Leger vs. Short Peace: Ranko Tsukigime's Longest Day (Playstation 3)

Möjligen känner jag igen den sekvensen då Ranko Tsukigime jagas av en gigantisk hund, men i övrigt var det lite av en uppenbarelse att snubbla över projektet på YouTube.

Spelade liksom ingen roll om det sög snor eller var världens bästa någonsin, även om det lutade åt att det skulle suga snor.

Nyfikenheten var allt som behövdes för att jag i den där Facebook-gruppen skulle skriva "JAG KÖPER DET!" (eller liknande).

Som ett multimediaprojekt funkar det rätt bra.

Fyra kortfilmer från Sunrise, varav Combustible av Katsuhiro Otomo vunnit fina priser, och ett spel i form av en runner avbruten av anime-sekvenser av allsköns olika slag.

Combustibles brinnande bröllopsinferno är minnesvärt, och så även masskonsumtionens baksidor i Possesions, den stora vita björnen Gambos vilja att göra gott när ett troll kidnappar unga flickor och gör dem gravida samt människan mot maskinen i Hajime Katokis mecha-givna stridande i A Farewell to Weapons.

Ge det, säg, två timmar... drygt... tror jag... så är både kortfilmerna sedda och Rankos kamp att assassinera sin far (av inte nödvändigtvis helt klara anledningar) över.

I en era av fantastiska Bit.Trip Runner i centrum fanns det säkerligen en poäng med att ty sig till liknande upplägg, till och med Nintendo såg det som rimligt att låta Mario gå Run på mobila enheter (som ett led i en hel uppsjö av liknande alster med kända likväl som okända varumärken).

Men, för att det skall kännas relevant är det ett par saker som man absolut under inga som helst omständigheter får tumma på.

Som att bilduppdateringen är stabil och precisionen i kontrollen är skyhög.

Ranko Tsukigime's Longest Day rycker sig tyvärr fram genom extremt oinspirerade nivåer som tar ett par minuter stycket att rusa igenom.

Lika delar estetiskt trista som innehållsmässigt barskrapade och ofta helt meningslösa rent nivådesignmässigt finns det inte mycket kvar som håller uppe intresset.

Ett par alternativa rutter kan visserligen leda till presenter som låser upp ditt och datt, säg ett par nya outfits bland annat, och det här med att Ranko ständigt är jagad och efter att ha fumlat en aning kan tvingas skjuta bort det som jagar henne skapar en viss nerv.

Till dess man inser hur meningslöst det man låser upp känns och hur låg utmaningen överlag är oavsett man fumlar eller ej på en nivå.

Vägghopp, attacker, färglada kombos och evighetsloopar att ta sig ur, teoretiskt acceptabelt men rent praktiskt levererat helt utan själ och hjärta.

Man har försökt bryta det monotona en aning i spelets typ tio nivåer genom att slänga in en shmup-sekvens till drakboss, ett torn att klättra upp i samtidigt som en maskin trasar sönder det från botten samt en tur på en motorcykel, men allt det lyckas åstadkomma är att ge en besk eftersmak av missad potential.

Mellansekvenserna är spelresans behållning, och det är fan illa när så är fallet.

Short Piece-projektet köper man enbart om man vill ta del av kortfilmerna och Ranko Tsukigime's Longest Days mellansekvenser.

Som spel betraktat?

Tja...