Leger vs. Turrican 3 (Amiga)

Låt oss krångla till det en aning.

Efter framgångarna med Turrican 2 var det rätt givet att Factor 5 skulle ge sig på Turrican 3, men saker gick inte riktigt som planerat och utvecklingen lades på is.

Tillsammans med Keiko gjorde Factor 5 ett nytt försök, nu till Mega Drive, men även om utvecklingen bar frukt i form av ett färdigt spel kom det att hamna på hyllan i närmare ett år då jakten på en utgivare blev något av en flopp.

Som för att fylla ut tomrummet som uppstått fick Rainbow Arts frågan om att göra en egen Amiga-version av Turrican 3, men även denna version kom av sig.

Slutligen blev det ett sönderfallande Keiko, i sinom tid i variant pånyttfött som Neon Studios, som färdigställde en Amiga-version vars ursprunliga vision som ett unikt spel blev till en port av det fortfarande osläppta Turrican 3 till Mega Drive.

Absolut ingenting gällande detta hade jag en aning om när jag för första gången satte mina tänder i denna löjligt efterlängtade uppföljare till ett av de bästa run and gun-lir jag vet.

Länge skulle det dessutom dröja innan jag ens blev varse om att där överhuvudtaget fanns en Mega Drive-version, men såhär i efterhand får all denna vetskap mig att känna mig kunskapsmässigt rikare och med det som en bättre människa.

Uhm.

Det är inte det att jag någonsin funnit Turrican 3 dåligt, det är snarare så att det aldrig riktigt krypit in under mitt skinn på samma vis som Turrican 2 gjort.

Där Turrican 2 kändes som en frisk fläkt, som något som gjorde något unikt och det med en gudalik audiovisuell presentation och tekniskt magikeri inklämt på en ynka diskett (jag återkommer till detta i en helt separat text) upplevdes alltid Turrican 3 som lite väl tillrättalagt.

En visserligen välproducerad men designmässigt klart mer generisk resa genom actiongenren.

Även om Turrican och dess uppföljare var uppenbart inspirerade av Metroid (mycket för Bren McGuires förmåga att förvandla sin mekaniska dräkt till ett klot sådär som Samus är känd för, men även för de enorma labyrintiska nivåerna att utforska) hade de en helt unik personlighet.

(Vi skall inte glömma bort Data Easts arkadlir Psycho-Nics Oscar, från andra halvan av 80-talet, som absout bör nämnas i sammanhanget; Det är helt omöjligt att inte se likheter mellan det och de tidiga Turrican-spelen, men gissningsvis är det som för mig även för många andra ett här i väst ett rätt obskyrt litet spel vars namn inte nödvändigtvis ringer några klockor.)

Det tekniska kunnande Manfred Trenz förde sig med och den musikaliska gen Chris Huelsbeck lät blomma ut i lyssningsbar form, tillsammans med inblandade parters förkärlek till vadhelst japanskt audiovisuellt, ledde fram till en visserligen kortlivad men trendsättande serie actionplattformare väst inte tidigare sett utvecklas på hemmaplan.

Personligheten finns visserligen kvar i Turrican 3, som både visuellt och tekniskt imponerar med hänsyn till den hårdvara som med 1993 års mått mätta började få väldigt svårt att hänga med dess samtid (men å andra sidan uppenbart låg långt före dess tid med hänsyn till dess urpsrung i 1985), men den tidigare öppenheten är här ersatt med en linjär attityd där utforskande primärt handlar om att hitta små avstickare med i bästa fall, säg, extraliv.

Den tidigare strålen av energi McGuire kunde frammana och rotera trehundrasextio grader har här bytts ut mot en sorts änterhake att använda för att svinga sig över hål samt nå annars onåbara höjder. En tidsbegränsning har även satts på tiden McGuire kan spendera som bombkapabelt klot i form av förbrukningsbar energi.

Änterhaken känns inledningsvis lite fipplig att använda sig av, speciellt då det inte är tvärenkelt att precisionssikta sig till önskvärda fästpunkter, men frekvent bruk under resans gång gör att man vänjer sig rätt snabbt.

Antalet vapen att växla mellan är tre till antalet. Ett vars många projektiler sprider sig över en stor yta, ett starkare laser-aktigt som enbart jobbar i en horisontell riktning samt ett som utöver att jobba horisontellt även skjuter iväg två tak- och marksökande projektiler sådär som det "gula" vapnet gör i R-Type (som Factor 5 portade till Amigan ett par år tidigare, för övrigt).

Och så den där smarta bomben som drabbar de flesta fiender på skärmen om man använder sig av den någon av de få gånger man har möjlighet att göra så.

Även om Turrican 3 går en annan väg än dess föregångare är det uppenbart att det nostalgiskt blickar tillbaka mot det som varit, något som blir som mest uppenbart när McGuire når en soptipp där det ligger mängder med rester från tidigare bossiga robotar han haft sönder likväl som ett och annat fortfarande funktiondugligt exemplar som inget hellre vill än att sätta stopp för hans framfart.

Den Alien-inspirerade sekvensen är intakt men inte längre lika labyrintisk som senast (här blinkar det till och med guidande pilar ifall man skulle orientera bort sig i det redan rätt linjära sammanhanget) och en fabrik står åter i centrum med kugghjul och stora inte speciellt vänligt inställda maskiner.

Elektriska fiskar får utforskande under vatten att stundtals bli hyfsat livsfarligt och flygande farkoster fraktandes balkar agerar allt annat än lämpliga men nödvändiga plattformar för luftakrobatik.

Skymten av några mäktiga shmup- eller jetpack-sekvenser ser man dock inte, vilket känns som lite av ett nedköp.

Lite mer generiskt, som sagt.

Konsolkänslan är dock mer påtaglig än någonsin, mycket för att den anime-doftande presentationen nått högre höjder än senast, och ställt sida vid sida med Mega Drive-versionen står sig Amiga-versionen mer än väl.

Visst saknas där en del mer detaljrika parallaxscrollande bakgrunder (som mest tydligt i inledande laboratoriet, undervattensutforskandet och rundan i fabriken) men skulle faktiskt vilja argumentera för att det ger Amiga-versionen en renare, mindre plottrig, look som talar till dess fördel.

Den samplingsdrivna musiken sitter inte riktigt på samma hyperelektroniska, bullrigt bastunga och lätt spruckna klang som till Mega Drive, men Huelsbeck levererar i vanlig ordning ett sanslöst välljudande och minnesvärt soundtrack som snyggt nostalgiskt flirtar med seriens tidigare alster och genomgående låter klassiskt Amiga.

Sedan blir det faktiskt lite skevt att tala om Turrican 3 som ett nedköp för serien (även om det i vissa avseenden är det, som jag ser det), då det är lätt hänt att man med det missar det faktum att det som run and gun springer i cirklar runt det mesta liknande som släppts till Amigan.

Menar, även till Mega Drive / Genesis ses Mega Turrican som ett av konsolen bästa inom genren och för sig således numera med en prislapp som speglar detta faktum.

Så låt oss säga att allting är relativt.

Turrican 3 är i grund och botten ett riktigt bra run and gun med en unik audiovisuell identiet och den där härliga konsolkänslan många västerländska plattformsspel saknade.

Lika bra som Turrican 2: The Final Fight är det dock inte.