Leger vs. Beat the Beat: Rhythm Paradise (Wii)

Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/09/10.

Att Wario Ware och Rhythm Heaven är två serier som på många vis påminner om varandra är inte speciellt underligt med hänsyn till Nintendo SDP Production Group No. 1.

Det rappa, munsbitsfokuserade, är återkommande och så även den lekfulla, rena och ofta naivgränsande estetiken som naturligtvis känns som klippt och skuren för de där små, bärbara, skärmarna vars ljusåtergivning inte alltid varit den bästa i alla tänkbara sammanhang.

Visserligen har även Wario Ware gått stationärt, men att Rhythm Heaven skulle göra detsamma var allt annat än en självklarhet; Släppt till Wii, veckor innan Nintendo skulle lansera den svårdefinierade och otydliga uppföljaren Wii U, med allt annat än bruk av A och B på wiimoten för allt vad spelupplevelse heter inbillar jag mig att det måste haft svårt att hitta någon större form av publik.

Men som saker och ting skulle komma och bli, åtminstone borta i japan, fick det ett varmt mottagande representerat av dryga hundratusen exemplar sålda under dess första vecka på marknaden. Hur det gick i väst bortom den kritikerälskling det skulle komma att bli, detta Rhythm Heaven, har jag dock inte en aning om.

Konceptuellt finns det ingenting jag inte uppskattar med denna Beat the Beat-installation, där simpelhet och rå taktkänsla är den stabila grund allt vilar på, och dess naiva framtoning till trots, eller egentligen tack vare, briljerar det med en visserligen Wario Ware-doftande men i ett större sammanhang unik audiovisuell skrud.

Bekant med serien är saker och ting ungefär som vanligt, om inte snäppet simplare med endast två knappar att hålla reda på, och de centrala minispelen, eller rättare sagt låtarna, handlar som väntat om ungefär allt tänkbart någonsin.

Badminton uppe i luften, bland utstiktsskymmande moln med en katt i ett flygplan och en hund i ett annat. En fabrik i vilken stora och små mutterliknande robotar byggs ihop. Små glada bakterier, förflyttandes i takt till musik, betraktade via ett mikroskop.

För att ge en livslängd lite längre än de 28 låtar som utgör den huvudsakliga delen av kampanjen, fördelade fyra och fyra med en avslutande remix inkluderandes samtliga låtar i berörd kategori kan man låsa upp än fler låtar, dock i repriserande tappning, diverse minispel, texter att läsa, låtar att lyssna till utan att spela dem och så vidare.

Och det är väl bra, så långt.

Men Beat the Beat: Rhythm Heaven gör en hel del saker fel, som om det stressats ut på marknaden utan att man tänkt igenom exakt vad beslut x samt y får för konsekvenser för den potentiella publiken.

Det handlar både om små saker, som att man om man råkar peka med wiimoten mot skärmen i någon meny inaktiverar styrkorskontrollen och lätt skapar en förvirring varför styrkorset plötsligt tycks ha slutat att fungera.

Och större saker, som att man och här känns det plötsligt lämpligt att räkna upp det jag kan komma på i ett mer punktmässigt format.

Varje låt introduceras med en tutorial som man visserligen kan hoppa över men ej avvaktivera om man känner att man vet vad som väntar och med fördel vill gå rakt på låt.

Spelet säger inte till om man gjort bort sig under loppet av en låt, vilket gör att man aldrig kan vara säker på om man klarat den såvida man inte spelar den till dess slut.

Om det går åt helvete finns det inget sätt att starta om berörd låt från början, utan man tvingas istället pausa låten, hoppa ut till menyn, välja berörd låt (och då peka mot skärmen för att välja den om man råkat inaktivera styrkorset), se dess namn presenteras på skärmen, trycka - för att skippa dess tutorial och först därefter få en ny chans att klara den.

Låtarna kan vara extremt frikostiga vad gäller misstag, men de kan även vara fullskaligt anala så till den grad att man knappt förstår varför man ej klarat dem och detta trots att man ges små ledtrådar, eller beröm, efter varje spelad låt.

Tidiga låtar kan vara otroligt mycket svårare än senare, och någonstans i trakten av spelets tredje remix tycks svårighetsgraden slå i taket för att sedan klinga av så till den grad att man av bara farten rusar hela vägen fram till den sjunde och avslutande uppsättningen av låtar.

Spelet är hundraprocentigt linjärt på så vis att man måste spela låtarna i en bestämd ordning där enda sättet att låsa upp nästkommande låt är att klara den aktuella.

Det är som att man någonstans längs vägen glömt bort att man inleder hela upplevelsen med att berätta för spelaren att det inte är så himla viktigt att perfekt synka knapptryckningar till takten utan att fokus lika gärna kan ligga på att ha skoj.

Munsbitskonceptet hade väl, om så som ovan vore fallet, fungerat klart mycket bättre om man kunnat välja mellan en hel uppsjö av låtar från sekund ett, om spelet sagt till direkt något gått åt helvete och att man kunnat starta om en låt snabbt och enkelt utan att behöva ta sig an ovanstående procedur?

Som för att verkligen gnida in salt i spelarens öppna sår är det här med upplåsning av bonusmaterial en extremt omständligt process att ta sig an; Varje nivå kan man misslyckas på, klara med ett "OK" eller ett "SUPERB". Ett SUPERB krävs för att man skall ges en slumpmässig chans att tackla låten för en PERFECT (vilket innebär att man inte missar ett enda knapptryck).

Efter tre misslyckade försök eller andra spelade nivåer upphör denna chans för att någon gång i framtiden åter slumpas fram.

Visst ser jag Beat the Beat: Rhythm Heaven som ett måste i samlingen, mycket för att det är så otroligt unikt i vad det gör och det speciellt sett till spelutbudet till Wii, men jag kan inte skaka av mig känslan av att det stressats ut på marknaden för att ha en chans att slippa konkurrera med utbudet som komma skulle.

Menar, det är inte som att det där upplåsningsbara materialet förlänger livslängden nämnvärt, för så omfattande är det inte, utan snarare är det omotiverat placerat bakom en vägg av frustration som kompletterar den redan extremt obalanserade och designmässigt irriterande resan genom den taktfokuserade kampanj som spelet består av.

Tur är det då, att en majoritet av spelets låtar, och dess audiovisuella läckerhet, är morot nog till att fortsätta spela lite till, och lite till. Retfulla Monkey Watch, urfåniga Ringside och intensiva Air Rally är utan tvekan fullgoda exempel på att problemet ligger på annat håll.