Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2018/02/09.
Likt Orbient är Light Trax mycket av en uppföljare till ett tidigare spel släppt som en del i Bit Generations-serien.
Vid en första anblick kan Light Trax tyckas vara väldigt likt Dotstream, men ett par sekunder är allt som krävs innan banan vinklar sig runt sin egen axel och kameran börjar kämpa febrilt för att leverera en riktigt berg- och dalbana till perspektivbytesattityd.
Light Trax är, som det faller sig, en del racing och en del pusselspel i en underlig actionfylld kombination. Olikfärgade ljusstrålar vilka tävlar om en förstaplacering på banor renderade via wireframe-doftande grafik som flirtar lika mycket med Vectrex-eran som med Tron.
Ett visst antal spår finns att följa, osynliga men påtagliga, och en stråle kan aldrig dela spår med en annan. Däremot går det utmärkt att korsa en stråle för att byta spår.
Eftersom strålarna ockuperar de spår de befinner sig i blir ett strategiskt inslag att genom att ockupera ett spår tvinga motståndare in i spår vilka leder till frontalkrockar med diverse hinder.
Motståndare är dock odödliga, där man själv tvingas husera med ett visst antal liv. Liven kan i sin tur förbrukas för boost, om den boost man bygger upp genom att ligga jämsides en konkurrerande linje inte skulle räcka till.
Liv, precis som boost och odödlighet, kan även plockas upp via föremål som ligger utspridda på banorna och detta kombinerat med ovanstående samt finurlig och ständigt mer komplex nivådesign desto längre man tar sig skapar ett stort utrymme för diverse olika strategier tvugna att bli framjobbade för att gå segrande ur ett race.
Den utmaning som Light Trax erbjuder är inledningsvis låg, men redan efter ett par nivåer börjar den skena rejält och med det ställa extremt höga krav på spelaren.
Ett Grand Prix-läge med fem uppsättningar banor om tre stycket utgör spelets kampanj. Klarar man en uppsättning banor tvingas man ut på spelets så kallade Freeway för att köra till nästa omgång dito. Det går även utmärkt att spela de upplåsta banorna var för sig för att träna eller jaga bästa möjliga tid.
Utöver en sanslöst läcker visuell inramning, som fortfarande gör sig utmärkt uppsmälld på en stor skärm sådär som vår samtid dikterar att vi skall uppleva spel av idag, har Light Trax även tonsatts med brutal minimalistisk techno som obegripligt smärtfritt vandrar mellan Kraftwerk, tidiga 90-talets Detroit-doftande house, chipmusik och hårda beats som välter högtalare och får glasluckor i vitrinskåp att skaka sådär härligt domedagsaktigt.
Light Trax känns som att det hamnat lite i skymundan av det mesta, och delvis vill jag tro att Wii Ware och Nintendos oförmåga att marknadsföra tjänsten ordentligt är att skylla.
Det känns fullskaligt synd, för bortsett från viss brist på matighet, ett flerspelarläge hade exempelvis inte skadat, och känslan av att livslängden bortom en kampanjgenomspelning inte är speciellt lång känns Light Trax som något som borde ha kommit att bli en klassiker av rang.
Blir helt till mig när jag börjar fantisera om en uppföljare till Switch som skulle kunna ge Art Style-varumärket en mer självklar plats i rampljuset, men nästan lika glad blir jag över att snubbla över en åtskilliga år gammal produktion till Wii som sparkar arsle på liknande vis utan att många alls tycks ha uppmärksammat det.
Herren, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar