Så frekvent förekommande, är det, att min reaktion nästan kommit att bli reflexmässig.
- Nej, du tänker på Castle of Illusion till Mega Drive. Jag pratar om versionen till Master System.
Som om spelet satt sig fast i ryggmärgen hos de flesta som upplevde det där precis i skiftet mellan hysteriska 80-talet och det klart mer samlade 90-ditot att de inte behöver höra mer än dess titel för att nostalgin skall skölja över dem.
Problemet är dock att det sällan är ett lätt argument att föra, att en senare och på sätt och vis nedbantad åttabitarsversion av en sextonbitarsklassiker skulle ha mer att erbjuda.
Men sällan känns det så påtagligt som i just berört fall.
Castle of Illusion jobbar utifrån en rätt tacksam premiss som kanske enklast kan beskrivas som en tolkning av tomtens verskad; Allt går för sig, endast din fantasti sätter gränser.
Som Musse kliver man in genom dörr efter dörr, i ett stort slott, bakom vilka det gömmer sig allsköns plattformsnivåer placerade i varierade miljöer.
Allt börjar i en skog med levande svampar, lianer att svinga sig mellan och gigantiska äpplen att undvika bli mosad av när de kommer där rullandes ned för en brant.
Plötsligt hoppar man från löv till löv i en spindelnätsbeklädd daggframkallande trädtoppsmiljö som inom kort ersätts av en mörkmolnad plattformsromp över stup med hjälp av rövstudsande på svävande spöken.
Efter en nivåavrundande närstrid med en aggressiv stubbe bär det av till nästa dörr vilken det döljer sig ett glättigt leksaksland bakom.
Det är fluffigt, lekfullt och rätt fantastiskt tonsatt med melodier som skiftar i attityd beroende på sammanhang Musse för stunden befinner sig i.
Lätt att förföras, onekligen.
Åtminstone inledningsvis.
Sedan kommer den där tredje nivån som tar avstamp i en oinspirerad labyrintaktig repris av den första nivån varpå tempot slår i botten och lämnar en bitter eftersmak som tar udden av glädjen.
Dessutom känns det lite som att temposvackan kompenseras med en tempoökning när de kristaller i regnbågens färger som Musse letar efter, för att ha något att bygga en bro med till det slottstorn där kidnappade Mimmi hålls fången, börjar infinna sig två och två på nivåerna istället för en och en.
Som om man velat knyta ihop säcken lite tidigare än planerat.
Fast det är lite av en illusion, heh, då nivåerna i samma veva gått och blivit aningen större.
Castle of Illusion lever mycket på dess inramning, den sköna presentation det för sig med, där musik och grafik i skönt samspel målar upp en fantasifull, och framförallt lekfull, resa att guida Musse genom.
Men det är en kort resa, som inte tar mycket mer än 30 minuter i anspråk.
Stundtals rätt menlös (som i de suspekt orealiserade undervattenssekvenserna i välsockrat kaffe), stundtals påtagligt irriterade (som när man inser den grad av precision som krävs vid ett specifikt hopp från en plattform till en annan i biblioteket) och stundtals utmaningslöst och obalanserat (speciellt då det på en högre svårighetsgrad slår över till att vara frustrerande svårt).
Och det man minns mest, det är stunder likt de där alla plattformar man jobbat sig upp högt upp i leksakslandet med hjälp av förvandlades till ett sluttande inferno, när den våldsamma basgången dundrade loss i början på spelets femte och sista nivå samt när himlen i realtid gick mörk och en spöklik stämning tog vid i skogen.
Mer av ett effektsökande, kan tyckas, där plattformandet i sig är sekundärt de faktiska sekvenser det utspelar sig i.
Som en motsats till den senare Master System-tolkningen där plattformandet står i fokus och med det ett högre omspelningsvärde tack vare finurligare nivådesign och belöningar att vänta för de som finner det givande att jaga hemligheter.
Som om Capcom fått lov att omarbeta spelet till något klart mer i linje med klassiska Duck Tales eller Chip and Dale: Rescue Rangers till NES.
Ett gediget hantverk, för all del, detta Castle of Illusion i sextonbitarstappning.
Jag kan såklart inte förneka det avtryck det gjort på folk; Utöver att för ett par år sedan släppas på nytt i omarbetad form för den samtida publiken har det även stått som inspiration till Power of Illusion-delen i den moderna Epic Mickey-trilogin.
Men... i princip samtliga uppföljare i serien gör ett bättre jobb med att vara just plattformsspel, och då kanske framförallt Quack Shot och Land of Illusion (som möjligen är det bästa Disney-spelet i åtta bitar någonsin släppt).
Ja, för att inte tala om Castle of Illusion till Master System... då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar