Leger vs. Pinball (NES)

De följde ett visst mönster, de flesta av de tidiga spelen till NES.

En musiksatt titelskärm, några få valbara spellägen och så ett simpel arkadkoncept vars livslängd kanske oftare avgjordes av hur mycket man gillade själva konceptet snarare än mängden innehåll.

Det var lite som att den, så kallade, svarta serien jobbade stenhårt med att uppvisa en bredd från dag ett där klassiska koncept ofta maldes ned till dess minsta beståndsdelar, själva sälen och essensen av densamma, och fick ett namn därefter.

Tennis. Soccer. Pinball. Golf.

Klassiska koncept som samsades med unika diton där Nintendo tog ut svängarna och erbjöd något fullständigt unikt men fortfarande med fötterna främst ståendes i arkadhallen med poängjakter som främsta drivmedel snarare än berättelser med en början och ett slut.

Har mumlat om det så många gånger, tjatat hål i huvudet på allsköns olika människor, det här med att Nintendos svarta serie höll en nästan obegripligt hög nivå från första till sista stund med endast ett fåtal undantag som sällan var några större misslyckanden än att de kunde placeras i en kategori av "inte riktigt lika bra men absolut inte dåligt".

Pinball är absolut inte ett undantag.

Må vara att det är ett tidigt digitalt flipperspel, och att de två skärmar bordet består av inte scrollar utan skiftar från dess nedre till dess övre och vice versa.

Må så även vara att det innehållsmässigt inte sträcker sig mycket längre än några få saker att göra på varje skärm, och att det efter inte alls många minuter av spelande har visat upp det mesta det har att erbjuda.

Ett par bumprar att se kulan studsa mot, några switchar att aktivera för att öppna upp en väg tillbaka till uppskjutet. Fem kort att vända upp, ett hål som förflyttar oss in till ett litet minispel där Mario genom att studsa runt kulan på en bräda, lite sådär som bekant från Breakout, försöker trigga vissa switchar som kan öppna upp en väg ut för fångande Pauline (bekant från Donkey Kong). En enarmadbanditliknande mekanism samt lite mer smått och gott, med betoning på lite.

Med lite skicklighet, och en dos tur, kan man aktivera diverse skyddsmekanismer som gör det svårare för kulan att lämna bordet, men man kan även få flipprarna att bli osynliga vilket försvårar spelandet.

Betänk, dock, att det här var 1984 i Japan, och 1986 i Sverige.

Marknaden för digitala flipperspel var inte direkt stor, och konkurrensen snudd på obefintlig om det var spelkonsoler man tydde sig till. Inte för att det såg nämnvärt mycket bättre ut på datorfronten, och flera varianter kunde möjligen med lite god vilja och en dos fantasi kännas som någon form av simuleringar av fysiska flipperspel, men Pinball till NES stack oavsett omständigheter ut från mängden av en idag rätt uppenbar anledning utöver att i mångt och mycket se ut och spelas som ett "vanligt" flipper: Kulans fysik.

Det känns som att man har rätt bra kontroll över kulan. Inte Digital Illusions-bra kontroll, men bra nog för att kunna sikta mot ditt och datt och emellanåt faktiskt uppnå det man eftersträvar som följd. Dock saknar man möjligheten att tilta bordet vid behov, så om kulan håller på att lämna bordet finns det ingenting man kan göra annat än att se den göra just det.

Känner att det inte riktigt behöver sägas mer än såhär.

Pinball är inte ett spel jag plockar fram för att sitta och spela i timslånga sessioner, däremot är det kul att dra igång en omgång lite nu och då, kanske tävla i poäng mot en polare eller bara för att konstatera att spelbarheten fortfarande är intakt snart fyrtio år efter att Pinball gjorde entre i folks vardagsrum (eller varthelst de spelade Famicom och NES).

Bäst hade det här varit som en del i samling från Nintendo. Black Box Collection, typ, med samtliga spel i serien samlade under ett och samma tak. 3D-boxar att vrida och vända på, öppna upp och plocka ut kassetterna ur. Digitaliserade manualer att bläddra i. Bakgrundsinformation kring varje enskilt spel, intervjuer med utvecklarna och dylikt. Onlinebaserade poängtavlor att försöka klättra på.

Men Nintendo funkar ju inte så, och har aldrig gjort.

Tyvärr.

FÖRESSTEN!

Det kan ju inte bara vara jag som ser nedre delen av bordet som ett ansikte med en stor böld på huvudet uppe till höger.

...eller?