Leger vs. Trackmania (Wii)

 Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2012/02/03.

Trackmania, Trackmania Original, Trackmania Sunrise, Trackmania Sunrise eXtreme, Trackmania Nations, Trackmania Nations Forever, Trackmania United, Trackmania United Forever, Trackmania DS, Trackmania Turbo och Trackmania 2.

Ett virrvarr av titlar, versioner, varianter och satan.

Låtsas som de inte finns. Spelar på konsol, liksom, inte data (ofta). Då finns det bara ett alternativ just nu, februari 2012.

Trackmania till Wii.

Har precis hunnit bli dryga ett år och fyra månader gammalt på marknaden. Tror jag var rätt tidig med att äga det.

*SÖKER PÅ LOADING*

Den fjärde april 2011.

Ni vet knappt om att spelet existerar. Eller så har ni hört talas om att det skulle släppas en version till Wii men glömt bort det, eftersom det inte marknadfördes ordentligt. För att det var till Wii. För att Trackmania 2 utannonserades.

Finns en miljard miljoners anledningar till att inte bry sig.

Ni tillhör gissningvis denna obrydda skara.

Välj valfri anledning till att göra det.

Finns 168 + några ytterligare anledningar till att bry sig.

168 hyfsat korta nivåer som sällan tar över minuten om man tar sig hela vägen till mål. Risken finns att man hunnit hamra sönder y, x eller + + retry innan det blir aktuellt.

Då får man lov att köpa en ny wiimote.

Vänner av Super Meat Boy, Joe Danger, Trials och andra liknande spel känner igen konceptet.

Det är ett koncept även känt som 'att tvingas nöta'.

I Trackmanias värld är easy detsamma som hard och allt därefter än svårare än så. Inte om man nöjer sig med en medalj, men om man vill ha en guldmedalj eller den där än mer åtråvärda hemliga medaljen som innebär att man slagit rekordet utvecklarna har på en viss nivå.

Det går så förbannat snabbt, ibland (om man inte har en lite långsammare bil, då går det rätt långsamt), och att behärska detta med att plocka hundradelar i alla tänkbara sammanhang är ett måste.

I kurvor, i hopp (genom att lite smått justera lutningen på bilen) eller genom att hålla den där åtråvärda spikraka linjen från punkt a till b som så gärna blir allt annat än rak.

Allt man gör ger utdelning. Pengar. Medaljer. Nya nivåer. En butik där man kan handla nya skins till bilarna, delar att använda sig av i nivåeditorn.

126 (minst) nivåer mot klockan. 21 nivåer (minst) man bygger ihop innan man kör dem. 21 nivåer man måste klara på så få misslyckanden som möjligt.

Ensamt spelande. Spelande med vänner. Offline eller online.

Osv.

Resonerar såhär. Om jag uppskattar detta måste det finnas andra som gör det också.

Kan jag ha överseende men den hyfsat tjatiga musiken (techno-ish-badunkadunk) och leva med en stundtals inte helt stabil bilduppdatering (som normalt sett ligger på 60 bilder i sekunden).

Då kan andra det också.

När jag började min resa genom Trackmania hade jag lite svårt att hitta anledningar till att inte dela ut full pott. Nu, en tid senare, känner jag inte längre så (att det rör sig om en full pott). Känner numera att det här 'bara' är väldigt, väldigt bra.

På tok för bra för att de som inte spelar (eller har spelat) Trackmania på data skall vifta bort det här som någon form av billig skitport till Wii. Det är mer än så. När jag började köra i loopar och flyga runt lite varstans (läs: när nivåerna började nyttja dess fulla potential lite mer). Då var jag nästan tillbaka där igen. I det okritiska träsket av tyckande.

Upptäckte precis att det går utmärkt att (utöver wiimotens styrkors, wiimoten i kombination med en nunch eller wiimoten i kombination med en classic kontroller) spela detta med wiimoten så som man spelar Excite Truck (nästan).

Verkar dessutom funka rätt bra att spela så.

Känner hur jag ännu en gång blir okritisk.

Vet inte riktigt varför jag sitter här och skriver framför att utforska det här med att spela Trackmania så som jag (nästan) är van att spela Excite Truck.

Det kanske är meningen med livet?

Yo!