Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/06/04.
Ibland kan jag inte hålla mig borta.
När spel sågas vid fotknölarna görs det oftast av rimliga, logiska, anledningar. Dock, undantag finnes och det är inte helt ovanligt att spel som är framme och petar på på ytan rätt repetitiva roguelikes åker på liknande behandlingar utan att egentligen göra det de utger sig för att göra nämnvärt dåligt.
Det skall dock sägas att Adventure Time: Explore the Dungeon Because I DON'T KNOW inte är speciellt mycket av en roguelike i annat än att ens progression i den dungeon man tar sig allt längre ned i är av ett flyktigare slag; Var femte våning avklarad skapar en checkpoint att nyttja för framtida rundor, men de flesta våningar är slumpgenererade och kan spelas om och om igen för att grinda föremål och pengar.
Alla pengar man samlar på sig under en runda måste användas väl uppe i spelets hub innan man beger sig ned igen då resten tillfaller kungariket i form av skatt.
Emellertid finns det inte speciellt mycket av intresse att köpa på sig i den fånigt småskaliga hub man har tillgång till, och de få uppgraderingar man kan betala för om man vill boosta valfri karaktärs stats kostar oftast mycket mer än man samlat på sig under en session av grottkravlande.
Det här hade naturligtvis kunnat vara något av en dealbreaker då det krävs fånigt mycket grindande för att uppgradera sina karaktärer, men utmaningen skenar inte iväg bara för sakens skull; Att uppgradera handlar mer om att på ett märkbart vis underlätta ens framfart snarare än att detta med att inte ha råd att uppgradera skulle hindra dito.
Den action man tar sig an sträcker sig till närstrid eller strid på distans med diverse olika vapen och unika specialattacker för varje karaktär.
Utöver ofta finurliga bossfighter, varav vissa är klart mycket häftigare än vad som känns rimligt i sammanhanget, går dock det mesta av stridandet snabbt på rutin och med insikt om irrelevansen av både pengar och de flesta av uppgraderingar är det lätt hänt att man börjar springa förbi fiender istället för att konfrontera dem.
Bossfighterna, däremot, kan variera från klassiska slagsmål till panikartade löpsessioner med tusentals fångar rusandes mot frihet utan en tanke på att de kan trampa ihjäl det som kommer i deras väg. De kan vara milt pusselfokuserade likväl som kräva att man håller sig levande under loppet av ett specifikt antal sekunder.
Varje våning, av de hundra spelets dungeon består av, är hyfsat omfattande och allt mer så desto längre ned man tar sig.
Det är inget som talar till fördel för spelets extremt monotona gameplay, speciellt inte då miljöerna på tok för sällan varieras och de slumpgenererade våningarna inte är något annat än själlösa i dess design och fullständigt befriade från allt vad överraskningar heter.
Inte ens de olika karaktärernas specialförmågor, som exempelvis kan leda till att man når annars otillgängliga platser, känns som de har någon som helst praktisk betydelse för upplevelsen.
Precis lika menlösa känns de trettio sidouppdrag som man tillgängliggör efterhand, sällan mer avancerade än hitta föremål x eller döda y styck av fiende z.
Explore the Dungeon Because I Don't Know är iklädd en rätt modern och smaklös skrud som blandar lågupplöst pixelgrafik med högupplöst trede, där de småcharmiga NES-doftande mellansekvenserna är spelets visuella höjdpunkt.
Över resten vilar precis samma typ av oengagerade generiska attityd, där inte mycket annat än Adventure Times egna estetik håller det hela flytande.
Desto bättre är spelets soundtrack som låter influenser från allt möjligt bakas in i dess helhet, där skränande gitarrer kan vara lika självklara som 8-bitsdoftande blippande och bloppande. Även ljudbilden överlag, med röstskådespelet som tycks träffa rätt så rätt inräknat, leverar om man inte stör sig allt för mycket på vissa utrop som tenderar bli uttjatade snabbare än nödvändigt om man bara lagt lite mer tid på att skapa ett mer omfattande utbud.
Rent spontant kan jag väl tycka att Adventure Time: Explore the Dungeon Because I Don't Know har förtjänat de låga betyg det fått, även om själva kritiken inte nödvändigtvis varit av sådant slag att jag känt mig manad att instämma i dess relevans.
Katastrof vill jag inte tala om, men väl underliga prioriteringar och en hel rad av dumma designbeslut som liksom förtar glädjen i den underhållning som häri trots allt går att finna.
Hade grindandet inte varit så omfattande, uppgraderingar billigare och spelets dungeon redigt komprimerad i omfattning hade man varit en god bit på väg.
Själva Gauntlet-koncpetet banar trots allt väg för vad som skulle kunna vara givande för de fyra spelare som tillåts spela samtidigt, men så som saker och ting nu ser ut är det inte tal och mycket annat än en oändligt långdragen, ospännande och oengagerande resa genom generiskhet man inte borde behöva se i liknande sammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar