Sedan blev man sittande där en stund, för obligatoriskt var det att lyssna på den och höra det kommenteras om och om igen hur jävla fet den var.
Ofta återkommande fenomen, detta, bland Amiga-ägare.
Tycks det.
Hela den västerländska spelutvecklarkulturen tycktes kretsa mycket kring det häftiga i själva produktionen, den snygga titelskärmen och den brutala musiken.
Gods.
Cannon Fodder.
Into the Wonderful!
War! Never been so much fun!
Shaun Southern och Andrew Morris, namnen bakom Magnetic Fields vars Lotus-produktioner som Gremlin Graphics kom att släppa, backade dock upp den feta titellåten med ett nästan lika fett spel.
Det var det absolut inte alla som gjorde.
Låt oss säga att känslan går lite förlorad när Amigans ljudrelaterade möjligheter ersattes med de Mega Drive hade att erbjuda.
Inte för att det låter nämnvärt dåligt, men väldigt inte alls lika fett och väl körandes bil spelar det inte längre någon roll då musiken där är frånvarande oavsett version av två berörda.
Dessutom, eftersom att Lotus Esprit Turbo Challenge aldrig släpptes till Mega Drive så kom detta Lotus Turbo Challenge 2 att kort och gott heta Lotus Turbo Challenge på en och samma spelkonsol.
Lite lätt förvirrande, onekligen.
Musiken är inte allt som förändrats, även grafiken och bilduppdateringen har gått ned sig kanske inte så mycket att det stör men omöjligt att inte lägga märke till de två versionerna ställda sida vid sida; På en front känns det lite som att blicka in i en arkadhall från sent 80-tal och på en annan som om det är en potent tolkning för hemmabruk man har att göra med.
Till Mega Drives fördel har man utöver möjligheten att trycka på en knapp för att ubrista i ett YEEHAA! även lagt in en karta före varje race som när den återkommer efter ett misslyckat race visar hur långt man tog sig.
Sporrande, faktiskt.
Sporrande speciellt då denna Mega Drive-version av någon anledning är något av det svåraste i racingspelsväg jag någonsin befattat mig med.
Som ett Ultra Hard Mega Deluxe-läge, som inte är valbart utan det enda tillgängliga, och det är väl här som allt rasar samman för många; Från att på Amigan köra sig genom hälften av spelets åtta banor på mindre än en timme spenderades säkert över fem till att med nöd och näppe klara den första på Mega Drive.
Det här hade kunnat vara helt förödande för Lotus Turbo Challenge, men med originalversionens oerhört härliga kontroll över bilen intakt, där snäva kurvor aldrig slänger en av vägen såvida man inte tillåter det, funkar det faktiskt över all förväntan.
Om man accepterar och respekterar den skyhöga utmaningen, det vill säga.
Bana efter bana, hinder efter hinder och en viss del tur i var medtrafikanter placerar sig nöter man sig framåt mot framgång.
En checkpoint längre denna runda jämfört med föregående.
Ett mål i sikte när de sekunder man ständigt jobbar mot plötsligt tar slut, och en Lotus som inte lyckas rulla hela vägen in; Några försök ytterligare så sitter allt där det skall.
Om något är det trist att tvingas köra i en och samma miljö, på en och samma bana, till dess att man tar sig vidare. Hade inte skadat att låta spelaren själv välja bana och med det ställa krav på att se samtliga avklarade för att eftertexter skall rulla; Variationen de olika banorna emellan är stor, så även väderlekar och hinder, så det är verkligen synd att denna variation för många förblir oupplevd då de kör fast tidigt i spelet.
Men man kan inte få allt här i livet.
Tur då, att det åtminstone går att fortsätta där man slutade med hjälp av kod.
Lotus Turbo Challenge är en rätt underlig konsolifiering av ett klassiskt Amiga-spel.
Som port betraktad finns det egentligen inte så mycket att kritisera annat än att viss audiovisuell flärd gått förlorad, men produkten i dess helhet känns onekligen mer som en expansion i form av en mardrömslik svårighetsgrad till ett redan rätt utmanande original.
Vill man göra det helt omöjligt, då väljer man att inte köra automat.
Finns säkert de som uppskattar det, också, precis som det tillgängliga tvåspelarläget på delad skärm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar