Altaïr.
Inte nämnvärt sympatisk, men långt ifrån så badass att jag förmår bli engagerad i hans rebelliska attityd. Dessutom tycks det saknas en del kritisk tänkande och logiskt resonerande, för i dialog med sin herre tycks all rim och reson kastas ut genom fönstret.
Visserligen har det föga betydelse för större delen av tiden upplevelsen tar i anspråk, med något närmast lika framtungt som baktungt när det med fördel borde ha varit jämnt fördelat över de timmar den varar, och konsekvensen är att jag med lätthet spelar med ljudet avslaget trots avaknas av undertexter.
Med en premiss likt lönnmördare och tempelriddare i en episkt lång konflikt kring mänsklighetens frihet eller avsaknad av densamma torde det bjudas upp till mer än såhär.
Indelat i kapitel framstår spelets nio huvudsakliga uppdrag som repriser av varandra, där ett enda egentligen kan motiveras varpå resten handlar om att finna diverse sätt att motivera sig själv att uträtta exakt samma saker i städer presenterade i olika färgtemperaturer.
Och det funkar inte.
Assassin's Creed har rötter i Prince of Persia, och det märks kanske främst i den akrobatik Altaïr sysselsätter sig med som mest när han på elvahundratalet parkourar sig fram i ett semi-öppenvärldssammanhang och sätter sig på bänkar och trycker på en knapp för att tjuvlyssna, smyger sig tätt intill någon och trycker på en knapp för att stjäla något samt gör lite vadhelst för att ta sig nära någon och trycka på en knapp (eller flera i kombination, om smygandet går åt helvete) för att ta livet av någon för berättelsen viktig person.
Visuellt sett är Assassin's Creed allt annat än fult, men de miljöer Altaïr vistas i saknar en egen identitet. Städer må ty sig till en viss estetisk design, men den brutala bristen på minnesvärda landmärken och kvarter efter kvarter efter kvarter med samma typ av byggnader gör det meningslöst att försöka orientera sig någonstans av värde utan att följa kartan.
De mer öppna miljöerna utanför städerna framstår inte som mycket annat än meningslösa transportsträckor i vilka om man vill ta sig fram i lite högre tempo tvingas se sig jagad av diverse vakter och dylika fanskap, till fots eller ridandes på en häst.
Och så tvingas Altaïr, efter att ha agerat mot lönnmördarnas tre viktigaste förhållningsregler, se sig gå tillbaka till nybörjarstadiet vad gäller färdigheter och vapen för att viktigt mord efter viktigt mord sakta men säkert bygga sig upp till en sanlöst effektiv mördarmaskin igen.
Det är verkligen inte mycket i Assassin's Creed som känns som att det flyter på som sig bör.
Inte för att den rätt sunkiga bilduppdateringen och frekventa screen tearingen påverkar mycket mer än en känsla av en stressad produktion (de tog dock runt tre år på sig), men parkourandet saknar flyt och titt som tätt fastnar man hoppandes mot väggar eller fallandes ned i vatten vilket snabbt avslöjar en av Altaïrs svagheter; Han kan inte simma utan dör omgående om han trillar ned i kroppar av vatten mer omfattande än en pöl på marken.
Varje morduppdrag betas av på exakt samma vis. Besök en lönnmördartillhåll, prata med någon där som låter uppdraget få sin start, samla information genom att sätta dig på en bänk och trycka på en knapp för att... och så vidare... två eller tre dylika aktiviteter innan man fått fatt på all info man behöver för att kunna mörda den som skall mördas, återvänd till högsta lönnmördarhönset och få veta vem som skall mördas härnäst.
Nio gånger.
Nio gånger av enformiga, meningslösa jävla skitaktivieter för att ta sig närmare det slutliga målet som när man väl når det presenteras i form av ett enormt förbannat antiklimax sekunderna efter en knapptryckning ersatt av eftertexter.
Och vägen dit, då? Fylld av situationer där precis allt man gör registreras av onda ögon letandes triggers för att dra igång en session av förföljelse avrundat med ond bråd död.
Men, visst.
Stridandet har åtminstone en behaglig känsla av en strukturerad dans där var och en väntar på sin tur och där varje reaktion med lite knapptryck möts med en motreaktion.
Hypnotiserande, i dess bästa fall, men så oerhört utmaningslöst när man väl fått in de rätta rörelserna.
Assassin's Creed känns lite som en repris av sena 80-talets Shadow of the Beast till Amiga; Ett rätt fantatiskt teknikdemo som man önskat sälja i butik och därför slängt in diverse klassiska interaktiva spelinslag utan att ha funderat en eller två gånger om de känns givande, underhållande eller någonting överhuvudtaget som får grepp om spelaren och därefter inte släpper taget om densamme.
Enformigheten vet liksom inga gränser överhuvudtaget, sidouppdragen är pisstrista flaggsamlarsessioner och tempelriddarmördande (som tydligen desperat slängdes in i spelet de sista fem dagarna innan det gick i tryck som följd av en kommentar av en Ubisoft-anställds barn konstaterandes att spelet var tråkigt som fan, att det inte fanns något kul att göra i dito), tornklättrandet för att få översikt och points of interest utplacerade på kartan spelar snabbt ut sin roll och allt känns livlöst och dant.
Inte ens den kontext vilken är anledningen till att Altaïrs minnen återupplevs i nutid, den kidnappade bartendern Desmonds Miles sessioner i Abstergo Industries Animus-maskin som förvandlar minnen i form av dna-kod som ärvts ned över århundraden till en simulerad verklighet, lyckas göra något vettigt av de fantastiska förutsättningar som där ges.
Känslan är från början till slut, minus just början och slutet, att Assassin's Creed inte lyckades ta sig någonstans av värde under produktionens gång och att man dragit i bromsen, tvingat fram något som utifrån minsta tänkbara krav ställda kan ses på som ett spel och därefter slussat iväg det till skivpressarna och hoppats på det bästa.
Att det fick så pass höga betyg som det fick, sålde så bra som det gjorde, är fullständigt obegripligt.
Assassin's Creed är, om något, oändligt mycket sämre än vad jag någonsin hade kunnat ana och det trots att jag var fullt varse om dess brister redan på förhand.
Närmare tio timmar in i den helt sanslöst imponerande uppföljaren (det borde inte vara rimligt att gå från dynga till vad som i jämförelse känns som ett mästerverk) känns det som att det enda meningsfulla sättet att uppleva Assassin's Creed på idag, om man inte vill gå miste om var allting började, är genom någon vettig 10-15 minuter lång sammanfattning av handlingen på YouTube.
Skräpspel, verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar