Leger vs. Tengami (Wii U)

Säg, andra halvan av 00-talet och första halvan av 10-talet. Xbox Live Arcade, Wii Ware och e-Shop samt Playstation Store. Och det bara på konsolfronten, givetvis hade vi Steam, GOG och digitala butiker till våra iMaskiner och Android-varianter. Paddor likväl som de mobila telefoner som kom att bli en liten parentes i vår värdsliga historia.

Nä.

Poängen är väl främst att det här med mindre produktioner som vågade ta ut svängarna betydligt mycket mer än AAA²-diton fann en publik som motiverade mycket mer tid i rampljuset än tidigare och med det en svallvåg att utsvävningar av alla de slag från allsköns olika mer eller mindre arty-individer till spelutvecklare som såg ett ypperligt tillfälle att pröva sina vingar.

I den kontexten är inte Tengami speciellt speciellt, just för att det presenteras via en onekligen unik visuell stil.

De som köpte Erasures JAG SÄGER, JAG SÄGER, JAG SÄGER-album i specialutgåva kan tänkas känna igen sig en aning då alla miljöer tycks vara av papper. Ihopvikningsbara och utvikningsbara, för effekt.

Även känt som ett läckert stilgrepp för sagoböcker.

Rent spelmekaniskt fyller det kanske lite mindre funktion, åtminstone bortom fräcka övergångar från en plats till en annan.

Men, visst.

Där finns stunder då man viker ned, viker fram och upp nya möjligheter för den karaktär, stöpt efter japansk kultur av slag, som tycks vandra genom miljöer presenterade i olika årstider och lösa pussel för att ta sig vidare mot något... oklart.

Möjligen att väcka ett trött körsbärsträd till liv och få se det i full blom.

Ursprunligen något för iOS-användare tidigt 2014 är pekandet centralt även här på Wii U där Tengami släpptes under hösten samma år. Peka på dit man vill att karaktären skall gå. Dra i saker man vill påverka på ett eller annat vis; Simpelt men funktionellt, men spelas på konsolens gamepad vilket medför att det är svårt att njuta av den vackra grafiken på en stor tv då man ändå måste titta ned på gamepaden med jämna mellanrum.

Tyvärr är det väl ungefär såhär mycket som Tengami erbjuder av större värde då den, säg, knappa timmen långa resan känns som fyra.

De mer eller mindre gömda föremålen man kan plocka upp som tillgängliggör stamps till MiiVerse gör inget annat än att skapa en rädsla att man skall råka missa något.

Pussel är simpla. Så simpla att de mest framstår som moment att göra utan att de behöver någon närmare eftertanke bara för att den redan korta speltiden skall bli lite längre.

Dra i lite papper där för att skapa en väg här och låt en eld vandra från eldstad till eldstad för att de samtliga till slut skall brinna och öppna vägen vidare.

Kanske därför som ett av de senare pusslen som plötsligt kräver en ingående detaljstudie av miljön man vistas i frontalkrockar med den annars påtagliga känslan av konstant progression.

Totalt malplacerat.

Och efter en stund, ett par tio minuter månne, när fascinationen över den vackra och extremt avskalade estetiken har lagt sig och känslan av en promenadsimulator tar vid börjar allt kännas som ett uthålligshetstest.

På intressenfronten, det vill säga.

Synd är det, men likväl symtomatiskt för en hel del av dessa mer konstfulla uttryck från berörd era. Vissa träffade rätt både vad gäller presentation och gameplay, utvecklarna Nyamyam träffade bara rätt vad gäller Tengamis presentation.

Så till den grad att en stund på YouTube räcker gott för upplevelsens skull. Sedan kan man lägga resten av tiden till att lyssna till det fantastiska soundtrack David Wise snickrat ihop (på Spotify, exempelvis) där han i vanlig ordning perfekt fångar den konceptuella kontexten och presenterar den via ljud.