Önskar det vore lätt att hitta en klart mer lätthanterbar textmässig uttrycksform som inte känns så mallifierad, rutinmässig.
Något som i textform känns ofiltrerat, tillgängligt och underhållande.
Har nog kämpat med tanken så länge jag kan minnas, försökt applicera det på allsköns olika alster, men alltid känt mig obekväm... inte nödvändigtvis med slutresultatet, men vägen därhän. Vilket i och för sig inte alls är nämnvärt oväntat, förändring hör liksom till en av de där sakerna som man gång om annan motarbetar in i det sista, medvetet som omedvetet.
Samtidigt som man är rätt övertygad om att det vore något positivt att ta sig genom processen, så många gånger det behövs för att den skall börja kännas bekväm och som något man hanterar.
Väl framme... kan man ju fråga sig... börjar det hela då inte åter gå på rutin?
...och isåfall över tid bli till något man riskerar börjar skapa en känslomässig distans till?
Enduro Racer känns lite som det där bortglömda Yu Zusuki-spelet, 1986-års yngre motocrossyskon till äldre Hang-On, som i sammanhanget troligen gjorde störst avtryck på alla de där som hade möjlighet att sätta sig på ett faktiskt fordon i arkadhallen och gasa loss.
Att se det rulla fram i slowmotion på, exempelvis, Commodore 64, Atari ST eller ZX Spectrum... det var nog inte lika imponerande, även om det säkerligen går att finna former av kvalité vad gäller spelupplevelsen även i dessa fall.
Till Master System valde man dock att gå en helt annan väg och byta perspektiv från "köra inåt i skärmen" till ett isometriskt dito scrollandes snett ned åt vänster, och med det är det lite svårt att påstå att det rör sig om någon form av arkadport så mycket som en åttabitarstolkning.
Smart beslut, att jobba med hårdvaran istället för mot den.
Problemet jag haft med Enduro Racer genom åren är att jag upplevt det rätt enahanda, svårt och lätt att lägga ifrån sig efter en runda eller två. Men så har jag aldrig gett det en ärlig chans, för att inte tala om faktiskt lära mig dess mekanik och med det förändra upplevelsen från grunden.
Med hänsyn till att man inte ens talar om hur det lämpligen bör spelas i Hardcore Gaming 101s text om Enduro Racer känns det dock inte som att jag varit ensam i att felspela det. Menar, poängen måste väl ändå vara att inte behöva undvika alla dessa jordramper utplacerade längs banan... även om det första intrycket är att man antingen förlorar hastighet på att köra upp på en eller i bästa fall inte förlorar fart om man lyckas tajma en wheelie korrekt när man kör upp på en?
Eller?
Jo, visst är det så... att man genom lite knapptryckningsmagi kan få en hastighetsboost när man använder sig av ramperna, och med ytterligare lite knapptryckningsmagi kan förlänga tiden man spenderar i luften (och med det inte riskerar att ta skada av föremål eller fordon på marken, likväl som lättare ta sig över vattendrag eller hål i vägen).
Enduro Racer består av fem olika miljöer vilka man återbesöker två gånger vardera över loppet av spelets totalt tio banor. Miljöerna är inte endast av kosmetisk betydelse utan innehåller diverse unika inslag. Man behöver exempelvis inte vara orolig för att drunkna i ett vattendrag när man kör uppe i bergen där risken istället att köra ut för ett stup.
Utöver en timer, vars återstående tid i mål på en bana adderas till tiden man får på nästa bana, finns det även skador att ta hänsyn till. Drar man på sig för mycket skador börjar timern ticka ned dubbelt så snabbt, och enda sättet att reparera sitt fordon är att köpa ett "föremål" i den butik som finns tillgänglig mellan nivåer ("föremål" då det är lite slumpmässigt vad för reparationsmässigt föremål man får när man betalar och med det även hur mycket skada som repareras).
Pengar, eller poäng, att handla saker för i butiken får man genom att köra om bilar och andra motorcyklar. Utbudet må inte vara stort, och vad man än köper är det endast på nästkommande bana man nyttjar det på, men visst är det alltid en fördel att kunna köpa en starkare motor för högre maxhastighet, fjädring om man är värdelös på att tackla ramper och inte vill förlora hastighet när man kör i dem och lite annat smått och gott. Efter att ha kommit i mål på fem banor dubblas priserna, men med det blir även mängden andra motorcyklar och bilar att passera desto fler.
När jag plockade fram Enduro Racer inledde jag mitt spelande med att konstatera att det var ungefär precis som jag mindes det. Svårt, då tiden aldrig riktigt tycks räcka till efter ett par banor. Irriterande, då alla dessa ramper överallt sänkte min hastighet. Lätt att lägga ifrån sig, som sagt, och inte känna sig jättesugen på att återvända.
Någon timme senare, med ny vetskap gällande hur att tackla ramper för hastighetsboostande och mer tid spenderad i luften, hade Enduro Racer dock förvandlats till ett av de mest underhållande racingspelen jag spelat på Master System. Att krascha precis innan mållinjen på den absolut sista banan kändes liksom... motiverande... till att försöka igen och göra bättre ifrån sig. Att lyckas kombinera ett hopp från en ramp med en landning och nytt hopp från nästkommande ramp i hög hastighet gav en rätt svindlande känsla, och så detta med att se alla omkörningar resultera i höga poäng att använda i butiken för att bibehålla sina fördlar till nästa race.
Nu vill jag bara ha mer.
Mer och mer av samma vara.
Och det kan jag tydligen få, men mer om det vid ett annat tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar