Leger vs. Lollipop Chainsaw (Playstation 3)

Suda51 och Grasshopper Manufacture blev väl inte en grej för mig innan Killer7, och inte ens då handlade det om mer än dess omtalade cel-shading och feberdrömsstinna gameplay.

Jag äger det.

Men har inte spelat det.

Fråga mig inte varför, men GameCube och så vidare.

Med No More Heroes var det lite av en annan grej. Mycket för att Wii var en konsol ofta beskylld för att dels sakna spel och dels sakna spel som inte riktade sig till barn och dess familjer (eller gamlingar på äldreboenden som fick underhållning och motion av Wii Sports).

Kände mig lite tvungen att testa det, Wii-djupgrävare som jag var.

Visst underhöll det i all sin fjortisdoftande bröst-, runk- och sexfixering, ur ett manligt perspektiv, även om det i sina sämsta stunder kändes som ett utkast till vad som hade kunnat vara något rätt fantastiskt om de enskilda inslagen inte känts så bristfälliga som de gjorde.

Yta framför innehåll, således.

Med Lollipop Chainsaw var det därför lite svårt att förvänta sig mycket annat än ungefär samma sak, det var inte som att marknadsföringen gav intryck av att spelet skulle fokusera på mycket annat än en liknande bröst-, runk- och sexfixering som No More Heroes, fast med den markanta skillnaden att huvudkaraktären inte längre var en hyfsat misslyckad och allmänt tragisk antihjälte till snubbe.

Nej.

Nu var huvudkaraktären istället Juliet Sterling; En omedvetet medvetet Du vill ha sex med mig-utstrålande hejarklacksbrud med kort kjol att försöka kolla upp under och bröstklyfta för åtminstone en Sensei Junji Morikawa att humoristisk trilla ned med näsan i två gånger.

En huvudkaraktär, tillika motorsågslirande zomebiejägare, som i ett tidigt skede sågar skallen av sin zombie-bitna jock-pojkvän Nick Carlyle och placerar dito (i levande skick) hängades från ett midjebälte.

Vad som därefter väntar är en knapphamrande motorsågsvåldsfest presenterad genom störigt ojämn bilduppdatering, grafikteknik som inte alls känns samtida samt hundratals skämt av sexuell karaktär som för egen del mest påminde mig om Påvägattblitonåring-erans vänner och bekanta som var i full färd med att genomleva slutskedet i deras heterosexuella uppvaknanden.

Nick har runkande som hobby.

Officer Stephanie brukar använda sin "nightstick" till att tillfredsställa sig själv när hon kollar på bilder av en gammal klasskamrat.

Juliets pappa är en DILF.

Officer Ryo får stånd när han bötfäller kvinnliga fortkörare.

"What the dick?", "Sucks dick at driving!"

...och en och annan räddad från zombies, då? De skall minsann tänka på Juliet när de runkar sig till sömns. De har minsann aldrig blivit räddade av en tjej med så snygga bröst.

Inte för att jag har något emot sexualisering av spel, ser gärna mer av den varan, men när eventuella försök till att gå satir, eller göra narr av de kulturyttringar som spelet speglar, landar i ett träsk av infantil humor som även om den träffar rätt ibland träffar fel i de flesta fall tar cringe lite för mycket plats för att kännas försvarbart.

Upplever det hela aningen självdistanslöst, på ett vis som exempelvis No More Heroes och Bayonetta aldrig kom i närheten av.

Med det uppstår ett problem.

För Lollipop Chainsaws yta är i grund och botten så mycket viktigare än dess generiska gameplay.

God of War, Devil May Cry och dess genrevänner gjorde ungefär exakt samma sak (fast mycket bättre) i trakten av ett decennium tidigare.

Slagsmål efter slagsmål efter slagsmål, qte-sekvenser (med störande instadeath när man misslyckas), uppgraderingsköp av hälsa, styrka och andra färdigheter likväl som köp av nya moves, artwork och musikspår.

Köp via pengar insamlade via sönderslagna föremål och dräpta fiender (där fetare kombos resulterar i mer pengar).

Höga och låga attacker. Pareringar, counters och stuns.

Lite pangpangande.

Flerfasade bossfighter.

Procentjagande.

För all del, kudos till försök till variation. Både miljömässigt och spelinslagsmässigt, med små minispel som dyker upp här och var (Zombie Baseball är dock ett bedrövligt undantag, så uselt att jag kan förstå om vemhelst slutar spela när de nått därhän), racingliknande sekvenser och en Tron-doftande arkadspelshyllning till nivå som Suda51-kännare säkerligen kan uppskatta.

Men så mycket känns så otight.

Kollisionsdetektionen är horribel, verkligen horribel, och kan enkelt exempflifieras genom att försöka slå sönder skåpdörrar i skolan. Slag efter slag efter slag och ibland går en dörr sönder och ibland inte trots att man ser hur man kommer i kontakt på varje försök.

Specialattacker verkar ibland helt hopplösa att trycka sig fram till. Har inte en aning om vad det beror på, men knappkombinationer bortom två tryck för specifik utdelning slutade jag till sist bry mig om då det inte kändes värt fipplandet att få till dessa.

Det saknas ofta tydliga signaler för när man tar skada, eller delar ut skada, samt huruvida man tagit sig förbi ett visst hinder. Ibland är man halvdöd trots att man tror man verkligen dominerat motståndet, ibland drar en dödssekvensens igång där man, exemelvis, krossas av ett fallande hus man klart och tydligt tagit sig undan från ett par sekunder tidigare.

Visst, checkpoints är frekventa och oftast behöver inte mycket spelas om när man dör... men att överhuvudtaget behöva göra det när man inte känner att man gjort något fel eller när otydlighet i designen står som orsak lämnar en bitter eftersmak.

Att ändra svårighetsgrad, framförallt sänka den, gör att fokus på själva resan blir större. Att höja den får det bli viktigt att lära sig parera attacker, stunna fiender och attackera dem snabbt därefter... men svårighetsgraden blir egentligen inte nämnvärt högre så mycket som stridandet tar mer tid i anspråk och dess brister och enformighet blir påtagligare.

Dessutom är spelet extremt linjärt.

Så linjärt att den där butiken man precis passerade för tio sekunder sedan och nu vill använda sig av när man fått fatt på lite mer pengar blivit otillgänglig då varenda nytt litet område man når tenderar leda till att det föregående blockeras av någonting.

Tycker inte det finns så mycket kvar att uppskatta, när ytan inte tilltalar, det spelmekaniska både känns gammalt och otight och presentationen överlag inte imponerar.

Tror jag måste återvända till No More Heroes och återuppleva Travis ljussvärdsenergiupprunkande sessioner i jakten på det definitiva knullet och se om även det smakar lite trött i en mer samtida kontext.

Eller kanske faktiskt ta tag i att spela Killer7 såhär en miljard år efter dess släpp.