Leger vs. Soul of Darkness (Nintendo DSi)

Två år efter Order of Ecclesia. Ett år efter The Adventure ReBirth.

Världen hade nog inte riktigt ännu börjat inse att det här med Castlevania hade börjat närma sig dess slut. Lords of Shadow var dessutom en grej, ett spel som även om det inte riktigt var Castlevania sådär som man mindes det gav serien ett nytt liv i tre dimensioner på ett vis tidigare liknande försök inte hade lyckats med.

Soul of Darkness, som ett nästan pinsamt uppenbart "plagiat" av Castlevanias tvådimensionella utflykter, kändes kanske inte jättehett eftersom det som "plagierades" fortfarande var en grej. Och som erkända mobilspelsutvecklare var Gameloft inte nödvändigtvis uppskattade av konsolspelare i en tid då mobiltelefonspelande och spelande på paddor ofta sågs på som kräkreflextriggande av samma skara.

Men det måste komma ett men här.

Soul of Darkness är bra och således värt en genomspelning även om det inte vänder upp och ned på genren eller ens kommer i närheten av att kännas som det gör något unikt eller bättre än dess uppenbara inspirationskälla.

Det är dock inte tal om något Metroidvania, även om kartan som visas på ena skärmen skulle kunna vittna om något annat. Snarare är det ett mer klassiskt, linjärt, Castlevania med vissa små sidospår som leder till trevliga saker att hitta.

Det eldsvärd man börjar med kompletteras i sinom tid med ett isspjut. Utöver att respektive vapen erbjuder en alternativ magisk attack som även är obligatorisk att använda sig av för att ta sig fram genom nivåerna (elda upp brädor, kasta ett spjut av is mot en vägg så att det kan agera plattform för att nå annars onåbara platser) kan man uppgradera dem på lite olika vis via ett par lila kristaller man hittar lite här och var.

Inte för att man behöver bry sig nämnvärt om uppgraderingarna, om man nu inte av någon anledning skulle uppleva spelet som speciellt svårt vilket det inte torde vara för vänner till genren, för oavsett man har en lite fetare kombo att gå loss med, en slumpmässig kritisk attack som gör en jäkla massa skada eller rent allmänt gör mer skada med sitt vapen är det aldrig så att man blir överväldigad av utmaningen som kastas i ens väg.

Menar.

Har man uppgraderat sina vapen, sin hälsa och magi, är det i princip till att rusa ingeom hela spelet relativt motståndslöst även på dess upplåsningsbara Hard-läge.

Däremot hjälper de små sidospåren, och de simpla pussel som ibland dyker upp för att nå desamma, till att förlänga den korta speltiden och ge spelet en känsla av fyllighet... något som även små mellansekvenser ämnade att driva den banala handlingen framåt gör.

Hur kort Soul of Darkness än må vara hinner det med att avverka rätt mycket.

Slott, skogar, lavafyllda grottor och underjordiska sjöar. Bossar som vid en första anblick kan verka maffigare än vad de faktiskt är (här hade det verkligen inte skadat med högre utmaning då grunden till underhållande bossfighter finns där, något som blir jobbigt uppenbart när en viss ormliknande eld- och issprutande draksak dyker upp och absolut inte låter sig bankas sönder och samman utan viss eftertanke). Stunder där huvudkaraktären förvandlas till något helt annat och tvingas nyttja dess specifika egenskaper för att ta sig fram.

Vem har inte drömt om att få bli en fisk under ett par minuter, liksom?

Och det är såklart häri Soul of Darkness styrka ligger, utöver att det gör sin Castlevania-grej relativt bra.

För de ytterst få timmar det tar i anspråk, om ens en timme om man är riktigt flitig (jag gör en uppskattning här, kan vara rätt ute och cykla), hinner aldrig komma i närheten av att kännas enahanda, oinspirerade eller allmänt trista att uppleva. Att dö innebär inte mycket mer än att kastas tillbaka till senaste checkpoint med full hälsa och allt det man samlat på sig fram till dito och har man valt att rusa genom spelet passar dess Hard-läge utmärkt till att grinda upp sina vapen till max och hitta allt det där man möjligen missat under första rundan.

Vi snackar liksom 50 kr här för en licens.

Jag kan inte riktigt påstå jag hade väntat mig så mycket som jag faktiskt fick, vilket i sig inte gör spelet till ett bättre spel men väl underlättar detta med att ha visst överseende med att det inte innehållsmässigt kan mäta sig med vad man bör kunna förvänta sig av ett fullprisspel.

Däremot gör inte priset ett dugg för den irriterande fördröjningen, hur liten den än må vara, när man skall hoppa; Att tro att man i sista stund kan trycka på hoppknappen när man närmar sig en plattforms kant funkar liksom inte. Då faller man hejdlöst rakt åt helvete.

Och inga 50 kronor i världen kan ursäkta det faktum att allt inte rullar på i 60 bilder i sekunden, möjligen 30, även om det inte gör nämnvärt för helhetsintrycket då man efter en minut eller två glömt bort detta faktum.

Sedan är det avslutningsvis det här med att hur mycket variation spelet än slänger i ens väg hinner aldrig något riktigt blomma ut i dess fulla potential. Det har så bråttom vidare till nästa "grej" att man inte riktigt hinner bekanta sig med den som precis introducerats, och det gör att man glömmer det lika snabbt som man upplevt det.

Så onödigt, verkligen.