Detta inlägg publicerades ursprungligen på Loading.se, 2017/06/27.
När man startar ett spel på Wii U visas alltid omgående en bild av slag.
I detta fall är det en bild på Snobben som sitter på sin röda hundkoja, iklädd sin flygaroutfit, samtidigt som en jazzig liten snutt spelas, avslutas och spelas ännu en gång.
Sedan visas den klassiska 20th Century Fox-jingeln, en dito för Blue Sky Studios, en bild med ett varumärkesbefästande i form av Peanuts by Shulz, en Activision-animation som rycker till och ger ifrån sig ett missljud när den börjar rulla, en bEHAVIOUR-snutt, en Powered by Unity-notis, en helskärm med licensinformation, en inforuta dikterandes "Stäng inte av Wii U-konsole när den här ikonen syns på skärmen" (stavfel inkluderat), en helsvart laddningsskärm med en vit silhuett-Snobben vandrandes nere i höger hörn innan, slutligen, titelskärmen dyker upp.
Snoopy's Grand Adventure, eller Snobbens stora äventyr så som det heter när jag väljer att spela det på svenska, är verkligen sinnebilden av en billig licensprodukt skapad för att bringa in lite moneyz från föräldrar som låter sig tjatövertalas av sina barn till att köpa skiten.
Nog kan jag alltid sträcka mig så långt som att påstå att det finns ett fungerande litet plattformsäventyr här att finna, men det säger egentligen inte mycket av värde.
Extremt generisk estetik framhävd med hjälp av PS2-doftande 3D presenterad i ett låst 2.5D-perspektiv målar upp nivåer designade som om det vore tidigt 90-tal, där västerländsk spelproduktion fastnat i drömmar om labyrintliknande nivåer totalt utan den finess som österländska spel så ofta uppvisade.
Snobbens stora äventyr är dessutom oförskämt utmaningslöst, troligen igenomsprunget på under timmen om så önskas, och belöningarna för att ta det lugnt och utforska de rätt omfattande nivåerna finns liksom inte överhuvudtaget. Såvida man inte uppskattar att spendera mycket tid på platser som är varandra så lika att det endast är aktuell världs miljödesign som vittnar om var man för tillfället befinner sig.
300 godisar kan man jaga fatt på, och 6 små fåglar, på varje nivå, men det krävs att man tar sig fram till slutet av spelet innan samtliga samlarbarheter blir nåbara; Snobben hittar efterhand nya kostymer som ger honom förmågor bortom de han inledningsvis besitter, vilket i teorin vittnar om ett litet äventyrstänk men i praktiken resulterar tillgängliggörandet av välplacerade kostymbyten vid de platser man dylikt behöver göra.
Det skall väl dock sägas att vissa kostymer faktiskt är rätt underhållande, som rymddräkten som påverkar gravitationen så att Snobben kan hoppa högt som fan och Joe Cool-dräkten vilken får alla fiender i hans närhet att frysas till iskuber som han kan använda som plattformar.
Av spelets bossar är det endast den första som snuddar vid tanken på att vara utmanande, och därefter är det en käpprätt åktur till landet meningslöshet fram till den punkt där någon form av slutstrid är över innan man ens fattat att den börjat på allvar.
En snabb liten titt på de 22 achievements spelet använder sig av för att locka till fortsatt spelande bekräftar sedan att det finns lite till ingen anledning att fortsätta spela och känslan som i detta skede etablerat sig inom mig är ungefär lika attraktiv som spelets omotiverat haltande bilduppdatering.
Men, visst.
Soundtracket är helt klart skönt jazzigt, och på den där spelstartsbilden nästan lite Twin Peaks-doftande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar