Lite bortskämd var man möjligen då Pressbyrån, Sega Råttan och Texaco samtliga erbjöd mig att hyra Master System och dess spel för en billig slant som föräldrarna fann rimlig att hosta upp med jämna mellanrum. Blev att pröva på rätt mycket, trots att man inte hade ekonomin att själv köpa spel och konsoler.
Till en början var det ett utbud av spel som rent tekniskt låg ungefär i linje med Nintendos svarta serie. Enklare arkadliknande titlar som Teddy Boy, Ghost House och My Hero. Efter en tid började dock klart mer komplexa saker dyka upp, som japanska rollspel och spel som fick det att mer och mer börja framstå som att Nintendos NES snart hade gjort sitt.
Gradius hade redan placerat sig som ett givet inslag i genren men med R-Type togs det hela till en ny nivå. Det kändes inte riktigt som att NES hade möjlighet att leverera något liknande, och i kombination med andra tekniskt imponerande alster började det kännas som att något var på gång.
Som om de där arkadhallarna man skymtat i förbifarten på husvagnssemestrar runtom i Sverige började leta sig in i ens vardagsrum.
R-Type tog verkligen, som sagt, allt till en helt ny nivå.
Bakom kulliserna hade Factor 5 redan plagierat R-Type i ett visst Katakis till Commodore 64 och Amiga. Det här var dock inget jag var medveten om, ej heller problemet som uppstod i och med det uppenbara plagierandet som tvingade Factor 5 att milt remixa Katakis för att åter släppa det fast under nytt namn; Denaris.
Katakis och Denaris, i rollen av R-Type-plagiat, var dock vad som behövdes för att de skulle komma att bli de som officiellt fick äran att porta R-Type till Amiga och med det kom en av de mest hyllade arkadportarna till Commodores kultdator att nå folket.
Allt det här är dock sådant jag skulle bli varse om i ett senare skede av mitt liv.
I ett liv där R-Type redan cementerats som fantastiskt fast då i 8-bitarsversion släppt till just Master System. Den ursprungliga arkadversionen i all ära, utan den ingen Master System-version att tala om.
Och visst är det så att det är i arkadformat som R-Type levererar som mest på ett tekniskt plan, men det känns ändå aningen irrelevant i sammanhanget för det är inte mot den jag primärt väljer att jämföra Amiga-versionen.
Jag väljer att tro att mycket ligger i vilka förväntningar jag har på respektive hårdvara, idag.
Där finns liksom inte mycket som Amigan inte borde kunna göra som Master System klarar av, och skall man gå den vägen känns det rätt tacksamt att kunna konstatera att mängden flimrande sprites, slowdowns och annat som gör det uppenbart att hårdvaran börjar knäa under trycket i mångt och mycket är som bortblåst på Amigan.
Däremot känns det inte riktigt som att man tolkat om originalets grafik på ett vis som trots vissa uppenbara nedskärningar gör gällande att man omfamnat de möjligheter Amigan har.
Lite här och var känns färgvalen lite underliga, torra och bortom en genuint harmonisk framtoning. De få bakgrunder som överlevt, för i de flesta fall är det total svärta som huserar där bakgrunder annars ämnat ge dynamik till nivåerna, känns omotiverat statiska.
Inte tal om något parallaxscrollande, eller dylikt.
Och så saknas en hel del detaljarbete, som i fallet med det gigantiska skepp man möter på spelets tredje nivå vars hölje man ursprungligen kunnat totaldemolera som här endast erbjuder ett par specifika delar som går att skjuta sönder.
För att inte tala om hur hela miljön i form av vad som verkar vara en grotta man flyger genom under hela striden i arkadoriginalet, och i början av striden på Master System, när man möter det gigantiska rymdskeppet här är helt frånvarande.
På spelets fjärde nivå där man är van att kunna skjuta sönder var och en av de små kulor som fiendeskeppen spottar ur sig, bildandes mönster av hinder över skärmen, skjuter man här bort dito i kluster om fyra.
Sedan, vilket kanske är det mest irriterande av allt, tenderar vissa fiender och kanontorn att tåla orimligt mycket innan de dukar under oavsett hur mycket man uppgraderat sin arsenal.
Det känns ibland som att man i mångt och mycket lyckats fånga originalets uttryck, men att skillnaderna är större än vad de borde vara när man börjar skrapa lite på den initialt välpresenterade ytan.
Samtidigt måste det sägas att R-Type på sina egna två ben, som shmup till Amiga, står oerhört stadigt.
På plats finns de genuint varierade nivåerna vilka var och en jobbar utifrån ett givet tema.
Kvar har vi det inte så omfattande men lyckade utbudet av olika vapen varav man har att välja på en väggstudsande laser, ett konturföljande alternativ bra i lägen med mycket fiender ovanför och nedanför ens skepp och ett vapen som fokuserar all eldkraft rakt framåt.
Nivåernas bossar är fortfarande maffiga, helskärmstäckande och konceptuellt vareriade nog för att inte någonsin kännas som menlösa upprepningar. Dessutom samspelar de ofta väl tematiskt med nivån man precis navigerat sig genom.
Amiga-versionen stödjer dessutom två knappar, vilket gör det tacksamt att lattja runt med den satellit man kan ha huserandes på ens nos eller skjuta iväg för att göra skada på annat håll med hjälp av den knapp man inte skjuter med.
Det flyter på, som tidigare påtalats, väldigt bra och rent presentationsmässigt är det inte något som haltar nämnvärt förutom de visuella aspekterna som redan påtalats.
Ställt sida vid sida med många samtida arkadportar håller det ändå klass, och vad gäller shmup-utbudet på Amigan rent allmänt vid denna tidpunkt, när 80-tal var på väg att gå 90-tal, är det nästan tal om total utklassning.
Dessutom får man en introlåt som expanderar det redan sköna soundtracket med ytterligare ett spår i samma anda, signerad Hülsbeck.
Nå.
Låt mig sammanfatta: Mer än bara bra, men hade kunnat vara ännu bättre... och Master System-versionen gör mer med den tillgängliga hårdvaran än vad Amiga-versionen gör och imponerar således mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar