Från plattformgenrens kanske främsta etablerande, i och med möjligheten för huvudkaraktären Jumpman, senare känd som Mario, att hoppa i Nintendos arkadhit Donkey Kong under 1981, var steget till Matthew Smiths första Miner Willy-spel inte orimligt långt.
Inspirerat av Miner 2049er (1982), med Bounty Bob i huvudrollen, blev Smiths Manic Miner (1983) en hit och inom kort fick Bounty Bob och Miner Willy sällskap av Monty Mole (1984) och Mario i Super-uppgraderad tappning (1985).
1985 ses ofta på som en brytpunkt i och med det sidoscrollande plattformsspelets stora genomslag i och med Super Mario Bros, där det var mer en regel än ett undantag att skärmar tidigare presenterades statiska och då inte sällan med ett tillhörande namn.
THE CELLAR
ABOVE THE CLOUDS
DARK FOREST
Sedan väntade en era av plattformsmaskotar, inte sällan av djurisk eller licenserad karaktär. Steg från fyra till åtta till sexton bitar, där möjligheter till större detaljrikedom fick det visuella att gå från fyrkantighet till något onekligen mer dynamiskt än så. Pixelperfektion vad gäller själva plattformandet förpassades av en allt mer omfattande skara till det förlegade till förmån för godtycklighet vad gäller precision och med det en ofta otydligare design.
Mitt i all denna evolution jagandes plattformsspelens framtid dök The Addams Family upp.
Året var 1991 och Amiga, Atari ST, Super Nintendo och Mega Drive fick samtliga ta del av den lite större, huvudsakliga, produktionen där varianter av slag släpptes till en rad andra format.
Den inledande lilla historielektionen har en poäng här, och den huserar i trakten av ett bakåtblickande samtiden tycktes missa i jakten på framtiden och alla de tekniska framsteg som gjordes; The Addams Family är mycket mer av ett Jet Set Willy korsat med Super Mario Bros än det är ett för sin tid "modernt" plattformsspel.
Några delar fritt utforskande med mängder av hemligheter att finna, några delar pixelperfekta hopp och några delar sidoscrollande... i sig inte något som sticker ut... men fiendeplaceringar, en återkommande hinderbanekänsla och detta med att samtliga platser man besöker är direkt på skärmen namngivna (om man spelar versionerna till Super Nintendo och Mega Drive) vittnar om att det är genrens rötter som är klart mer relevanta än en eventuell evolution.
The Addams Family kan, lite beroende på hur man väljer att tackla det, vara ett otroligt utmanande och frustrerande spel. Det kan även vara ett ytterst hanterbart litet äventyr, där utforskarglädje kombinerad med vild fantasi leder till fördelar som underlättar avsevärt.
Någon hälsouppgradering att finna här och en saknad familjemedlem där belönas även med lösenord för möjligheten att slippa tackla allt i en sittning, men även om The Addams Family är ett innehållsmässigt rätt omfattande spel som banar väg för upprepade omspelningar om så främst för möjligheten att lyckas snubbla över något man tidigare missat... tar det inte nämnvärt mycket tid i anspråk.
Platser man besöker i den semi-öppna värld man springer runt i, som om det vore i Jet Set Willy från 1984, kan sägas vara de linjära nivåer Super Mario Bros banade väg för under 1985 kompletta med möjligheten att hoppa på huvudet på fiender för att oskadliggöra dem.
Och det är när man tänker så pusselbitarna faller på plats.
En hyllning.
En hyllning till det som varit, och en träffsäker sådan, presenterad med hjälp av modern hårdvara. Tacklad, av många, på samma vis som Gloom sågs på som en misslyckad Doom-klon när det i själva verket var Wolfenstein 3D som stått som främsta inspiration.
En hemlig dörr, bakom vilken man hittar ytterligare dörrar varav någon leder till en sko för ökad hastighet och möjligheten att hoppa längre... en möjlighet som effektivt nyttjad leder till en hatt som väl på huvudet agerar flygdon... som i sin tur kan leda vidare till en tidigare onåbar våning med ytterligare en dörr bakom vilken mängder och åter med mängder av extraliv huserar.
Det är bara början på alla små sidospår att finna, om man nu inte vill spela The Addams Family som ett mer klassiskt, linjärt, plattformsspel.
Bra är det, oavsett.
Kreativt, lekfullt och allmänt fantastiskt även nu snart 30 år senare.
Och, nej!
Jag har inte tröttnat på soundtracket trots att det inte består av mer än några få låtar. Matt Furniss har gjort ett utmärkt jobb, i vanlig ordning, med att leverera låtarna och det simpelt tematiserade upplägget (utomhusmusik, inomhusmusik, nivåmusik) fungerar precis lika bra som det gjorde i Super Mario Bros under glada 80-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar