Det finns ett före och det finns ett efter, men för mig personligen är det Sunsoft så som Sunsoft var under NES-eran som helt och hållet format min nutida syn på japanska Sun Corportations spelutvecklande dotterbolag.
Lite synd är det, för i det där före huserade de i arkadhallar likväl som de släppte en drös Japan-exklusiva spel till Famicom både på kassett och diskett. I det där efter och under tiden blev det bland annat en del Mega Drive, Super Nintendo, PC-Engine, Game Boy, Saturn.
Ibland, exempelvis när man talar om Super Fantasy Zone, finns det en viss medvetenhet om Sunsofts inblandning men när Albert Odyssey kommer på tal har jag nog ärligt talat aldrig ägnat en tanke åt att Sunsoft legat bakom produktionen. Och visst har där passerat en hel drös spel signerade Sunsoft jag varit i kontakt med när jag skummar listan över spel de producerat eller gett ut, både bra och dåliga, men... som sagt... de känns klart mer främmande än de från den svenska NES-eran.
Batman, Batman: Return of the Joker, Journey to Silius, Gremlins 2: The New Batch, Blaster Master, Ufouria: The Saga och Mr. Gimmick.
Ja, till och med Fester's Quest (som jag alltid tyckt mycket mer om än vad jag kanske borde göra).
Helt lätt att leva upp till den nivån är det såklart inte, speciellt inte vid ett hopp från två dimensioner till tre och det inte ens är Sunsoft själva som stått bakom produktionen så som var gällande i ovanstående exempel.
Poängen här är att jag helt enkelt nog haft lite för dålig koll på kontexten jag rört mig i när jag involverade mig i Chameleon Twist för första gången för ett par år sedan, och som följd sett det som ett ovanligt dålig Sunsoft-spel utan att tänka på att det varken är utvecklat av Sunsoft eller speciellt unikt i att inte leva upp till höjdpunkterna bland Sunsofts utbud (som, såklart, var mycket större än vad jag varit medveten om).
På papper är det dock ingenting som hindrar Chameleon Twist från att vara mer än intressant.
En kameleont (eller fyra, oliknamnade och olikfärgade, om skall vara lite mer precis) med ryggväska som nyfiket följer efter en stressad kanin in i en annan värld och där förvandlas till ett klart mobilt tvåbent kreatur med förkärlek till att hoppa och äta upp och grabba tag i saker med dess långa tunga som i det spelande sammanhanget kontrolleras med en analog spak.
Som tungnyttjande stavhoppare når man högre höjder. Genom att tunga tag i pålar och annat kan man rotera runt dessa. Fiender kan samlas upp i mängder och spottas ut igen som om de vore kulspruteammunition.
Bland annat.
Alice i Underlandet-attityden kaninen rätt omgående vittnar om banar väg för lekfulla miljöer och en uppsättning om sex nivåer vilka var och en jobbar utifrån ett specifikt tema.
Bomber. Myror. Leksaker.
Myrleder med mängder och åter mängder av myror, saker att spränga med hjälp av bomber och en stor roterande tårta till boss ser till att respektive tema känns enhetligt och med det dyker även simpla pussel och plattformsutmaningar i liknande anda.
Småpyssligt, hemtrevligt och väldigt kort och för den ej hundraprocentande spelaren lätt om plattformsspel i tre dimensioner är något man sedan tidigare är minsta lilla bekant med.
Vi snackar liksom ett par minuter per nivå, och med endast sex vanliga nivåer tillgängliga behöver någon vidareutveckling kring det resonerandet ej göras, men vill man samla på sig alla de guldkronor som finns utspridda på nivåerna blir situationen genast en annan.
Överlag ett rätt simpelt projekt, att hitta de flesta, men lite här och var är en och annan krona placerad utom kamerans räckhåll eller i slutet av helt hårslitande svåra hinderbanor som kan få vem som helst att vilja kasta handkontrollen i väggen när varje misslyckande tvingar fram ett drygt tillbakaspringande till berörd plats för misslyckande på grund av elak nivådesign.
Jag har gissningsvis spenderat lika mycket på att försöka komma åt en av dessa kronor än vad jag spenderat på att klara hela spelet.
Jävla... förbannade... osv.
Chameleon Twist känns i vissa avseenden som ett ofärdigt utkast.
Kameran är fullständigt bedrövlig, och att försöka tvinga den i ett läge man önskar leder ibland till ett frenetiskt knapphamrande som allt för ofta slutar med att den studsar tillbaka till ett läge där den inte fyller någon vettig funktion. Låter man kameran zooma ut blir det svårt att se vad man sysslar med, låter man den zooma in blir saker och ting gärna för närgågna.
Spelet är lyckligtvis väldigt fyrkantigt, vilket underlättar en hel del när det gäller det faktiska plattformandet trots kameraproblematiken (det är liksom inte snirkligt så mycket som raka linjer att följa), men ändå är det ibland snudd på hopplöst att göra en avståndsbedömning eller ens förmå se var man befinner sig i förhållande till en närliggande plattform.
Mången hopp i blindo och dödsfall sprugna ur sunkig design hör inte alls till ovanligheterna.
Dessutom har Chameleon Twist ett helt obegripligt meningslöst system vad gäller hälsa, Game Over och dylikt.
Hjärtan fyller på ens hälsa och närkontakt med fiender, hål nedfallna i samt projektilinteraktioner av oönskad karaktär dränerar dito.
Tar hälsan slut möts man av ett Game Over, men det är fritt fram att välja Continue och fortsätta på samma plats som hälsan tog slut. Det finns liksom inget straff för någonting, inte ens något så simpelt som att få börja om från början av en kort och lätt nivå om man får Game Over längs vägen.
Lite billigt, känns det, samt motivationsdräpande... men då man tvingas ta samtliga guldkronor i ett svep på en nivå, det går liksom inte att ta några och sedan återvända för resten, hade alternativet att tvingas börja om från början av en nivå vid Game Over varit sanslöst irriterande just som följd av vissa kronors idiotiska placeringar.
Pest eller kolera.
Utöver den milt bossanovskt ljudande musiken, utanför spelets nivåer där musiken istället speglar temat (ja, när man befinner sig i en ökenmiljö är det svårt att inte se dansande mumier i sitt sinne när dedikerad ljudbild strömmar ur högtalarna), är det ett rätt generiskt anslag. Funktionsfyllande men föga minnesvärt soundtrack som matchar den visuella estetiken i framtoning.
Nintendo 64 trogna vittnar mången texturer om suddighet och banal upplösning, bilduppdateringen är inte alls så följsam som man kunnat önska och inget känns så tight som det borde.
Man vill ju så gärna gilla Chameleon Twist, se det göra med av det intressanta koncept det kretsar kring men det går liksom inte hur mycket jag än försöker.
Fluktar lite hastigt på flerspelarmöjligheterna, där upp till fyra spelare kan bråka om att vinna på åtta olika, små, typ enskärmsstora nivåer beståendes av en eller flera plattformar man försöker knuffa ned varandra från... men orkar inte engagera mig mer än att koppla in en andra handkontroll för att ges möjlighet att se vad där erbjuds.
Och speciellt intressant är det inte.
Åter till enspelarkampanjen, då.
Ett par hopp rakt åt helvete, stunder med pissusla möjligheter att sikta projektiler rätt samt sekvenser där kamerabråkandet tar över underhållningen senare ger jag upp och tappar allt sug att återvända samtidigt som jag konstaterar att det här är ett spel Sunsoft borde ha låtit bli att ge ut.
Ack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar