Leger vs. Ghost House (Master System)

Perspektiv.

Menar, varti ligger det rimliga i att dela ut betyget 2/5 till Assassin's Creed 4: Black Flag (det var då, idag hade jag möjligen resonerat väldigt annorlunda) och 3/5 till något så kort och simpelt som Ghost House?

Kontext, naturligtvis.

Ghost House är en del i vad som skulle kunna ses på som Segas variant på Nintendos svarta serie, ursprungligen släppt på Sega Card som var ett format för just spel som tog lite utrymme i anspråk och kunde släppas i ett kostnadsreducerat format. Här i Europa dök endast nio spel på Sega Card upp och i sinom tid hade samtliga återlanserats på kassett.

Samtliga simpla, korta spelupplevelser av arkadaktigt slag.

Tänker, det är väl precis så man får bedöma spelen ifråga? Inte sätta dem sida vid sida med dagens monsterproduktioner eller kritisera den simpla grafiken... utan snarare se hur bra de gör vad de vill göra och hur väl de nyttjar de hårdvarumässiga begränsningarna till just detta.

Ingen nyhet, egentligen. Det är ju precis så jag alltid resonerar när jag försöker förhålla mig till spel, oavsett de är nya eller gamla, små eller stora, simpla eller komplicerade.

I fallet Ghost House sägs det att det är baserat på ett arkadspel från 1982, Monster Bash, som efter en stund av betraktande via YouTube känns fullständigt logiskt. Ett hus, monster, Dracula (och där även Frankenstein) samt teleporterande dörrar utspridda lite här och var.

Inte riktigt lika komplext, som det verkar, för på den fronten har Ghost House ändå lite mer än genomsnittet att erbjuda när det kommer till spelmekanik.

Så man springer omkring med en snubbe som kan hoppa, slåss, klättra på stegar och sådär. I ett hus, presenterat sidoscrollande och som om det vore cirkulärt i dess uppbyggnad. Finns liksom ingen början, inget slut.

I huset finns där monster samt diverse inredning man kan interagera med mestadels passivt. Passivt som i att när man nuddar en taklampa så fryser tiden för en kort stund, när man med sin kropp passerar en väggkandelaber ser ett svärd komma flygande (som man kan hoppa på så det faller till golvet varpå man kan plocka upp det och använda som vapen) och aktivt som i att man kan gå in i portaler utspridda lite här och var och slumpmässigt komma ut genom en annan någon annanstans i huset (och vissa delar av huset går endast att nå genom dessa portaler).

Själva målet på varje nivå, av de sex tillgängliga, är att dräpa fiender till dess att de lämnar ifrån sig en nyckel. Nyckeln skall man i sin tur använda för att öppna upp en kista i vilken en Dracula huserar. När en Dracula väl är frisläppt flyger denne runt som en jobbigt målsökande fladdermus som då och då landar på golvet för att en kort stund vandra runt som en fysisk Dracula klart lättare att banka loss på än den jobbigt målsökande fladdermusen. För varje Dracula dräpt kommer man över en kristall, och när man samlat på sig fem kristaller öppnas en portal till nästa nivå upp.

Lite annat som att en dräpt Draculas hjärta svävar i luften en kort stund finns att tänka på; Plockar man inte snabbt upp hjärtat återuppstår Dracula varpå processen att dräpa dito åter inleds.

Upplevelsen blir lätt lite rörig.

Dracula i fladdermusformat är extremt ettrig, man kastas bakåt vid närkontakt och trillar gärna ned för stegar, ut från en skärm in i en annan, varpå processen med att väcka upp berörd Dracula åter får initeras. Det är ett konstant flöde av vanliga fladdermöss som flyger över skärmen som man tvingas konfronteras med och övriga fiender kan göra sitt till för att se hälsan sina rätt snabbt likväl som de brinnande infernon man kan trilla ned i.

Och även om färgschemat byts ut mellan nivåerna är grafiken densamma, så utöver en aningen stegrande svårighetsgrad och en ny fiende känns spelets första nivå ungefär densamma som den sjätte och sista. Lätt att bli mätt om man spelat en längre stund bara för att landa i ett Game Over, det är inte som att det känns speciellt givande att börja om från början igen.

Men i korta stunder funkar Ghost House alldeles utmärkt.

Svårt att komma på något spel som känns nämnvärt likadant. Svårt att påstå annat än att de försökt slänga in en hel drös med små interkativa moment för att variera den i grunden rätt monotona upplevelsen. Och så länge en runda varar känns det både intensivt och utmanande, precis sådär som ett klassiskt arkadspel skall göra.

Hade Ghost House släppts till NES som en del i den påtalade svarta serien har jag svårt att tro att det inte setts på som en liten klassiker med den främsta kritiken yttrad att nivåerna är få och för lika varandra. Jämfört med Ice Climbers 30+ berg att bestiga, alla de olika mönster man kan jobba fram i Clu Clu Land samt de hundra nivåerna att actionpussla sig genom i Wrecking Crew är Ghost House onekligen andefattigt (pun intended).

Andefattigt, men absolut inte dåligt.