Leger vs. And Yet It Moves (Wii)

Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2018/02/06 (denna version) samt 2010/09/21 (originalversion).

Säga vad man vill om spel som sticker ut från mängden. Det är svårt att hävda att vissa av dem i känsla inte påminner om varandra väldigt mycket, även om det handlar om helt olika upplevelser.

Att spela And Yet It Moves handlar om att ta sig från start till mål. I grund och botten är det ett plattformsspel fast med några saker som skiljer det åt från den mer klassiska skolan:

1. Det använder sig av en simpel men effektiv fysikmotor.

2. Man kan rotera världen i 360 grader precis när som helst.

3. Spelet ser ut att vara uppbyggt av rivet papper.

4. Det har en STÖRT snygg trailer:

Som väntat med tanke på fysikmotorn erbjuder And Yet It Moves en hel del fysikbaserade pussel som det kombinerar med det faktum att man kan rotera världen lite hur man vill. Det är finurligt, och levererar en del intressanta tankenötter, även om det mest bara handlar om att lyckas göra något snarare än att komma på hur man skall göra det.

Dör gör man ofta, men eftersom spelet är generöst med checkpoints är det aldrig så att man kastas tillbaka till någonstans dit det känns jobbigt att kastas tillbaka till. Med tanke på hur många gånger man tvingas försöka klara vissa sekvenser innan man tar sig vidare kanske det är en bra idé; Att spela om nivåerna gång på gång bara för att i ett slag förlora samtliga liv på en lite knivigare passage skulle åtminstone kunna få mig att bli galen vid en första genomspelning.

Alternativet hade varit att dra ned svårighetsgraden en aning, men jag har en känsla av att det hade blivit lite av en annat spel om så varit fallet.

Det funkar bra som det är nu, och även om det inte tog mer än dryga två timmar att ta sig genom spelet finns det klart mer att hämta.

Utöver en rad olika uppgifter att ta sig an på varje nivå (klara den på utsatt tid, klara den med ett givet antal gånger du får rotera världen och klara den på ett visst antal liv) har man även lite mer specifika saker än så att ta i itu med då det finns en lista med achievements att beta av.

Några achievements är lätt hysteriska.

Behagligt är det ord jag skulle välja om jag skulle sammanfatta And Yet It Moves.

Grafiken är småtuff, men inte så tuff som man känner att den hade kunnat vara. Man har som börjat bli van det här med lite mer udda estetiska stilar, och det räcker inte längre med att bara göra någonting som känns unikt. Det måste vara intressant att vila ögonen på också.

Och, visst, det här är trevligt att titta på (även om bildupdpateringen dalar med jämna mellanrum) men just det här med att man springer runt på rivet papper är inget man tänker på efter ett par nivåer. Likaså att huvudkaraktären är ritad i blyerts på vitt papper är ett faktum som rätt snabbt faller bort från medvetandet.

Musiken är precis så artsy som jag hade väntat mig.

Lite rytmer, när den väl går igång på allvar. Ambienta ljud i de flesta andra fall. Ibland när vissa sekvenser tar vid blir det lite mer, låt oss säga, techno av det hela. Sedan återgår det till det ambienta.

Ljudbilden är läcker, för all del, men lite för monoton för att engagera hela vägen i mål.

Hela spelet känns som det är sammanställt enligt mall 1A vad gäller artsy-influerade indies som får en kommersiell lansering.

Inget fel i det, men man har som sett det hela göras rätt många gånger nu. Och även om det låter som att jag är aningen kritisk här föredrar jag detta framför det givna alla dagar i veckan.

Det är bara det att man börjar hitta någon form av röd tråd som löper genom många spel av liknande slag, som får saker och ting att kännas mer homogena än de borde med tanke på hur unika de enskilda produkterna är på papper.

Bortsett från det där med droger.

Vet inte riktigt om jag var beredd på den syratripp som sakta börjar ta form någonstans där ungefär halvvägs genom spelet när huvudkaraktären blir biten av en orm.

Det börjar lite försiktigt, när miljön tycks börja komma till liv, bara för att sakta men säkert eskalera till fullständigt kaos presenterat som livsfarligt klubbliv i en alternativ dimension.

And Yet It Moves är värt varenda krona, jag kan inte understryka det nog, men det saknar någonting svårt att sätta fingret på som sätter stopp för oumbärligheten.

Det saknar något som får det att kännas så innoverande som det vill ge sken av även om man tar hänsyn till när det släpptes, och detta pappersestetik och en syratripp mega till trots.

Och, allvarligt talat... hur mycket av dithäftade papperslappar som ursäkt spelets tutorial-inslag än försöker vara känns de helt onödiga.

Ja.

Kanske är det där problemet ligger.

Det är som att något håller tillbaka And Yet It Moves från att våga ta klivet helt ut i det okända.

Något som tvingar det in i en mall över allt det där man under normala omständigheter förväntar sig av ett klassiskt spel.