Hur det kommer sig att Master System-spel ofta känns som att de ligger lite fel rent tidsmässigt, som om de släppts ett par år för sent, det kan jag inte riktigt svara på.
Visst kan jag förstå att man fann det rätt ointressant med spel som kändes lite som stenålder när man satt där med 16-bitarnas teknikhungriga alster som ärligt talat oftast inte gick att jämföra med sådant släppt till Master System, NES eller för den delen Commodore 64 som fortfarande inte hade gått helt ur tiden.
Men.
Såhär i efterhand, helt befriad från den dåtida, samtida, teknikhetsen är det desto lättare att låta spel stå frikopplade från allt som hände och skedde runtikring dem.
Just Line of Fire blir det lite extra uppenbart gällande, då det i arkadhallarna var en pseudo-tredimensionell rälsskjutare sedd ur förstapersonsperspektiv och i Master System-tolkning ett klart mer klassiskt vertikalt shmup.
Eller, klassiskt och klassiskt... snarare känns det som en variant på vadhelst som bär namnet Silkworm eller SWIV, då man växlar mellan två markburna fordon (jeep och båt) samt ett flygande (helikopter).
Oavsett fordon kan man gå loss med ett maskingevär eller missiler. Sitter man i en jeep eller en båt är det missiler som gäller om man vill skjuta ned luftburna fiender, men om man flyger runt i en helikopter är det omvända gällande.
Fast om man med sin jeep kör upp på en ramp kan man gå luftburen en stund, en orimligt småkomiskt lång stund, för att hoppa över vattendrag eller se sitt maskingevär plötsligt kunna nå de luftburna fienderna (vilket kan vara en nödvändighet ifall man slösat upp de missiler man har tillgängliga).
Samtliga nivåer är autoscrollande och med endast den undre halvan av skärmen tillgänglig att förflytta sig på vilket till en början kan kännas lika underligt som begränsande, men spelet är designat runt detta så det är föga ett problem när man insett att där inte finns något annat att göra än att gilla läget.
Några uppgraderingar går ej att finna, endast föremål som fyller på ens missiler och hälsa. Ja, det är liksom inte så att man dör av en träff utan man har rätt mycket utrymme att tabba sig innan det går käpprätt åt helvete.
Två continues, också, om man gör slut på de liv man har tillgängliga.
Rent tekniskt sett gör inte Line of Fire nämnvärt mycket för att imponera. Åtminstone spelat i 60 Hz dras det med diverse slowdowns, dock ej av sådant slag att spelbarheten blir lidande, utan istället ligger nöjet i att ta del av den mysiga presentationen.
Små detaljer lite här och där, som träd man ser svaja runt när fiender rör sig under desamma, och broar som rasar ned i vattendrag man åker runt i med ens båt. I viss mån styrbara missiler som efter att de skjutits iväg kan ompositioneras en aning i sidled, även om de är svåra att kontrollera då man förflyttar sitt fordon samtidigt. Statistik över hur många procent av fiender och dylikt man skjutit ihjäl, eller sönder, efter varje avklarad nivå.
Ett charmigt intro och rediga slutscener.
Lite sådär.
Line of Fire må vara lite lite sett till vad det gör 1992, året det släpptes, men samtidigt är det onekligen ett Master System-spel med rätt höga produktionsvärden som är underhållande från början till slut.
Det jobbar inte med några speciella poängsystem, det tycks inte ha något rankingdito och allt är väldigt rakt på sak utan något nämnvärt djup sådär som genren börjat uppvisa flera år tidigare sett till dess tungviktare och trendsättare.
Men, faktiskt och ändå.
Jämför man det med de horribla försökten till att låta den pseudo-tredimensionella förstapersonsupplevelsen från arkadoriginalet leta sig till hemdatorerna är det uppenbart att denna lösning var den mest lyckade av samtliga.
Simpelt spelmekaniskt eller ej.
Glad att det fortfarande finns utrymme att upptäcka ett och annat litet guldkorn till Master System man inte riktigt hade koll på, det inte så omfattande spelutbudet till trots.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar