Det är nog rätt svårt att greppa hur otroligt mycket som något från framtiden detta teknikdemo, illa förklätt som ett spel för att kunna säljas i butik, faktiskt framstod som.
Och naturligtvis färgade det även mig, för att gå från något likt detta...
...vidare till något som såg ut såhär...
...var inte precis övertygande i min process att komma att förstå att Microsofts operativsystem inom endast ett par år skulle komma att bli de absolut främsta plattformarna för spel på dator.
Där finns en numera väldigt välkänd historia om hur utvecklaren John Carmack lyckades snickra ihop kod för att kunna scrolla runt grafik i DOS, slängde samman ett demo av den första nivån av Super Mario Bros. 3 och i samråd med övriga inblandade parter i Ideas from the Deep (de kallade sig så innan de gick id Software) skickade iväg demon till Nintendo.
Nintendo blev lika delar imponerade som de tackade nej till att låta Ideas from the Deep utveckla Super Mario Bros. 3 till DOS, men ur denna demo växte istället Commander Keen in Invasion of the Vorticons fram; En tre delar lång plattformshistoria om hoppstyltande och laserpistolskjutande Billy Blaze under superhjältealias Commander Keen.
Alla jag kände som hade en "PC" hade Commander Keen i någon form, jag inkluderad, och då främst den första delen som var helt gratis för vemhelst där de övriga två delarna kostade en slant att ta del av.
Imponerad var jag inte, speciellt inte när plattformsspel på tidiga 80-talets Commodore 64 i vissa avseenden (mjukt scrollande, fantastiska melodiska soundtracks och tacksamma kontrollscheman) gjorde saker och ting bättre än Commander Keen, men lirade det en del gjorde jag oavsett.
Det hörde liksom till.
Runtstrosandes på en världskarta kan man som Keen hoppa in i de nivåer man ges tillgång till. Några är inte mer än ett par skärmar stora och bjuder inte på mycket av vikt annat än lite information, andra är rätt stora och labyrintiska och avrundas med en av de fyra delar till sitt rymdskepp som Keen gått miste om.
Rätt omgående snubblar man över ammunition till sin laserpistol samt en hoppstylta som kan användas närhelst efter önskemål. Med hoppstyltan kan Keen nå tidigare onåbara platser men den är dock inget man vill använda sig av konstant då den gör saker och ting än mer svårkontrollerade än de redan är.
Faktum är att spelmotorn jobbar med en typ av fysik som får allt att kännas lika delar trögstartat accelerationsmässigt som sjukt skönt att kontrollera när man väl lärt sig behärska kontrollen. Mycket mer i linje med Super Mario Bros. än, säg, Mega Mans mer klassiska direkthet.
Av dess sjutton nivåer är en gömd och hälften av de övriga väldigt små, men i typisk västerländsk plattformsanda har man krånglat till det en aning för att dra ut på speltiden.
Labyrintisk design gör sitt till, men så även de fyra olika färgade nycklarna som ligger utspridda lite här och var på vissa nivåer. Stöter man på en grön dörr krävs det en grön nyckel för att öppna den, och så vidare.
Ytterligare något som avslöjar spelets västerländska rötter är de poänggivande föremålen som är utspridda precis överallt på nivåerna. Utöver att erbjuda poäng för placeringsklättring på tillhörande poänglista får Keen ett extraliv vid varje tjugotusende poäng som skrapas ihop.
Inget avancerat upplägg, men funkar faktiskt över all förväntan som morot till att utforska nivåerna ordentligt.
Allt presenteras på ett NES-blockigt vis, och det märks både en och annan gång att man inte förmått hålla sig helt borta från att låta Super Mario Bros. 3-rötterna sippra igenom originalitetskontrollen med både ett och annat nivåuppbyggnadsblock som känns lite lätt modifierat för att undkomma problematiken.
Bakgrunder är aldrig mer upphetsande än vad färgerna grått och svart förmår frambringa och den grafiska variationen är rätt så begränsad men då spelet är så litet som det är hinner det aldrig bli direkt störande.
Fiender är få till antalet men minnesvärt designade och i flera fall är fiender egentligen inte fiender så mycket som varselser som lagomt störande kan hamna i vägen för Keen. Harmlösa, med andra ord, när de inte som vissa robotar skjuter dödliga laserstrålar eller vid närkontakt resulterar i ond bråd död.
Och ljudlandskapen, ja, de sträcker sig aldrig bortom diverse blippanden och bloppanden när Keen hoppar, faller och skjuter sig fram genom nivåerna. Visserligen charmigt megaretro, men ljusår ifrån det nästan studioproduktionsljudande soundtrack som Shadow of the Beast pressade fram året innan.
Vill man stressa sig genom denna episod går det utmärkt att göra så på under tio minuter, men med det så går man miste om typ nitto procent av allt där finns att utforska.
Som mest givande känns det när man tar sig tid att beta av alla nivåer där finns och det genom att lugnt och metodiskt beta av allt de innehåller. Fram växer då ett oväntat charmigt litet plattformsspel vars nivåer nog är klart mer genomtänkt designade än de vid en första anblick ger sken av, och i takt med att man blir bättre och bättre på att kontrollera Keen kommer ett riktigt skönt flow krypandes fram ur skuggorna.
Ironiskt nog är det inte svårt alls att idag konstatera att Commander Keen in Invasion of the Vorticons Episode One: Marooned on Mars är ett mycket, mycket bättre spel än Shadow of the Beast någonsin varit även om presentationen känns som den ligger sisådär ett halvt decennium fel i tiden.
Kan rentav sträcka mig så långt som att hävda att den simpla presentationen idag är en stor del av spelets charm, och då till och med den på den tiden påstådda mjuka scrollen som i själva verket är allt annat än mjuk.
Rätt nöjd, ändå, att det inte blev en DOS-version av Super Mario Bros. 3 vi fick.
