Det spelar ingen roll hur många grottor Miyamoto kan tänkas ha utforskat som liten. Det spelar ingen roll vad som än kan ha inspirerat honom att foga samman de pusselbitar som slutligen kom att bli The Legend of Zelda. Åtminstone inte om man skall se till den upplevelse spelet kom att bjuda mig på när jag gav mig i kast med det för första gången. Miyamotos inspirationskällor ter sig i sammanhanget som inget mer än intressant kuriosa. Relationen som växt fram till spelet har enbart byggts upp kring den slutprodukt det kom att bli samt alla de sammanhang i vilka produkten varit aktuell. För mig, och de i min omgivning. Om så Miyamoto hade hämtat sin inspiration från snöflingornas skrämmande poetiskt matematiska uppbyggnad hade detsamma varit gällande; Slutprodukten fångade mig, inteinspirationen som format den.
Just därför ter det sig kanske inte lika uppåt väggarna att mitt första, och kanske starkaste, minne av The Legend of Zelda är dess instruktionsbok. Super Mario Bros hade redan bjudit mig på en intressant manual med lustiga illustrationer av karaktärerna figurerandes i spelet, uppbyggda av något som liknade pixlar. Detta var dock något helt annat.
Färgtryck. Bilder på föremålen. Bilder på karaktärerna. Små tillhörande beskrivningar. Intryck och åter intryck. Så starka att de vida överglänste de intryck spelet faktiskt gav mig.
För egentligen var allt endast en illusion, där grafiken på skärmen fick stå för texten i en bok där mitt sinne målade upp resten. Intruktionsboken var en stor anledning till att denna illusion tedde sig så stark. Så även produktens fysiska presentation; En kassett, en manual och ett fodral. Samtliga guldfärgade. Blotta åsynen av dessa kreationer skapade bilder i mitt sinne, långt innan jag överhuvudtaget hade börjat spela spelet.
Men fortfarande finns det ytterligare en aspekt av The Legend of Zelda som jag inte berört. Den sociala aspekten. När man körde fast blev det ett ivrigt runtringande till vänner. Till de som (förhoppningsvis) satt på lösningen. Lösningen till det där pusslet som gäckat mig i flera dagar.
Illusionen var så stark att man inte tänkte i termer av tekniska begräsningar och logiska lösningar på pusslen att finna. Aldrig slog mig tanken att man kunde rita en karta över spelet, och systematiskt anteckna vilken enskild 'grej' varje rum hade att bjuda på. En hjärtbit. En affär. En sur gammal kärring som bara stod där och tyst stirrade ut i tomma intet. Så meningslöst! Givetvis hade det inte ens funnit något intresse av logik, om ens begreppet hade varit myntat i mitt universum, för oavsett om spelet uppenbarligen bjuder på rätt kraftiga begränsningar sade ju illusionen något helt annat.
Det fanns alltid något nytt hemligt att upptäcka. Som att man kunde gå rakt igenom ett till synes ogenomträngligt berg för att hitta en affär säljandes blåa ringen. Eller elda upp en buske för att hitta åttonde palatset. För att inte tala om det 'hemliga' andra varvet, som man kunde nå genom att döpa sin karaktär till Zelda; Det var så få som hade klarat första varvet vid detta laget att tanken på en helt ny värld att utforska med helt nya slott, omplacerade grottor och vem vet vad var så svindlande att upptäckten för evigt kommer att vara inpräntad i mitt sinne. Precis som den där dagen jag för första gången fick en chans att bläddra i manualen. Och ta de första stapplande stegen i min alldeles egna illusion.
Jag spelade Zelda. Läste Zelda. Tänkte Zelda. Ritade Zelda. Drömde Zelda. Ja. Levde Zelda. Jag och mina vänner.
Kanske är det just därför som det ter sig lite som ett antiklimax att ge sig i kast med spelet idag. Att genom logik kunna räkna sig fram till svaren på många av de pussel spelet har att bjuda på. Att endast ett par sekunder bort hitta både kartor och FAQ:ar som bryter ned spelet i dess absolut minsta beståndsdelar och spräcker illusionen till den graden att det starkaste intrycket som finns kvar är minnet och den där kittlande nostalgiska känslan.
I det läget spelar det föga roll att spelet faktiskt står rätt stadigt på sina egna två ben än idag. Oavsett dess tekniska tillkortakommanden och emellanåt ologiska pussel som ter sig mer långsökta än underhållande.
Om det är något jag tror måste det vara att ingen som ger sig i kast med spelet idag någonsin kommer att bjudas på något ens i närheten av den upplevelse jag och många andra bjöds på när The Legend of Zelda var nytt. Vad som en gång tedde sig som oändliga möjligheter ter sig idag som ytterst begränsat och i vissa lägen naivt.
Men illusionen, eller åtminstone minnet av den, är något som ingen kommer att kunna ta ifrån mig.
Någonsin.
Visst finns där en önskan om att få återuppleva det så som det upplevdes för ungefär 35 år sedan, men det går inte.
Jag kan plocka fram någon gammal crt, dra igång ett fysiskt exemplar av spelet i PAL-version och ha både fodral och manual att tafsa runt på och betrakta ur allsköns olika vinklar, absolut.
Men så mycket har förändrats sedan sena 80-talet att det skulle bli till mer av en orimlig jakt på något som sedan länge upphört att existera än ett repriserande av något individformande.
Istället konstaterar jag lite vemodigt men samtidigt tacksamt att The Legend of Zelda idag är den där klassikern att plocka fram och spela på valfritt vis som passar bäst för stunden, fullt medveten om både dess styrkor och svagheter redan på förhand.
Den där helvetiska utmaningen där man inte får använda sig av något svärd annat än under resans två slutstrider mot Ganon?
En session med kartritande och noteringar av alla ledtrådar man får, vad butiker erbjuder och till vilka priser och ännu ett konstaterande av hur förbannat utmanande det ökända "andra varvet" trots allt är?
Knappast lite som förändras.
Stalfos-skeletten kastar svärd, Wizzrobes dominerar flertalet grottor, röda solar fråntar Link möjligheten att använda sitt svärd till dess att han kommer i kontakt med en blå sol, Link tvingas gå rakt genom vissa väggar i grottorna och tidigare bossar dyker upp lite här och var som om de vore vanliga fiender.
Otroligt hur mycket innehåll de klämt in i The Legend of Zelda, och tragiskt hur många gånger jag trott att det skulle vara något av en standard att erbjuda annorlunda andra varv i spel... men riktigt så kom det ju inte att bli.
Och visst hade jag nu under senaste genomspelningen fullständigt glömt bort ungefär allt som har med just andra varvet att göra. Var man hittar alla grottor och övriga hemligheter, så till den grad att inte ens kartritande tycktes räcka till för att leda mig fram till faktiska svar på mina frågor.
Precis i dessa lägen känns The Legend of Zelda inte speciellt underhållande, utan snarare som ett drygt projekt att ta sig an där mycket tid går åt till att samla pengar, bomber och elda varenda buske man kommer över, trycka sig mot varenda vägg man når fram till i grottorna (för att se om man kan pressa sig genom dem) och rent allmänt ränna runt i blindo i hopp om att ta sig vidare.
Utan skolgårdskulturen är det inte riktigt lika engagerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar