Hade de fyra Out Run-spelen till Master System varit allt där fanns hade det kanske känts logiskt att se serien gå från extremt simpel arkadracing vidare till råfet action där pistoler avfyrade från bilfönster och slag och sparkar utdelade från motorcyklar var en huvudsaklig ingrediens.
Verkligheten är dock av annat slag där Master System-spelen snarare representerar seriens mer experimentella sida, där influenser som den från Chase H.Q. fått härja relativt fritt, och arkadvarianterna Turbo Out Run och Out Runners håller sig mer samlade även om även de tagit serien vägar.
Battle Out Run må ha introducerat seriens bilstridande, men höll det till banavslutande konfrontationer med gängledare i fordon.
I Out Run Europa går man steget längre och introducerar en hel drös med olika fordon med vilka man alltid har möjlighet att bråka med andra förare under tiden man kör.
Bil, vattenskoter, motorcykel och båt. Knytnävsslag, Road Rash säger hej, och bruk av faktiska vapen... om man inte använder sitt fordon till att köra rakt in i sitt motstånd för att få det att gå upp i rök.
Jämfört med tidigare spel i serien, till Master System, springer Out Run Europa cirklar runt desamma vad gäller det grafiska.
Miljöerna är extremt varierade, och kring vägarna huserar nu allt från stora träd till broar och solida hus som framstår som allt annat än tvådimensionella sprites i olika storlekar.
Även vägen man kör på gör djupdykningar och för sig upp över kullar i en omfattning den tidigare ej gjort.
Ett påfyllningsbart sköldsystem har introducerats tillsammans med ammunition och boost. Man får hålla koll på vägen och saker som ligger där ifall man vill undvika att det förbrukningsbara sinar till ingenting.
Rent spelmekaniskt är Out Run Europa det mest avancerade i serien, som följd av allt det ovanstående, men samtidigt kommer det till ett pris av faktisk spelbarhet.
Bilduppdateringen är bedrövlig från första stund, och blir än mer bedrövlig i vissa hektiska situationer.
Kontrollen blir av detta gravt lidande och känns inte alls önskvärt responsiv. Ibland känns det som att man mest bara glider runt på vägen och inte kan göra mycket mer än hoppas på det bästa när man försöker placera sig någonstans lämpligt.
Att för en endaste sekund tro att genuina försök att knuffa motståndare till en dödlig explosion har någon form av givet utfall är fullständigt meningslöst; Kollisionsdetektionen är i alla lägen uppe på väggarna och klättrar samtidigt som man står där nere på golvet och febrilt letar efter något att peta ned skiten på marken med.
Störande som fan är det, för när man kör runt där och saker och ting faktiskt går som man vill, och man lyckats hamna i ett läge där man kan välja att inte haka upp sig på den hemska bilduppdateringen, är det lätt att se vilken potential spelet har.
Menar, med alla deformerade pusselbitar omformade till att åter passa ihop med varandra hade Out Run Europa utan problem stått där som det perfekta komplementet till det renodlade originalet i serien.
På det där viset som många uppföljare under sent 80-tal och tidigt 90-tal hade en tendens att framgångsrikt experimentera med en välfungerande formel istället för att harva med samma ingredienser för någon form av finslipande av något befintligt, det vill säga.
Men.
Det är en verklighet som aldrig kom att bli, hur mycket jag försöker intala mig att allting kanske faller på plats om jag bara ger det ytterligare en chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar