Det är lätt att få tunnelseende om man fokuserar lite för intensivt på något visst utan att då och då vända blicken mot något helt annat.
På sätt och vis torde Ecco the Dolphin till Master System vara något av ett omöjligt uppdrag då originalet till Mega Drive utöver att satsa stenhårt på ett oenkligen unikt koncept i mångt och mycket levde på dess presentation. Ecco the Dolphin släpptes trots allt runt två år innan Donkey Kong Country, men jobbade redan då, 1992, med en liknande grafisk attityd som fick det att imponera på i princip vemhelst som kom att vila ögonen på det.
Det såg orimligt bra ut, och ställt sida vid sida med Master System-versionen framstår denna naturligtvis som något av ett skämt.
Riktigt så upplevde jag det dock inte efter ett par timmar spenderade tillsammans med produktionen, då det ursprungliga inte så positiva intrycket snarare hade evolverat vidare till någon form av fascinerande uppskattning över att man trots allt lyckats komprimera en så pass grafiktung sextonbitarsupplevelse till en visuellt respektabel åttabitarsdito samtidigt som man dessutom lyckats göra allting mycket mer lättillgängligt, underhållande och välbalanserat.
Ecco the Dolphin till Mega Drive är inte direkt känt för att vara ett lätt spel, något som delvis sägs ha en förklaring till i en involverad part i utvecklingen som var rädd att kidsen som skulle komma att hyra det skulle simma sig genom det för snabbt för dess kommersiella framgångs bästa... varpå lösningen tycktes vara att vrida upp svårighetsgraden till snudd på orimliga nivåer.
Har personligen aldrig förmått mig kunna se på Ecco the Dolphin till Mega Drive som något annat än ett konceptuellt unikt och extremt visuellt tilltalande skitspel av rang, men efter att ha tagit mig genom Master System-versionen utan några större situationer med fokus på frustration är det möjligen så att jag måste ta och återvända till originalet för att se om det inte kan erbjuda mig något annat nu med ett par år av spelerfarenheter ytterligare.
Dock, för att återgå till det som borde stå i fokus här och nu är det ett udervattensspel med en delfin i huvudrollen som står på agendan. En delfin som kastas in i ett tidsresande äventyr för att rädda sina undervattensvänner från elaka utomjordingar som sugit upp allsköns liv i sitt rymdskepp.
Som Ecco simmar man runt i allsköns olika undervattensmiljöer och löser simpla pussel som inte sällan består av att via ekolokalisering interagera med andra kreatur eller kristaller som agerar nycklar till andra kristaller som agerar dörrar. Däremellan knuffas det runt diverse stenar och skit för att blockera farligheter eller hinder man annars ej kan passera i allt mer komplexa kontexter.
Eccos ekolokaliserande ljudvågor får över tid projektilegenskaper för att kunna ljuda ihjäl fiender, även en sorts höghastighetsnosattack går att nyttja för att ha sönder diverse likväl som hoppa upp ur vattnet och glida omkring på eventuell mark ovanför eller ta sig över annars oförbikomliga bergstoppar och liknande.
Och så behöver Ecco med jämna mellanrum ta sig till luftfickor eller upp över havets yta för att fylla på sitt syreförråd för att undvika att drunkna. Även vissa musslor under vattnet går att interagera med för att de skall öppna sig och lämna ifrån sig en luft- och hälsåpåfyllande bubbla Ecco kan sluka.
Svårighetsgraden må ha tacksamt reducerats från Mega Drive-originalet, men samtidigt har även kvalitén på produktionen överlag tagit sig ett par rejäla smällar.
Kontrollen är, för att vara snäll, onekligen extremt fipplig emellanåt och Ecco kan fastna i ett höghastighetsläge svårt att ta sig ur, kollisionsdetektionen är extremt vacklande och i kombination med den haltande kontrollen kan något så simpelt som att i en trång korridors vägkorsning byta riktning bli till ett veritabelt helvete.
Interaktionen med miljön och dess objekt känns i bästa fall acceptabel men aldrig nämnvärt pålitlig och alltid snudd på buggig, fast då nivådesignen är så simpel som den är är det sällan det leder till direkta problem så mycket som ett allt annat än imponerande intryck.
Ibland slutar Ecco konsumera syre, utan någon förklarlig anledning, och ibland tycks syret ta slut mycket snabbare än det borde.
Ibland simmar man rakt in i berg och väggar utan att det känns möjligt att avgöra om så var tänkt att man skulle kunna göra.
Allt känns liksom lite ofärdigt, ofinslipat och framförallt som en tveksam uppskalning från något som först och främst var tänkt att presenteras på en klart mindre skärm i bärbart format; Game Gear. Till och med spelets titelskärm känns fyrkantigad ihop till en omotiverat liten ruta mitt på skärmen, och det borde verkligen inte ha varit ett problem att fixa till så att det inte sett så... oengagerat framstressat ut.
Ecco the Dolphin är utan tvekan spelbart, det är en överlag rätt imponerande demake och det känns i samtliga avseenden som en klart bättre balanserad upplevelse än Mega Drive-originalet, men dess haltande presentation gör det ändå till en allt annat än behaglig upplevelse överlag.
Synd.
För vad som nu känns som med ett med nöd och näppe godkänt spel hade med relativt små medel kunnat bli något av en klassiker till Master System, för om något vittnar ändå produktionen i stort om att möjligheten ändå fanns där... vilket i sig är imponerande nog för att det ändå skall vara värt att slänga ett öga åt detta håll om så bara se vad som hade kunnat bli men aldrig blev.
Ack.
Ve.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar