Har svårt för att inte gilla Capcoms Commando. Speciellt i dess egentligen inte jättelyckade Commodore 64-port, originalversionen av porten som inte alls lever upp till samma höga höjder som den senare rätt sanslösa uppdateringen som släpptes av Nostalgia för inte alls många år sedan.
Poängen med att påtala det är väl ingen annan än att det inte alltid behöver vara hårdvarumässiga begränsningar som sätter käppar i hjulen för lyckade demakes av rätt feta arkadoriginal.
Mercs, uppföljaren till Commando, springer i cirklar runt dess föregångare i arkadhallarna och i Master System-tappning torde det ha alla förutsättningar där finns att leverera något minst lika spelbart och charmigt som Commando till Commodore 64, men någonstans måste någonting ha gått väldigt, väldigt snett.
Konceptuellt är det ett rätt typiskt run and gun vi har att göra med, med en huvudperson som kan plocka på sig diverse nya vapen eller uppgraderingar av det han för tillfället bär på. En jeep kan vid ett tillfälle hoppas in i och köras runt med, och vid ett annat någon form av motordriven liten båt.
Fiender dyker upp lite här och var, folk som springer runt och skjuter och kastar handgranater likväl som enorma fordon och kanontorn.
Varje nivå avslutas med en bossfight.
Ett standardupplägg, liksom.
Problemet med Mercs är dock att ingenting känns nämnvärt tight.
Kollisionsdetektionen kan vara en av de absolut värsta jag upplevt i ett spel till Master System och det är fullständigt hopplöst att få grepp om när man med en projektil BÖR träffa något och när man inte bör göra det. Ibland viner ett skott förbi en fiende utan att ens vara nära att träffa densamme, men ändå dör han. Ibland tycks man få in fullträffar utan att något som helst tycks hända.
Och samtliga vapen känns underliga, laggiga, när man avfyrar dem. Dels för att de tycks dröja lite innan de avfyras, ibland, och dels för att de tycks leva sitt eget liv en stund efter man avfyrat dem. Det är oerhört svårt att få in någon form av flow i det man åtar sig, och detsamma gäller för de fordon man kan nyttja; Stela, svårkontrollerade och helst något att undvika till förmån för att ta sig fram till fots.
Utbudet av vapen suger snor.
Det första, uppgraderat, känns någorlunda effektivt samt ett senare med gröna kulor som sprids ut likt en solfjäder framför en när man skjuter iväg dem. Resten upplevs mest bara frustrerande, svåra att träffa med och med en irriterande fördröjning innan ett försök att använda sig av dem ger resultat.
Menar, en eldkastare torde vara kul att använda sig av men här... bara... nej.
Speciellt utmanande är Mercs aldrig, men däremot går det inte att stanna upp och försöka gå nämnvärt strategisk i sitt spelande. Bäst är det att bara rusa fram, plöja ned allt som kommer i ens väg och hoppas på det bästa, samla på sig alla hälsoåterställande föremål man kommer över och be till högre makter att tiden inte tar slut.
Tar hälsan eller tiden slut är det Game Over och till att börja om från början igen.
Inte för att man behöver göra det nämnvärt många gånger innan spelet är avklarat, och det i sig hade knappast varit ett problem om den lilla tid det tar i anspråk att klara hade varit tid som känts underhållande. Men ingenting känns underhållande, inte ens de rätt maffiga bossarna som dessvärre oftast kan sänkas med ett par nyttjade bomber.
Mercs är ett skitspel av rang vars enda egentliga sak att lyfta fram som rätt tacksam är dess grafik.
Undvik. Undvik. Undvik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar