Minns den där dagen då jag hämtade min förhandsbokade Wii som om det vore häromåret, och på sätt och vis är det väl delvis där jag fortfarande befinner mig mentalt och i vissa avseenden även rent praktiskt.
Den, så kallade, sjunde generationen skulle 2006 lägga i en högre växel, efter att Microsoft tjuvstartat den föregående år med Xbox 360, så därför känns det lite extra surrealistiskt att Polarium Advance nådde oss samma år.
Och då till Game Boy Advance trots att föregångaren Polarium gjorde sin debut året innan på Nintendo DS; Logiken är inte alls lika självklar som den pusselmekanik som Polarium Advance jobbar med.
Likt Tetris ligger huvudfokus på att skapa vågräta rader av en och samma färg, för då försvinner de från spelplanen, och detta genom att skapa en väg genom rutnätet som får alla block som berörs att skifta färg.
Man bestämmer själv vägens början, slut och hur den snirklar sig däremellan. Detta är det enda man har att jobba med i spelets 365 huvudsakliga pussel (det finns några ytterligare att låsa upp samt ett par dedikerade en tutorial) ämnade att betas av ett om dagen med ett fritt valt startdatum.
För att krångla till allt en aning introduceras efterhand block som vägen ej kan passera, block som inte tar ställning till vilken färg de är innan övriga block i en vågrät rad gått en och samma färg samt block som sitter ihop med varandra i en vågrät linje som när den elimineras från spelplanen får alla block som befinner sig ovanför att falla ned.
Polarium Advance sållar sig till skaran spel med en sparsmakad audiovisuell framtoning. Det låg lite i tiden, känns det som, med retroflirtande extremelektronisk musik närmandes muzak och avskalad visuell presentation.
Sådär som i kubiska Edge eller vadhelst för spel i Art Style-serien.
Visst finns där lite olika färgteman på blocken och vägen att låsa upp, och visst skiftar musiken en aning beroende på i vilken årstid pusslen befinner sig inom, men det man ser inledningsvis är i princip vad man får under all den tid man spenderar med Polarium Advance.
För att förlänga livslängden en aning och låta kreativa sinnen få utlopp för eventuella skapandebehov finns där möjlighet att själv snickra pussel eller ta del av andras eller dela med sig av sina egna kreationer med hjälp av koder.
Vill man kan man även ta sig an ett Time Attack-läge där man spelar fem svåra eller tio lätta slumpmässigt genererade pussel i hopp om att placera sig så högt som möjligt på en lokal topplista.
När så händer och sker känner jag mig smart och drar mig inte för att tänka tankar likt de som påstår att Polarium Advance är ett otroligt lyckat pusselspel med precis lagomt många element att hålla reda på för att inte känna sig överväldigad eller understimulerad.
En avklarad nivå kan dessutom klaras ännu en gång, fast då med möjligheten att lösa den dels med förutbestämda start- och slutpunkter på den väg man formar och dels lösa den på ett visst antal steg mellan de bestämda start- och slutpunkterna.
Kombinerar man dessa två kriterier på en och samma gång belönas man med ett emblem på berörd nivå som man snabbt inser att man gärna ser på spelets samtliga nivåer.
Dock, hur trevligt Polarium Advance än må vara är det väldigt lätt att bli väldigt mätt på det väldigt snabbt. Även om det är ett konstaterande som gör det logiskt att man presenterar det med ett "Ett pussel om dagen är bra för magen"-koncept har jag svårt att tro att det finns mången spelare som hållit sig till det upplägget.
Bara ett pussel till ligger liksom lite för nära till hands.
Samtidigt är det alltid lika trevligt att plocka upp Polarium Advance igen efter att upplevelsen fått vila en tid.
Vilket får det att kännas rätt långlivat på ett vis likt det som jag upplevel, säg, Sudoku vara.
Tidlöst, skulle man väl kunna säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar