Eloge till Konami som tog sig tid att utveckla exklusiva spel till Mega Drive.
Inte för att det alltid blev speciellt lyckat (Teenage Mutant Ninja Turtles: The Hyperstone Heist) men när de träffade rätt gjorde de det onekligen med råge (Rocket Knight Adventures, Contra: Hard Corps).
Alternativet med audiovisuellt nedskalade SNES-spel kan kanske kännas lockande ur ett multiplattformsspelsperspektiv, där ingen förtjänade att bli utan klassiker x eller y bara för att de köpt en konsol istället för en annan.
Men isåfall hade jag nog önskat se det som komplement till ett exklusivt utbud, inte som det enda utbudet.
Fördelen med de exklusiva spelen är att de i många fall av Konami omfamnade hårdvaran och letade efter möjligheter i varenda litet skrymsle, varenda liten vrå.
Satan så de imponerar, emellanåt.
Tiny Toons: Buster's Hidden Treasure hamnar dock någonstans där i trakten av mediokert, som spel betraktat.
Produktionsmässigt håller det tätt, bortsett från ett och annat riktigt underligt presentationsmässigt beslut som tagits.
Lika bra att få det sagt med en gång.
Uppenbart har Sonic varit den främsta av förebilder, då spelets inledande nivåer andras Green Hill Zone lika mycket som Buster Bunny har en acceleration som tar god tid på sig innan fötterna börjar rotera som fothjul av klassiskt animerat snitt.
I full hastighet kan Bubs Bunny utföra en glidattack som man använder ungefär noll gånger under spelets gång, då nivåerna inte är desigande för att den skall nyttjas.
Och även om den visuella flärd det är lätt att slås av, det är liksom färgglatt och lagerlekande och med bakgrunder och dygnsljusrelaterade färger som skiftar nivåer emellan samt redigt väl överfört estetiskt från dess förlaga, överlag imponerar gör nivådesignen att denna positiva aspekt drunknar i något som inte sällan känns rätt pisstrist.
Vill inte riktigt gå till det orättvisa, hävda att det finns där, men när man trött på att i slowmotion klättra med öronen längs ett rep hängandes i luften väljer att släppa taget och falla rakt ned på ett par taggar och tvärdö är det lätt att fräsa över avsaknaden av checkpoints.
Samtidigt är nivåerna sällan speciellt långa.
Samtidigt är de ibland makalöst frustrerande.
Visserligen innehåller de ofta en hel del hemligheter, väggar att vandra genom för att finna extraliv eller annat gottis.
Visserligen är dessa hemligheter rätt praktiskt menlösa.
Det här med vattennivåer är dessutom sällan nämnvärt lyckat i plattformsspel, med undantag att finna i bland annat Donkey Kong Country och Sonic the Hedgehog, men här går bångstyrig kontroll, avsaknad av möjlighet att dräpa vattenhuserande fiender samt ovan påtalade brist på checkpoints att det är lätt att överväga gå Power Off.
Visst har man ett oändligt antal försök på sig, en sparfunktion i form av rätt långa koder, och med lite god vilja en mentalitet att hämta i mer samtida produktioner där rapphet i spelandet kombinerat med trial and error är centralt för själva upplevelsen.
Men det klickar ändå inte riktigt.
Dessutom tar spelet god tid på sig att bli riktigt intressant, om man nu anser 30 minuter vara god tid, med hänsyn till hur kort det är.
Semi-linjära och ofta rätt identitetslösa nivåer ersätts efterhand med allt mer unika plattformsscenarion även om miljövariationen sällan sträcker sig längre än skog, snöiga berg, eldiga grottor och ett spökskepp innan den där avslutande fabriken tar vid.
Buster huserar med tre hjärtan som hälsa. De kan utökas till fem förutsatt att han inte dör och tappar denna hälsomässiga expansion. Buster kan även vägghoppa, något som nivådesignen faktiskt tar hänsyn till rätt så genomgående, likväl som snubbla över odödlighetsartefakter som underlättar framfarten.
Morötter (vad annars?) kan samlas på, och varje gång femtio är uppsamlade ges möjlighet att använda sig av en typ smartbomb-liknande specialattack... men likt glidattacken har dessa specialattacker en tendens att hamna i bakgrunden till förmån för mer precisionsbaserat fiendehuvudshoppande i bästa Mario-anda.
Underligast av allt är sättet Buster hoppar på.
Samma sekund som man släpper hoppknappen faller han stört snabbt ned mot marken igen. Det finns liksom ingen naturlig känsla där tiden man lagt på knapptryckandet avgör hur snabbt riktningen byts från mot himlen till mot marken.
Man vänjer sig, men det känns aldrig riktigt... rätt.
Är för alternativa kontrollscheman i kombination med spännande fysik, det är bland annat lyckade sådana som får Mario- och Sonic-spel att sticka ut från mängden i positiv bemärkelse.
Här känns det dock mest som ett inte helt lyckat experiment, som väl bemästrat inte tillför något så mycket som agera funktionellt.
Tiny Toon Adventures: Buster's Hidden Treasure må vara ljusår bättre än det groteskt obalanserade Buster Busts Loose till SNES (tågnivån säger hej) men för varje sak det gör rätt gör det en annan sak fel.
En runda eller två, för all del. Det underhåller mestadels och vågar utmana, smeker ögon och öron.
Men väl avklarat, testandes att verkligen lära sig nivåerna för att reducera speltiden, känns det onekligen rätt ihåligt. Direkt frustrerande så fort en vattennivå tar vid och vad gäller den påtagliga utmaningen känns den lite för artificiell... själlös, låt oss säga.
Lite som spelet i stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar