Det är möjligt att det började med att jag kände mig tvungen att kolla upp vem som stått för musiken.
Tokuhiko Uwabo, sägs det.
Han hade nog hittat ett visst sound där, när Mega Drive precis lanserats och en bit in i dess fortsatta liv.
Ratade låtar från Phantasy Star 2, om man vill vara lite elak.
Presenterade väldigt ihåligt, inte alls lika melodiskt träffsäkra som i första Space Harrier, men precis nog Phantasy Star 2-ljudande för att få mig sugen att sätta igång och grinda.
Har ju fortfarande inte klarat det, det där japanska rollspelet.
Space Harrier 2 har svårt att hålla mig engagerad.
I arkadhallarna, i ett mobilt arkadkabinett, sägs det gång om annan att det fortfarande håller.
En sjujäkla upplevelse jag personligen gärna skulle uppleva.
Men såhär, i uppföljande tappning?
Exakt samma sak, nästan, en gång till... förutom färre nivåer, en drös nya fiender och bossar samt möjligheten att välja vilken av spelets tolv första nivåer (varav samtliga måste spelas), av tretton, du vill börja spela på?
Och en avsaknad av den The Neverending Story-aktiga bonusnivån.
När Space Harrier levereras fullt spelbart omän i kraftigt nedbantat format till Master System tar det sig en bit på det rena faktum att det är en imponerande bedrift sett till vad mjukvaran förmår göra med hårdvaran.
Ändå är det så jobbigt uppenbart att det först och främst är ett proof of concept, snarare än något grymt spelbart och tidlöst.
Menar, när grafiken blir till en enda gröt på skärmen och gör det svårt att se vad fan som händer och sker så att man kan bemöta det på ett lämpligt vis... då faller det liksom samman.
Space Harrier 2 är visserligen oändligt mycket mer spelbart, men det dras fortfarande med det där att det lätt blir lite för mycket, lite för snabbt, och att det hela levereras i en så hög hastighet att varken hårdvaran eller hjärnan tycks hänga med i alla lägen.
Man liksom bara flamsar runt där på skärmen och hoppas på att de skott man avfyrar träffar något lämpligt och att man inte av misstag råkar flyga in i något och dö.
Ibland något man överhuvudtaget inte förmådde se på grund av anledningar.
Vissa saker ser man dock alldeles utmärkt men det med en samtida önskan att man sluppit se det då dess estetiska design och animation lämnar mycket att önska.
Som den hundtigerdrake-grej som flyger runt och har sig, först, för att efter en stund tappa sina vingar och då börja springa runt istället... fram och tillbaka över skärmen för att sedan vända sig mot mig och likstelt sväva fram.
Jag vet inte, men...
Likt Space Harrier var ett argument som skulle tala till Master Systems fördel, som i att man kunde få en så fet arkadupplevelse till sitt hem att spela i soffan, lanserades Space Harrier 2 jämsides Mega Drive i Japan.
Och, ja.
Som en av konsolens lanseringstitlar har det nog fyllt sin funktion mer än väl vad gäller att visa det enorma tekniska steg framåt hårdvaran gjort sedan Segas åttabitare lanserades.
Som spel betraktat, däremot...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar