Det är väl lite svårt att påstå att det redan hade hänt, men det var åtminstone i full färd med att hända.
Arkadhallarnas Gradius från föregående år, redo att inom en inte alltför avlägsen framtid nå NES-generationen och få dem att få svårt att välja mellan olika vapentyper för att underlätta rymdskjutandet.
Runt hörnet, R-Type, med dess kontrollerbara satellit och megafeta bossar huserandes i fräcka miljöer.
Astro Warrior framstår som stenålder, i jämförelse.
Visst går det att uppgradera det ursprungliga rätt tattiga vapnet, som inte tar sig förbi höga objekt lokaliserade på de ytor man flyger över, till någon form av penetrerande laser.
Och visst kan det långsamma skeppet förvandlas till ett snabbt, i värsta fall för snabbt, efter att man skjutit sönder de där blocken som får uppgraderingar att dyka upp.
Lite oväntat kan det även dyka upp inte endast en, men två, projektilskjutande små satelliter till hjälpredor som följer efter ens skepp.
Men det är väl också allt.
Efter inte många minuter har man tagit sig genom spelets tre nivåer, skjutit ned dess tre bossar, och påbörjat en andra mycket svårare runda.
Saken är den att Astro Warrior, hur innehållslöst det än må vara, lyckas använda det utrymme det tar i anspråk på ett rätt förträffligt sätt om man bara förmår blunda för dess extremt generiska framtoning.
Det går från lätt till jättesvårt, och slappspelande individer straffas hårt av att dö då samtliga uppgraderingar går om intet.
Slowdowns är få, även i de mer hektiska av stunder, soundtracket har en klassisk Master System-klang av intensivare slag och det underhåller all den tid som spenderas tillsammans med det.
Får väl resonera lite så att, ja, nytt på marknaden var utbudet av liknande spel inte direkt stort och som inledningsvis konsolbundlat spel på vissa marknader fyllde det nog sin funktion mer än väl och det är fortfarande kul att spela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar