Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2015/05/25.
Hur många varianter på det där temat som innefattar värderande ord likt "fantastiskt", "underbart", "engagerande", "genialiskt", "innovativt", "orgasmatiskt", "älskvärt", "och", "så", "vidare" finns där egentligen?
Tycker det efter mängder av år, eller åtminstone dryga 10, av tyckande är lite svårt att komma på varianter på det här med att vurma för något och genom ord förmedla det till min omgivning.
Känner hur hur det låter ofta prioriteras vad som sägs. Och det kan absolut fungera även det, då språket blir lite som en melodi som attraherar eller repellerar. Som skapar en känsla som inte nödvändigtvis blir mindre värd bara för att den som känslan infinner sig hos inte har sett känslan springa ur tekniska beskrivningar av koncept och genomförande.
Treasure är intressanta, ur detta perspektiv. Kanske främst för att de valt att gå sin egen väg där de skapar sådant som under normala omständigheter är rätt så lätt att säga att det känns som sådant sprunget ur Treasure-mentaliteten.
Rätt ofta kan man använda ord som "action", "intensivt", "nedräknande", "utmanande", "unikt", "bossigt", samt möjligen även en rad andra när man talar om Treasure.
Sin and Punishment: Successor of the Skies faller liksom förväntat väl in i detta förutfattade klimat. Och det är en bra sak. Man får inte sällan man vad man efterfrågar, från Treasure, fast primärt ur det där känslomässiga perspektivet, där själva genomförandet kan inta lite av vilka former som helst.
Som Gunstar Heroes, som är ett av världens bästa Run and gun. Eller Radiant Silvergun, som är ett av världens bästa konsolanpassade och lodrätt scrollande shoot 'em up. Eller Bangai-O, som är en av världens bästa twin stick shooter. Eller Guardian Heroes, som är ett av världens bästa rollspelsiklädda beat 'em up. Eller Astro Boy: The Omega Factor som...
Sin and Punishment är på sätt och vis sprunget ur den där skolan som världen kanske främst lärde känna tack vare Segas experimenterande i arkadhallarna med Space Harrier och Galaxy Force.
Genren i sig har sedan dess iklätt sig alla möjliga tänkbara former, där ironiska House of the Dead, bro-fistiga Virtua Cop, via trance, house och techno det ökänt orgasmframkallande Rez samt den oerhört konsolanpassade och innehållsmässigt matiga Resident Evil Chronicles-serien liksom... bara varit milstolpar i ett hav av annars stundtals lika floppande som geniala koncept.
FMV-genren säger hej.
Nog om det.
Föregångaren till Successor of the Skies är en relativt kort och intensiv historia, som hade fungerat lika bra ute i arkadhallarna som hemma i soffan. Successor of the Skies hade visserligen fungerat bra ute i arkadhallarna även det, fast då med någon form av möjlighet att spara ens progression eftersom att den upplevelse det erbjuder är flera timmar lång. Och då faller ju lite av poängen med att husera ute i en arkadhall, såvida man inte känner för att vara lite uppkäftigt utmanande sett till arkadspelandet som koncept.
Successor of the Skies sträcker sig över åtta inte alls korta nivåer, vilka från början till slut är sprängfyllda med fiender och hinder som kommer i ens väg. I sann Treasure-anda är utbudet av bossar fånigt omfattande, och redan den första större bossen sätter tonen till vad som under resans gång komma skall.
Där finns en rad olika attacker att nyttja. Projektiler att skicka iväg. Svärd att slå med. Svaga varianter, som är lättare att handskas med. Starka varianter, vilka är svårare att handskas med. Må det så handla om större krav på att sikta ordentligt eller tid som krävs för uppladdning, där ett misstag leder till att den tid man lagt på att ladda upp en attack går om intet.
Och för häftighetens skull, sådär som så många shmup ofta resonerar, så existerar svårighetsgraden Easy främst för att understryka att upplevelsen inte är något för den svage och oerfarne. Successor of the Skies bjuder upp till en ordentlig utmaning redan på Easy och högre svårighetsgrader är dedikerade de dedikerade.
Eftersom det här rör sig om ett spel till Wii finns där vissa Wii-specifika funktioner att nyttja. Som möjligheten att sikta med Wii Remote och kontrollera karaktären med den analoga spaken på Nunchuck. Och eftersom att där finns många som inte uppskattar pekandet, eller viftandet som det så ofta heter, går det utmärkt att gå mer twin stick med hjälp av Classic Controller eller rentav en gammal hederlig handkontroll till Game Cube.
Notera övergången från värdeladdade ord vidare till det där mer neutrala och faktabaserade.
Nu går jag tillbaka till det värdeladdade, igen.
Sin and Punishment: Successor of the Skies är möjligen den bästa railshooter jag vet. Och med det menar jag inte att det är en fläckfri historia, för man kan peka på saker som en otydlig hit box och grafiktekniska lösningar som inte riktigt lever upp till vad man förväntar sig av Wii.
Men med det sagt så rullar spelet oftast på i 60 bilder i sekunden och det är något jag personligen föredrar framför mer av det visuella bling många i dagsläget väljer att satsa på.
Därmed inte sagt att Successor of the Skies skulle vara trist att titta på. Det är det inte. Spelet håller ett så högt tempo och kastar så mycket saker mot spelaren både genom mängder av fiender och storslagna scener som utspelar sig i bakgrunden att eventuella grafiktekniska tillkortakommanden är bortglömda och förlåtna redan innan de ens hinns övervägas som potentiella problem.
Sin and Punishment: Successor of the Skies är först och främst ett i raden av "fantastiska" och snudd på "oumbärliga" upplevelser från Treasure, för de med ett öppet sinne eller en passion för railshooters. Men det är nästan lika mycket ett av de där "perfekta" exemplen på varför Wii är så mycket mer än en gimmickdriven tramshistoria för barn och egentligen inte speciellt spelintresserade vuxna.
Dessutom.
Att sikta genom att peka direkt på skärmen har fungerat så otroligt bra att jag inte ens är nyfiken på att pröva hur väl de där aningen mer klassiska kontrollalternativen fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar