lanseringen även om det idag känns lite som att spela ett sent Wii-spel renderat i högre upplösning.

De snötäcka miljöerna må vara monotona i dess framtoning, men de skapar verkligen en känsla av ogästvänlighet samtidigt som de är otroligt behagliga att vila ögonen på.

Sämre blir det inte av att utomhussekvenser varvas med runtrännande i grottor, fabriker och andra övergivna byggnader. För att skapa än mer kontraster möts man emellanåt av flödande lava.

Fiendedesignen känns som lånad från Metroid Prime, i allt från de småskaliga kreaturen till de gigantiska monster man titt som tätt konfronteras med. Insektsliknande, pansarbeklädda saker som lika delar flyger som armadillo-rullar sig fram, andra som leker enorma spindlar för att inte tala om storskaliga sandmaskar som hämtade ur Dune.

Samtliga med tydliga områden med höga koncentrerationer av energi att fokusera sina attacker på för massive damage.

Varje uppdrag avslutas dessutom med en närstrid med något utöver det extra, må det så handla om sanslöst stora planetkreatur eller mänskligt motstånd i mechas; Kanske inte lika imponerande idag som när Lost Planet var nytt, men poängen har oavsett inte gått förlorad.

Men så har vi då de där mindre attraktiva aspekterna.

Som att spelet dras med helt olidliga slowdowns, speciellt i de mest intensiva av sammanhang.

För att testa exakt hur illa det förmår bli gick jag loss på spelets upplåsbara, högsta, svårighetsgrad Extreme och lattjade mig fram till bossen på första uppdraget. I Extreme-läget huserandes i sin grotta i sällskap av flertalet mindre varianter av sig själv.

Lost Planet älskar att slänga in rökeffekter och maffiga explosioner (som får hela skärmen att skaka och karaktären man kontrollerar att tappa fotfästet ett par sekunder runtsnubblandes i hopp om att återfå balansen).

Så där står man mitt i kaoset, det smäller skakar och man tar sig absolut ingenstans för att man fastnar i en loop av runtsnubblande samtidigt som en hel drös med enorma fiender klungar ihop sig. Och röken skymmer sikten, explosionerna skymmer sikten, fienderna skymmer sikten och kontrollen laggar deluxe när man försöker förflytta sig eller sikta på något och ett par sekunder senare är man död.

I situationer likt dessa är Lost Planet fullständigt ospelbart, det är enbart slump och tur som avgör om man klarar sig helskinnad ur skiten man befinner sig i.

I andra lite mindre intensiva situationer får det alla svårighetsgrader högre än Easy att kännas mer frustrerande än välbalanserat utmanande att ta sig an.

Men det är mer som stör.

Som att många fiender ger extremt liten eller obefintlig feedback på de projektiler de träffas av. Att kameran är obegripligt ovillig att riktas för högt upp, vilket gör att man ständigt måste backa för att kunna sikta in sig på saker... högt upp.

Förkärleken till att låta större strider utspela sig i trånga utrymmen gör detta till ett sanslöst irriterande inslag, då man ofta inte ens kan backa så långt som behövs för att få upp siktet till de höjder man önskar.

Tar ammunitionen slut och man befinner sig i en VS blir det rätt snabbt uppenbart att det kan vara ett problem att plocka upp ett nytt vapen då dessa måste befinna sig på den sida man vill placera dem på i ens mecha. Skall man hoppa in i en mecha är det lika lätt att montera loss ett vapen som att hoppa in i maskinen; Det kontextbaserade upplägget för vad som händer vid knapptryckande funkar illa.

Och svårighetsgraden är obalanserad, och så även de vapen man använder sig av. Vissa vapen upplevs som fullständigt värdelösa oavsett sammanhang, vissa andra som på tok för kraftfulla. Vissa bossar klarar man på första försöket, andra knappt på 20-30-40 försök om det vill sig illa.

Dessutom, när man inser hur menlöst det faktiskt är att strida mot fiender om man inte har brist på energi och möjligheten att springa förbi dem finns inom räckhåll förvandlas annars rätt tidskrävande nivåer till sådana man rusar genom på någon minut.

Sedan är det ändå inte speciellt underhållande att gå utforskande, då man rätt snabbt kan notera hur nivåerna är fyllda av osynliga väggar och andra ologiska argument till varför man inte kan ta sig till plats x eller y.

Omspelningsvärdet på enspelarkampanjen är inte direkt stort, utöver ett par emblem att samla på sig på varje nivå och högre svårighetsgrader (som känns snudd på ospelbara på grund av tekniska och designmässiga problem).

Lost Planet krymper och krymper som upplevelse desto mer tid jag spenderar med det, och denna haltande Playstation 3-version gör verkligen inte mycket för att underlätta för mig att praktiskt uppskatta det jag tar del av som jag i teorin borde älska.