Sonic the Hedgehog tar inte speciellt lång tid på sig att markera att det inte alls är det spel många tycks minnas det vara.
Green Hill Zone är på så vis en aningen förrädisk introduktion, likt de där radiovänliga singlarna inte alls är representativa för det efterlängtade albumet i dess helhet; Från vänster till höger i ett relativt högt tempo med få möjligheter att springa rakt in i väggen som efter en första närstrid med Robotnik, Eggman, whatever, byts ut mot något som närmast kan liknas vid en labyrint med mängder och åter mängder av mängder med stillastående i väntan på x eller y.
Det Marble Zone främst cementerar är att soundtracket kommer, hela vägen in i någon av spelets två olika mål, vara lika melodiöst som minnesvärt hjärnklister av högsta klass.
I grund och botten är Sonic the Hedgehog ett relativt långsamt plattformsspel som uppmuntrar utforskande mest av allt fast alltid med en närvarande möjlighet för spelare av den ivriga skolan att trimma tider i rätt så skyhöga hastigheter.
1-1 ... 29s
1-2 ... 40s
1-3 ... 1m26s
2-1 ... 1m49s
2-2 ... 2m29s
2-3 ... 3m51s
3-1 ... 2m10s
3-2 ... 1m30s
3-3 ... 3m43s
4-1 ... 2m33s
4-2 ... 2m55s
4-3 ...
Låt oss skylla på marknadsföringen, blast processing om man hade kommit så långt när Sonic the Hedgehog lanserades, vad gäller denna återkommande grej med att folk tycks ha så svårt att förhålla sig till allt det där Sonic faktiskt är framför allt det där många felaktigt minns spelet vara.
Yuji Naka må ha gått fullskalig programmering, Naoto Ohshima snickrat ihop den karaktär som slutligen skulle komma att presenteras som Sonic the Hedgehog och Masato Nakamura trollat fram det ikoniska soundtracket men hemma i soffan var det nog få som brydde sig om dylikt så mycket.. om ens om Sonic Team som utvecklingsteam... som den färdiga produkten de hade möjlighet att interagera med.
För en annan fanns det dessutom aldrig någon fråga om Super Mario World eller Sonic the Hedgehog, speciellt inte när alternativet var att njuta av de båda spelen och dess egenheter som gjorde dem unika; Sonics speciella fysik, nivåernas ofta komplexa höjdmässiga design och det enhetligt eklektiska gick lika lite att finna i Super Mario World som ditos helhetsvibb gick att finna i Sonic the Hedgehog.
Likt första Mega Man, första Super Mario Bros, första Metroid eller första vadhelst nästan i vad som kommit att bli över decenniumlevande serier känns Sonic the Hedgehog väldigt... avskalat.
Ingen Tails eller senare tillkomna miljarder med vänner till vår blåa igelkott, endast sex Chaos Emeralds att finna jämfört med senare sju, tre nivåer i varje värld istälet för uppföljarnas mer återhållsamma två.
Ingen Spin Dash.
I vissa fall en sådan sak som får något visst att kännas förlegat, men här snarare fokuserat.
Det är direkt, för de som vill satsa på det bättre slutet fullt greppbart rätt omgående så länge som det här med att försöka orientera en roterande blå igelkott genom en lika 360-gradersroterande labyrint i allsköns färger inte blir för mycket intryck att hantera... och, utöver ett par irriterande slowdowns och visst flimmer när det händer för mycket på skärmen, audiovisuellt träffsäkert nog för att presentationen skall kännas tidslös.
Alla de som känner till Hajen-temat och det med uppskattning över den olust det bär lär ha nära till att uppskatta paniken när nedräkningen börjar när Sonic befinner sig under vatten en längre stund utan tillgång till syre; Labyrinth Zone må vara en inte sällan hatad orgie i långsamt undervattensplattformande men dess avtryck gjorda på Sonic-spelare världen över lär ha ett värde oavsett grad av uppskattning.
En annan finner det en av seriens bästa världar, som känns som ett uppiggande trendbrott lika mycket som hatälskvärt helvetiskt avrundat med en sekvens där Sonic blir jagad av stigande vatten samtidigt som man i rollen av samma Sonic jagar en flyende Robotnik/Eggman/whatever med spjuthelveten och eldklotsspottande statyer of hell utplacerade precis överallt för att göra allt så jävla surt.
Pulsen; Lätt att den skenar.
Sonic the Hedgehog som serie kunde inte fått en mycket bättre start, och med en sanslöst lyckad 8-bitarsversion till Master System som syskon och en mer av allt-uppföljare runt hörnet är det lätt att tänka att allt både ha gått Sonics väg... men varumärket skulle komma att misshandlas rätt brutalt, gå ur fokus och vackla kvalitetsmässigt på ett vis Nintendo-konkurrenten Mario kom att slippa.
Men nu springer jag händelserna i förväg.
Ursäkta.
Sonic the Hedghog är såklart ett måste, både som plattformsspel värt att spela och spelhistorisk milstolpe värd att lyfta fram så länge man pratar spelhistoria... oavsett man gillar det eller ej.
Jag gillar det, gör du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar