Känns lite meningslöst ibland.
Inte endast för att det är få som läser, utan även för att de som läser i många fall redan har en rätt bestämd åsikt om hur det ligger till. En åsikt bland många blir inte en speciellt intressant åsikt såvida den inte skiljer sig från mängden eller argumenterar för sin sak på ett vis som få andra tidigare gjort.
Vad gäller Mega Man X känns det som att det inte finns speciellt mycket mer att säga än vad som redan är sagt av hundratusentals andra.
Att gå extremt personligt är såklart alltid ett alternativ, oavsett åsikt, och krydda texten med allsköns små scenarion från livet som står i relation till berört spel (eller kanske inte står i relation till berört spel, men ändå lyckas frambringa en känsla skribenten finner relevant för texten).
Orka.
För ovanlighetens skull tänker jag göra det oerhört okomplicerat och gå så konkret som jag bara kan.
Jag var aldrig, och är fortfarande inte, helt övertygad om den nästan onåbara storhet många tycktes se i Mega Man X. Upplevde det då som att mycket handlade om det rätt maffiga hoppet rent grafiskt mellan åtta bitar och sexton. Upplever det idag som att det är lite skrivet i sten att det bara är sådär som så många säger att det är... så som man genom åren sett vara gällande i fallet Final Fantasy VII, The Legend of Zelda: Ocarina of Time och Super Mario World (för att nämna några exempel).
(Men över tid brukar allt som oftast dylika gemensamma överrenskommelser börja knaka i fogarna, speciellt när nya generationer kommer in i kontexten och för in sina allt mer påtagliga åsikter formade utifrån erfarenheter som skiljer sig från tidigare generationers...)
Uppskattar dock Mega Man X klart mer idag än vad jag gjorde för en sisådär snart trettio år sedan och finner det vara ett riktigt bra spel. Annat vill jag inte påstå.
MEN.
Låt oss lista ett par punkter av mja, nja och nä.
1. Vapenuppsättningen känns rätt meningslös i samtliga lägen förutom när man möter en boss och önskar finna dennes svaga punkt. Det finns en och annan vertikal passage fylld med fiender som är klart lättare att tackla med något specifikt vapen, men i övrigt är svårighetsgraden förhållandevis låg oavsett hur man väljer att gå tillväga.
2. För mig personligen var steget från hyperelektronisk och melodiös NES-musik vidare till skränig, och stundtals burkig lågupplöst, rockighet frampressad genom den samlingplingsdrivna hårdvarulösningen för ljud på SNES aldrig attraktiv. Detsamma får sägas vara fallet idag, även om vissa av låtarna ändå satt sig på hjärnan (däribland den überklassiska Operning Stage, den kyliga Chill Penguin, de hetsiga Boomer Kuwanger och Spark Mandrill för att nämna de flesta jag gillar). Hade dock alla dagar föredragit låtarna i feta 8-bitarstappningar, även om det tagit ett steg bort från det logiska att ha ett riffrockigt soundtrack med hänsyn till "Rockman".
3. Väl framme vid Sigmas nivåer må det börja rätt bra, men knappt förbi den första nivån är det som att luften går ur nivådesignen fullständigt då det hela snabbt förvandlas till skärm efter skärm efter skärm med repriser av de redan besegrade bossarna. Plötsligt står man där vid slutet av spelet, i någon form av antiklimax, som om det tog slut snabbare än väntat.
4. För att vara ett överlag rätt välbalanserat spel utmaningsmässigt skär sig slutstriden mot Sigma fullständigt med det som varit. Tre faser, tids- och precisionskrävande för att avslutas med något rätt kaotiskt. Inte för att det någonsin blir lika svårt som striden mot Wily i Mega Man 7, men drygheten går om spelglädjen flera gånger om innan sluttexterna slutligen rullar (och det underlättar såklart att buffra upp fyra fulla tankar med hälsa innan man påbörjar striden).
Tycker det är lite för stora saker för mig att blunda för.
Annars finns ju dock alltid allt det där övriga att glädjas åt, som de korta men Mega Man 6-inspirerade nivåerna med hemligheter lite här och var. Hälsouppgraderingar, en per nivå, rustningsuppgraderingar till X (varav en är fullständigt idiotiskt placerad, så svårnådd att det känns som att man nästan får bugga ur spelet för att nå den), men de har uppenbarligen själva insett det varpå den är oundviklig i ett senare skede av spelet) och händelser nivåer emellan som på ett fyndigt vis förändrar spelupplevelsen beroende på vilken ordning man besegrar bossarna i.
Och nivåerna är korta och effektiva, fokuserade; Ett spel klart lämpligt att spela om och om igen, trimma ned tiden resan tar i anspråk. Samtliga bossar har mönster tacksamma att lära sig, även om Sigma och en viss spindel sticker ut från mängden utmaningsmässigt.
Mega Man X är såklart väldigt trevligt att vila ögonen på. Färgglatt och pluffsigt snarare än hårt och kallt. Det enda jag har att klaga på är att man ibland verkar ha haft svårt att bestämma sig för huruvida spelet skall ses på rakt från sidan eller om man skall jobba med ett djupledsperspektiv på den mark, de plattformar, man vandrar runt på.
Nåja.
Åh! Inte att förglömma: Den barnsliga, trallvänliga, Password-musiken.
Så, absolut. Mega Man X är bra.
Mycket bra, rentav.
Men långt ifrån... perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar