Det är inte bara trudelutten, så kallade, The Moon som agerar katalysator för minnen av fantastiska svunna tider.
Tider som får nostalgiker att vurma för Nintendos åttabitare och mumla saker som att Capcoms Disney-spel till dito utklassade det mesta i samma kategori.
Visst var Duck Tales trollbindande, och Chip and Dale: Rescue Rangers en kort men lika välljudande som charmig och bråkstakig tvåspelarresa om trettio minuter, men det var aldrig så att de som tydde sig till Sega stod utan kvalitativa alternativ.
Land of Illusion med Musse Pigg i huvudrollen, till Master System, slog rentav allt från Capcom på fingrarna.
Och Quack Shot, med dess liknande semi-linjära upplägg som får det att vara lite mer av ett äventyr än de flesta av Capcoms Disney-alster, kom knappast långt efter.
Mega Drive hade visserligen redan funnits ute på marknaden dryga året här i Sverige, men skiftet från åtta bitar till sexton bitar var knappast fullbordat och det skulle ännu dröja ytterligare ett halvår innan Super Nintendo gav sig in i leken.
Så.
Quack Shot i dess sextonbitarsskrud, som i detta skede innebar stora karaktärer och en detaljrikedom i miljöer och animationer som ingen åttabitare kunde komma i närheten av, kunde leva mycket på dess presentation.
Och hade troligen så gjort, i viss utsträckning, även om det faktiska spelet inte hade levt upp till samma nivå som dess yta.
Står sig väl än idag går det därför definitivt.
Inte helt utan trendkänslighet sett till den era det lanserades i väver Quack Shot in inslag av äventyr, med en världskarta att resa runt på och platser att flänga fram och tillbaka mellan för att med hjälp av funna föremål kunna ta sig längre någonstans där man tidigare stött på patrull.
Lite mer än "bara" ett simpelt plattformsspel... således.
Kalle Anka, med Knatte, Fnatte och Tjatte som minderåriga piloter, reser i bästa Indiana Jones-anda runt mellan, bland annat, Mexico, Indien, Egypten och en isinklädd sydlig pol. Detta i hopp om att hitta en skatt en karta uttrillad från en bok i Farbror Joakims bibliotek påstår existera någonstans i världen.
Givetvis inte utan att en skurk får nys om det hela. I detta fall Svarte Petter. Korsbefruktning Disney-universum emellan, absolut. Men det känns rätt naturligt, och inget som höjer något ögonbryn i förvåning eller avsmak.
Kalles huvudsakliga vapen är en pistol med vilken han skjuter vaskrensare eller poppar popcorn av majs.
Vaskrensarna fastnar på fiender och får dem att en kort stund paralyseras där poppade popcorn faktiskt eliminerar fienderna ifråga.
Rensarna uppgraderas dock både en och två gånger under äventyrets gång till att kunna fastna på väggar och där användas som plattformar samt skjutas fast på fåglar och därefter hängas i för framfart fågelvägen.
Och så leverar Oppfinnar-Jocke, när man väl snubblar över honom på ett hustak efter en halvt sinnessjuk berg- och dalbaneliknande färd längs elledningar, en uppgradering som låter pistolen skjuta bubblor som kan förstöra föremål i Kalles omgivning.
Det Quack Shot gör absolut bäst, utöver att vara en fröjd att titta på och lyssna till (Shigenori Kamiya gör ett utmärkt jobb med att fånga miljöernas stereotypa och således förväntade ljudbilder utan att för den skull få dem att kännas generiska), är att kännas angeläget hela vägen från början till slut.
Nivåer är sällan speciellt långa men effektivt varierade både miljö- och designmässigt. Simpla pussel varvas med knivigt plattformshoppande precis som rätt så raka hinderbanor ibland går klart mer labyrintartade.
Över är det rätt snart efter att man börjat spela, säg under timmen, såvida man inte fastnar på någon av spelets aningen mer utmanande sekvenser; Aldrig irriterande lätt, men ej heller någonsin hårslitande svårt.
Om man inte missar att faktiskt använda kommandot "Look" på ett av spelets föremål och som följd finner en viss sekvens orimligt grinig vad gäller snabbhet och precision, det vill säga.
Det är lätt att låta sig charmas av Quack Shot. Spela det ytterligare en runda direkt efter att man klarat det. Återvända med jämna mellanrum år efter år, så som jag har gjort nu i snart tre decennier.
En klassiker, vill jag sträcka mig så långt som att påstå, som olyckligtvis hamnat aningen i skuggan av Capcoms dito till NES och SNES.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar