Att dra slutsatser kring något utan att ha speciellt bra koll på det man drar slutsatser kring brukar sällan vara en speciellt god idé.
Åtminstone inte om man är av sådant slag att man ogärna reviderar sina slutsatser när, säg, fakta man tidigare ej kände till går konfrontativa med ens medvetande.
Tänker att det åtminstone är ett litet snäpp bättre om man är medveten om att de slutsatser man drar troligen är dragna utifrån bristfällig kunskap och att man därför är mer än villig att backa ett steg och omvärdera innan man vandrar vidare framåt igen.
Begrepp som Revisionist, Spaghetti och Red fladdrar förbi i kontexten Westerns och Gun sägs tillhöra Revisionist-kategorin; Den där det finns ett intresse i att ifrågasätta vad som är gott respektive ont istället för att låta världen gå extremt polariserad med en given ondska som måste fördrivas med alla tänkbara medel.
Bra så, även om vi fortfarande talar i termer av klichéer och stereotypa attityder.
Fast det här är, som redan antytts, saker jag i fallet vilda västern och eventuella subgenrer att kontextualisera verket inom ramarna för inte har nämnvärt bra koll på. Det är, mest, en känsla jag får.
Med det sagt; Gun är inte primärt dess berättelse och de karaktärer som porträtteras däri, vilket känns tacksamt då jag kan fokusera på att grotta ned mig i sådant som har med allt det där andra att göra.
Men, visst.
Sena 1800-talets Colton White, som fått axla huvudrollen i Gun, kastas väl ändå lite väl förutsägbart mellan hopp och förtvivlan.
Han upplever hur det är att förlora en far som visar sig ha varit en far utan blodsband samt hamnar mitt i en konflikt med någon som i jakten på Quivira, en förlorad stad av guld, gått över lik.
Tja.
Det är åtminstone funktionellt, och det onda spelar tacksamt nog på en individnivå mer än tanken på någon form av grupptillhörighet värd att av princip hata, men när allt väl är över är det spelets miljöer, seanser med vapenakrobatik och procentjagande man minns med glädje.
Gun är ett hyfsat tidigt försök att låta den mytomspunna vilda västern gå open world och det är ett försök som i de flesta avseenden lyckas rätt bra med vad det tar sig an.
Rätt bra är dock inte detsamma som mycket bra och eventuella tveksamheter ligger först och främst i de aningen strömlinjeformade sidospår till den huvudsakliga handlingen man är fri att ta.
Oavsett White springer sheriffers ärenden, under tidspress fraktar föremål via häst från en avsändare till en mottagare eller spelar poker är det svårt att skaka av sig känslan av att det mesta handlar om att rutinmässigt fylla en yta med innehåll via aktiviteter.
Aktiviteter som varken går progressiva vad gäller svårighetsgrad eller varieras nog för att på egna ben ses på som nämnvärt relevanta så mycket som de agerar pusselbitar i den större kontext som spelets helhet utgör.
Skönt är det därför att konstatera att den yta Gun utspelar sig på är relativt liten, smart innehållsmäsigt designad, om man bortser från några rätt så horribla osynliga väggar, och med snabbt igenkänningsbara platser vilka man nästan kan ta för givet att någonting spännande kommer utspela sig på.
I takt med den erfarenhet White får blir han allt effektivare på de saker han tar sig an, och där eventuell skicklighet inte räcker till ges det möjlighet att med hjälp av pengar uppgradera sina vapen och köpa sig andra typer av fördelar.
Centralt för allt vad stridande heter står simpel närstrid i kombination med aningen mer komplex strid på distans med projektildrivna vapen. Pistoler, gevär och pilbågar är visserligen antalmässigt få, men de man väl kommer över känns samtliga relevanta att nyttja i givna situationer. Speciellt om man spelar på en högre svårighetsgrad.
Och så var det det där med bullet time, här i form av quickdraw, för effekt likväl som underlättande av det hyfsat mängdmässigt omfattande stridande White i tid och otid tvingas ta sig an; Desto effektivare man nyttjar tiden tillgänglig desto mer tid belönas man med.
Det märks att det funnits en vilja att göra Gun till en dynamisk upplevelse, och mellan tredjepersonsskjutande och intensiva ridsessioner på hästryggen hinner man med att valla hem bortsprugna kreaturflockar, smyga runt i natten och undvika vakter samt gräva efter guld.
Gun kommer väldigt långt på att inte ta nämnvärt många timmar i anspråk, och att under dessa få timmar aldrig stå och stampa på en och samma plats så länge att man hinner tröttna, och är det så att man önskar gå 100% på sin sparfil har det ingen större betydelse att sidouppdragen sällan är speciellt minnesvärda då man ej behöver vada genom dem likt man numera gör i allt vad öppenvärldsupplevelser från, säg, Ubisoft heter; De stannar vid att agera några få småtrevliga tidsfördriv.
Mindre är, liksom... mer.
Och det är det som Gun primärt är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar