Traveller's Tales hade ambitioner.
Oavsett vi snackar Leander, som tog Shadow of the Beast-estetiken och placerade den i ett klart mer försvarbart sammanhang av plattformsäventyr, Puggsy, som smärtfritt vävde in rätt avancerad fysik i samma genre, eller Toy Story och Mickey Mania som verkligen visade vilka grafiska krafthus Mega Drive och Super Nintendo kunde vara i händerna på kompetenta utvecklare.
Till dags dato kan jag fortfarande inte dra fram ett enda exempel på ett Nebublus-roterande torn i två dimensioner snyggare än det att finna i Mickey Mania.
Sedan likt Core fastnade i Tomb Raider-träsket tog Lego över allt där fanns i fallet Traveller's Tales.
Men.
Innan det skedde fick de ta över facklan från Naughty Dog, när de under lite semi-röriga omständigheter plötsligt kom att hålla i den stressade utvecklingen av ett spel kretsandes kring en tidigare Sony-exklusiv maskot.
Crash Twinsanity var inte detta spel, utan det andra i raden av Bandicoot-titlar som utan Naughty Dogs inblandning försökte ta formulan vidare till någonting nytt och det kanske i detta fall främst i form av en påtaglig öppenhet i upplägget som tidigare spel i serien saknat.
Samt Lex Lang som den nya rösten till Neo Cortex och medlemmarna i a capellagruppen Spiralmouth vars stämband formade musiken.
Langs prestation känns förhållandevis klanderfri i dess dynamiska karaktärporträtterande av Cortex som med hjälp av naiv humor som, trots att den emellanåt slår under bältet, är fylld av stereotypt feminin attityd och värme i överflöd.
Redan efter Crashs korta introduktion vid en strand full av klassiska äpplen bär det av in i ett smått sinnessjukt flöde av händelser som inleds med Cortex som uselt utklädd till Bandicoot-systern Coco lockar Crash in i en grönskande hinderbanerutt.
Och en skunk gör uppror efter att ha meta-tröttnat på att i tio år monotont ha vandrat fram och tillbaka i rollen av fiende för att sekunderna efter den högst personliga revolutionen sprängas i luften som följd av en totalt obrydd Crash.
En bossfight mot en mecha-Crash senare går Crash och Cortex in i en närstrid som intar formen av ett ljudligt och intensivt spankande klot som börjar rulla genom en grotta fylld av snäva kurvor och mekaniska konstruktioner drivna av kugghjul.
En konfrontation följer med ett rymdskepp fyllt av tekno-myror, Crash och Cortex börjar bråka om en kristall som ingen vill släppa taget om varpå de tvingas släpa varandra fram på diverse olika vis och plötsligt kämpar Crash febrilt för att rädda en okontrollerat skenande Cortex, med en bikupa på huvudet jagad av en bisvärm och det med en björn i hasorna, från allsköns faror som kommer i hans väg.
De vägar Crash Twinsanity tar spelarens längsmed äro till en början outgrundliga, och med resan tonsatt med röster som skamlöst vågar gå djupa, höga och frenetiska när de formar de musikaliska alster som ämnar förstärka den vansinniga kontext i vilken allt utspelar sig i känns allt rätt omgående som en syratripp.
Sedan blir Cortex komprimerad ned i en tunna i vilken han råkar fisa efter att ha konstaterat att saker knappt kan bli värre, två misslyckade experiment till evolverade fåglar visar sig vilja skapa oreda i världen och en redigt otrevlig och galet storbystad lärarinna gör entré.
Så långt är Crash Twinsanity fantastiskt.
Verkligen fantastiskt, sånär som på allt det där som gör det uppenbart att något gått snett under utvecklingens gång.
När ett plattformsspel i tre dimensioner ställer extremt höga krav på precision när det kommer till hoppande är det såklart ingenstans acceptabelt att se den semi-fria kameran studsa runt satan.
Det ändrar konstant förutsättningarna för den kontroll som förflyttar den karaktär man för tillfället spelar som i relation till kameran och inte den riktning som karaktären står vänd åt.
Med lite tid går det rätt utmärkt att få den där eftertraktade känslan för plattformandet, där man ända in i ryggmärgen känner hur långt, och i vilken riktning, man bör hoppa för att ta sig dithän man önskar. Men, vägen dit är kantad av mängder med dödsfall och svordomar riktade rakt mot det faktum att det är spelets design som brister och inte spelarens kompetens.
Annat som framstår som vacklande är det röriga i det semi-öppna upplägget, då spelet trots en förhållandevis sömlöst presenterad värld är uppbyggt av semi-linjära nivåer vilka värnar om progressionen mer så än det smidiga i att förflytta sig från en plats till en annan eller självklarheten i när och var man kan spara.
Egentligen spelar det inte så stor roll, såvida man inte går på jakt efter de diamanter som låser upp bonusmaterial i form av artwork, filmer och annat... vilket man faktiskt vill göra då materialet man tillgängliggör är av rätt intressant slag.
Men.
Precis som de buggar man titt som tätt stöter på, som kollisionsdetektion som felar, en del av en nivå som ej hunnit laddas in när man når fram till den eller en spelkaraktär som plötsligt blir osynlig vittnar onekligen om en framstressad produkt som inte alls ligger i presentationsmässig linje med Traveller's Tales mer imponerande alster.
När man plötsligt får möjlighet att spela som pistolskjutande Neo eller hans änterhake-utrustade dotter Ninja känns det inte främmande, då mer eller mindre varenda litet spelmässigt inslag fram till dessa punkter känts relativt unikt sånär som på vissa konceptuella repriser.
Med hänsyn till spelets brister kan man dock rätt fritt välja om man tycker dessa sekvenser är för korta och få till antalet, som om de inte alls fått det utrymme de borde ha fått som följd av en stressad produktion, eller om de träffsäkert följer spelets intresse i att ständigt erbjuda något nytt och för resan unikt.
Crash Twinsanity är dock ett spel som gör att man gladeligen väljer att blunda för många av dess brister, då upplevelsens starkare sidor verkligen tenderar ta mest utrymme i anspråk.
Det är en galen resa.
Rolig resa.
Utmanande, varierad och audiovisuellt träffsäker.
En resa som gör det uppenbart att Traveller's Tales storhetstid, ambitionsmässigt, ligger bakom utvecklarna.
Inte framför dem, tycka vad man tycka vill om Lego-spelen.
För egen del tycker jag det är fantastiskt att Crash fått sin egen version av tecknade "Adventures of Sonic The Hedgehog" som gick på trean förut. Exakt samma trams-smarta energi, låt vara att Twinsanity lider lite av att det skall vara ett spel också.
SvaraRadera