Då och då snubblar jag över en tidning, reklamblad eller annat med ett olöst Sudoku varpå besattheten av att lösa det kickar igång.
Ser det nästan som terapeutiskt, förutom när det blir för svårt och allsköns olika tekniker för att komma runt svårighetsgraden börjar nyttjas.
Oftast slutar det, i dessa fall, med någon form av misstag som upptäcks lite för sent för att det skall kännas motiverat att jobba sig baklänges för att hitta det, rätta till det och gå vidare mot en korrekt lösning.
Och så blir jag less, förbannad, ritar ett stort kryss över Sudokun eller river papperet pusslet är tryckt på i bitar.
(Sanning: Häromdagen satt jag och slet mitt hår över en Sudoku i Uppslaget, men det gick verkligen inte att hitta en säker lösning. Fick ett ryck och testade för första gången i mitt liv en Sudoku-lösare på nätet och får då veta att Sudokun är ogiltig med flera möjliga lösningar. Prövar ytterligare en lösare, för säkerhets skull, och möts av exakt samma svar. Intressant. Var lite sugen på att dra iväg ett mail till Uppslaget, men beslutade att skita i det. Ångrar mig nästan. Än finns det tid... kanske?)
Har en Sudoku-app på min iPad.
Ritar inte ett kryss över skärmen när det går åt helvete. Bryter inte sönder iPaden. Avslutar pusslandet eller startar ett nytt Sudoku, så på så vis känns det som en rätt bra kompromiss även om den där känslan av att lösa pusslet med en penna i hand där eventuella misstag, om man inte sitter med en blyertspenna, får faktiska konsekvenser.
Whatever.
Gissar jag köpte Puzzler Collection till Wii för att det innehöll Sudoku (och Crossword, Fitword samt Wordsearch)… och för att jag tänkte det vore skönt att ha allt sådant samlat på ett och samma ställe för lättsamt lirande med wiimote i hand sittandes i sköna soffan framför stora teven.
Glömde dock bort riskerna med att bli förbannad och kasta wiimoten in i något värdefullt.
Fast det där är ju bara trams.
Sanningen är den att Puzzler Collection rasar samman innan det haft en chans att underhålla med de rätt många spellägen det innehåller.
Ett simpelt men funktionellt kampanjläge där man betar av pussel efter pussel med stigande svårighetsgrad, möjligheten att spela valfritt typ av pussel i valfri svårighetsgrad, möjligheten att spela mot någon, möjligheten att konfigurera sig ett eget… whatever.
Puzzler Collection är låst till 50 Hz och 4:3 och av någon underlig anledning (som möjligen kan ha något att göra med att det körs på Wii U, har inte funnit det motiverat att testa det på Wii) är det helt hopplöst att få pekaren som är helt central för upplevelsen att kännas följsam.
Den skakar fram, och då och då slutar den uppdateras i en sekund eller två, som om hela spelet är så krävande att hårdvaran tvingas ned på knä i storskaliga slowdowns som känns som hämtade från helvetet.
Så det där som redan utan strulande pekare känts ansträngande, mer så än avslappnande, att sysselsätta sig med då grafiken är mikroskopiskt liten (trots att den körs på stor teve) banar väg för svårfunnen pusselglädje.
Det är en sak att i ett sammanhang av, säg, en förstapersonsskjutare snabbt kunna rikta siktet mot en fiende och där detaljstyra med små handledsrörelser, men en helt annan att sitta och göra det oavbrutet i ett pusselsammanhang där dessutom tidspress kan vara ett återkommande inslag om man så önskar.
Så.
Det finns liksom ingen kritik mot själva pusslandet i sig (det är klassiska pusselupplägg som jag uppskattar i en givande kontext) utan snarare sättet man pusslar på samt det eventuella buggeriet som blir lite av spiken i kistan för en redan sunkig produkt.
Herregud.
Kan verkligen inte rekommendera detta till någon.
…förutom möjligen de som vill ha ett giltigt skäl (nåja) till att kasta en wiimote in i en teve eller vägg eller ett vitrinskåp eller dylikt som en form av avreagerande.
Whatever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar