Leger vs. Super C (NES)

Låt oss sätta lite perspektiv på det hela.

Contra släpptes ursprungligen under början av 1987 som ett arkadspel. Knappt ett år senare hade en version till NES dykt upp i USA och Japan, men här i Sverige skulle det dröja till julen 1990 innan en variant där de mänskliga huvudkaraktärerna ersatta av robotar lät sig spelas.

Innan 1987 var över hade uppföljaren nått ett arkadkabinett och innan första spelet ens hunnit släppas här i Sverige till NES hade uppföljaren nått både Japan och USA i konsolversion.

Först under 1992 fick sig Europa sin, återigen, robotifierade variant i Probotector 2: Return of the Evil Forces och vid det laget hade NES redan börjat stänga ned butiken lite smått till förmån för den Super-prefixade hårdvarumässiga fortsättningen till vår älskade gråa låda.

Med allt detta sagt, konsekvensen av detta kom i mitt fall att bli att jag aldrig bekantade mig med del två i denna serie vars första spel i NES-tappning snabbt kom att bli en klassiker av rang.

Så även Super Probotector till SNES, seriens tredje del, som vände ut och in på hårdvaran för att visa folket var skåpet skulle stå på fronten run and gun.

Lite kul är det därför att alla dessa år senare faktiskt engagera sig i det där mellanspelet som för många gick under radarn, om så bara för att kunna konstatera att det faktiskt förtjänat ett mycket bättre öde.

Visst, dess första intryck är kanske inte nämnvärt imponerande.

Nog för att den brandgullila solnedgången, skapandes silhuetter av bergen som tornar upp sig långt bortom den visuellt rätt pisstrista och perspektivpresenterade militärbas offensiven inleds vid, smeker esteten inom mig.

Dessutom blir jag alltid glad när spel där man springer upp och ned för sluttande plan låter en se skottvinkeln anpassa sig därefter så att man slipper tappa flow.

Men ändå är det något som får allt att se aningen avslaget ut, jämfört med det rätt färgmättade första spelet i serien.

Det känns lite... tomt.

Vidare är det svårt att ryckas med och känna sig peppad bara genom att lyssna på musiken. Allt låter bekant fast snudd på helt utan det OOOMPH som föregångarens soundtrack förde sig med. Som om det gått på rutin att snickra ihop ett soundtrack, där man slängt in alla de element som förväntas fast gjort det utan någon form av passion bakom det hela.

Efter att ha sänkt en stor attackhelikopter snubblar man dock rakt in i ett nytt perspektiv, ett fågel-dito som om det vore Ikari Warriors man plöstligt spelar, vilket är lite förvånande om det var det snudd på grottkravlande tredjepersonsperspektiv som första Contra använde sig av man hade väntat sig.

Dock är det snyggt gjort och känns som en helt naturlig del av spelet och när det väl återkommer på en senare nivå känns det som världens mest självklara upplägg. Nästan lite som ett smakprov på vad som komma skulle i uppföljaren till SNES.

Den arsenal man har att leka med är i mångt och mycket bekant från föregångaren. Ett maskingevär för den som vill skjuta fort som fan, en rätt kraftfull laser med halvsunkigt skadeomfång, en sorts elkastare med eldklot som kan sprängas och en Spread Gun som skjuter fem skott samtidigt i fem olika vinklar.

Spelets Spread Gun är så otroligt kraftfull att det är det enda vapen man behöver bry sig om, så efter att ha plockat upp det blir det till att göra allt man kan för att undvika att plocka upp något annat vapen.

Däremot skadar det inte att plocka upp en temporär sköld, Rapid Fire-uppgraderingen eller den Smart Bomb som rensar skärmen på fiender närhelst man har möjlighet att göra så.

Framme vid den tredje nivån är det som om spelet finner dess form på allvar, och då inte endast för att den utspelar sig i en färggrann djungel som plockad ut seriens första del.

Utan för att det här blir extremt uppenbart vilket högt tempo man kan hålla när man spelar om man bara får lite känsla för vad nivåerna kommer att slänga i ens väg.

Trial and error i all ära, men Super C är sanslöst välbalanserat och med lite övning känns det omgående som att det är fullt möjligt att med lite mer övning ta sig an utmaningen i dess helhet utan att dö ett endaste liv.

Det höga tempot och det ständiga växlandet mellan fågelperspektivskjutande och våg- och lodräta nivåer, säg bergsklättring och grottutforskande, kombinerat med underhållande bossar (den spindelliknande roboten och, så kallade, Laser Chandelier, är två favoriter) och små detaljer på varenda nivå som får dem att kännas unika och minnesvärda, gör en misslyckad runda främst till en god anledning att dra igång en ny.

Och spelets längd, åtta intensiva men precis lagom långa nivåer som var för sig inte tar många minuter i anspråk, gör att suget att lite nu och då dra igång en spelomgång frekvent blir stort.

Super C må inte göra mycket för att föra serien framåt, och dess presentation saknar föregångarens fingertoppskänsla och tenderar i sämre fall att slå över till ett generiskt uttryck (speciellt dess soundtrack, som sagt), men det flow som erbjuds, nivåvariationen och mängden action är det inte speciellt många NES-spel som kan konkurrera med.

Dessutom är det allt annat än en simpel portning av arkadoriginalet och innehåller hela tre nya nivåer.

Bra skit, helt klart, och det säger jag utan att ens ha petat på dess co-op.

Synd att vi aldrig fick ta del av det när det var nytt här i Sverige, tror det hade setts på som en av konsolens klassiker om så hade varit fallet.