Leger vs. Zoda's Revenge: Star Tropics 2 (NES)

Kan faktiskt inte överskatta hur otroligt mycket av ett inflytande Star Tropics kom att ha på mig som ung spelare.

Något så simpelt som den silhuettbaserade titelskärmen med stora bokstäver presenterade med färgskalor och grafik som om från ett Amiga-demo, tonsatt med karibiansk musik som väl speglar allt från kristallklart vatten till övergröna palmblad slängandes skugga över snudd på överhettade kroppar, lyckades ringa in exakt den känsla Star Tropics skulle föra sig med hela äventyret igenom.

Det kändes helt unikt, så engagerande att jag började snickra ihop ett helt eget spel vars över- och undervärld presenterades med blyerts på rutat papper.

Och det var inte som att The Legend of Zelda-inspirationen (grottorna) samsandes med Dragon Quest-diton (övervärlden) tog den enkla vägen ut och gjorde samma sak som inspirationskällorna.

Nej.

Vemhelst som spelat Star Tropics kommer med olika grad av uppskattning dra sig till minnes ett frenetiskt hoppande mellan plattformar i kanske en av de mest styltiga grottutforskande upplevelserna NES hade att erbjuda: Huvudkaraktären Mike kontrollerades klart stelare än genrevänner protagonister, genom att inte gå åt önskad riktning före han vänt sig åt detsamma håll.

Vända.

Gå.

Hoppa.

Kanske inte helt optimalt i ett sammanhang där intensiv action står i främsta rummet, med fiender och projektiler rännandes runt som om det vore leksakskastande sockerhöga barn på en förskola man bevittnade.

Men eftersom spelet var helt och hållet designat kring dess egenheter funkade det naturligtvis rätt så fläckfritt, även om det för någon ovan säkerligen tog ett tag att vänja sig vid upplägget.

Med allt detta sagt, jag börjar nu förstå varför uppföljaren satte undertiteln först, Zoda's Revenge, innan den klargjorde att det var Star Tropics 2 det handlade om.

Som ett av de sista spelen till NES i USA, näst sista för att vara lite mer precis, dök denna uppföljare upp fyra år efter originalet och eftersom det varken släpptes i Europa eller Japan är det kanske inte så underligt att det hamnat lite i skymundan hos den breda massan.

Vidare ger det kanske inte det bästa av intryck när det inleder med att kasta in Mike i ett snöigt helvete med fallgropar precis överallt som han i klassiskt Zelda-grottande måste jobba sig upp från.

Dock kan det tänkas att syftet med detta var att så snabbt som möjligt introducera några av denna uppföljares nyheter, likt hur den jobbar med höjder i grottsekvenserna, hur Mike inte längre har sin klassiska jojo till hands (den är ersatt av ett par olika vapen som byts ut med jämna mellanrum varav vissa tappar styrka när Mike tappar hälsa) samt att fyrkantigheten ersatts med möjligheten att förflytta sig i åtta olika riktningar vilket öppnat upp för helt nya sätt att ta sig fram i de betydligt mer komplext designade grottorna.

Grottorna är för övrigt tveklöst en av spelets absoluta höjdpunkter; Ofta intressant designade, innehållandes en varierad uppsättning fiender och avslutade med en fet och ibland redigt utmanande boss.

Zoda's Revenge jobbar även med ett aningen friare upplägg än tidigare, och det främst inom ramarna för äventyrets kapitelindelning där grottor upplevs större och rörigare; Höjdskillnader när det skall plattformas är ett inslag som samsas med hål att falla ned i mellan våningar och återvändsgränder dyker upp titt som tätt.

Dessutom konfronteras man åtminstone vid ett tillfälle med ett rätt svårlöst pussel som kan tänkas få progressionen upphöra fullständigt för spelare som inte är beredda att försöka nöta sig fram till en lösning bortom den logiska; Inte som att man här kan inse att en efterfrågad radiofrekvens går att komma över genom att blötlägga ett fysiskt brev som följde med i föregångarens förpackning, utan här är det rå hjärnverksamhet som skall leda fram till en lösning.

I övrigt är det mesta sig likt, fast med en grafiktekniskt rätt uppdaterad övervärld och en total avsaknad av en det genomgående estetiska tema Star Tropics förde sig med.

Nämnligen är det så att Mike i Zoda's Revenge med hjälp av en bok tvingas färdas genom tid och rum och med det ser sig bland annat besöka ett runt bord i Camelot, egyptens pyramider (där han tar sig an en pizzabeställning av en drottning) samt grottmänniskors vars grottmålningar visar sig vara av stor relevans för Mikes fortsatta resa.

Visst är det kul att få uppleva så många olika miljöer men samtidigt får upplägget Star Tropics 2 att ge sken av att sakna ett tydligt tema, det känns lite riktningslöst och med det inte alls lika minnesvärt som dess föregångare.

I ett inledande skede är svårighetsgraden kraftigt nedtonad sedan senast, men i takt med att man närmar sig resans upplösning gör sig de mardrömslika sekvenserna från det helvetiskt utmanande rymdskeppet i slutet av Star Tropics påmint.

Zoda's Revenge går till och med nästan Mega Man i ett mycket sent skede och slänger in en boss rush som lockar fram intresset i att gå save states om man lirar spelet, säg, på Wii U via Virtual Console.

Den nytillkomna riktningsfriheten när man ränner runt inne i spelets grottor leder även till ett par nya problem där precisionen inte alls känns lika självklar som tidigare; Vanlig "mark" kan man inte av misstag falla ned i hål från, men så fort man placerar sig på rörliga eller tillfälliga plattformar saknar de alla former av skyddsnät... och med stundtals rätt krångliga sekvenser av hoppande som vid minsta lilla misstag kräver ett liv är det lätt att låta frustrationen ta överhand.

Får lite av samma känsla som jag ack så ofta påtalat, där remaken av gamla fyrkantiga Tomb Raider slängt in en analog aspekt i Laras kontroll som inte matchar den fortfarande kubiska nivådesignen.

Berättelsemässigt betraktat tar Star Tropics 2 vid där första spelet slutade och ingår gör fortfarande flertalet snygga (men korta) mellansekvenser. Det är attraktivt presenterat med detaljerade porträtt, färgglada och charmiga miljöer och det märks i vissa fall att närmare ett halvt decennium gått sedan första spelet släpptes även om hårdvaran är en och densamma.

Musiken är fortfarande välljudande, men avsaknaden av ett genomgående uttrycksmässigt tema gör att den känns betydligt mer generisk än sist vilket ett kärt återbesök på Star Tropics C-Island verkligen lyckas understryka.

Även om det inte låter så gör Zoda's Revenge väldigt mycket rätt, men riktningslösheten och de ibland rätt tveksamma designbesluten får det att kännas lite som en uppföljare som inte riktigt vet vilket ben den skall stå på och med det tappar några av föregångarens absolut starkaste trumfkort.

Helhetsintrycket blir därför lite splittrat.

Bra, absolut.

Stundtals mycket bra, rentav.

Men det borde ha varit bättre, mycket mer fokuserat och välbalanserat samt vågat tro på föregångarens rätt stelbenta kontrollmässiga attityd framför att gå Tomb Raider Anniversary och glömma bort att anpassa nivådesignen utifrån de nya förutsättningarna.