Man vet liksom vad man får, och det man får är någon underlig form av Parodius-aktig historia som även om den inte alls är lika träffsäker med dess skojfriskhet ändå lyckas ringa in det där som gör Bonk-universumet unikt.
Bonk, förlåt... Zonk... flyger runt, rätt skrymmande, med möjlighet att plocka upp diverse alternativa vapen, aktivera medhjälpare samt krympa i storlek för att lättare undvika fiender och dess projektiler. Som liten är Zonk dock inte speciellt arsenalmässigt tung, så man får fundera en del gällande hur man vill ha det. Pröva sig fram till vad som underlättar mest.
Vilken medhjälpare man vill kunna aktivera under en nivå kan man antingen välja manuellt innan man börjar spela en nivå, automatiskt som i att spelet bestämmer eller inte alls om man vill spela utan den mer avancerade typen av medhjälpare. Det är så, lustigt nog, att man kan kombinera sig själv med en medhjälpare och på så vis få ytterligare förmågor.
Zonk är, typ, en robot... verkar det som.
Vem hade kunnat ana?
Visuellt känns allt väldigt... Bonk. Det låter Bonk, även, fast aningen intensivare på musikfronten. Inte speciellt underligt, egentligen, då Air Zonk är ett rätt frenetiskt litet spel med en typ av hektisk action i ett tempo plattformarna i serien aldrig kommer i närheten av att vara.
Rörigt, är det, dessutom och det är inte en bra sak.
Nivåerna består främst av vågor på vågor med fiender placerade på en i flera lager scrollande bakgrund, så någon interaktion med själva miljön är det inte tal om. Istället är det mängden fiender och projektiler som gör allt väldigt rörigt, otydligt tyvärr, och det är inte direkt ovanligt att uppleva det som oklart exakt vad som fick en att förlora ett liv.
Air Zonk känns i de flesta avseenden som en ovanligt obalanserad produkt, där vissa vapen känns helt meningslösa och andra så effektiva att det blir löjligt. Mest underligt är det dock att spelet som tar ungefär 40 minuter från början till slut, såvida man inte får Game Over en jäkla massa gånger, låter dess första fyra nivåer ta 20 minuter i anspråk och den sista resterande 20 minuter.
Indelad i åtskilliga mindre nivåer, med flera minibossar och ett segment beståendes av en typisk boss rush, är det allt annat än kul att se sig stupa där framåt slutet och tvingas spela om hela femte nivån från början om man väljer att fortsätta.
Det är rätt synd, men samtidigt inte speciellt tråkigt, att designvalen inte känns mer genomtänkta.
Synd för att Air Zonk hade kunnat bli ett mycket mer intressant spel, men ej heller nämnvärt tråkigt då det i dess nuvarande skick fungerar hur bra som helst som ströunderhållning om man känner sig osäker på hur man skall gå vidare med sitt spelande liv.
Spelets stora och maffiga bossar, sköna melodier samt experimentella och lekfulla attityd gör att det trots dess uppenbara tillkortakommanden är en mycket mer tillfredsställande upplevelse än seriens första stapplande plattformssteg i Bonk's Adventure.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar