Det kom att få det originella namnet Star Tropics Quest, denna hybrid av Phantasy Star, Golvellius, Zelda och en rad andra äventyrsspel som jobbar med en fyrkantighet i sexton gånger sexton pixlar.
Inspirerad av vad dessa oftast i Japan ihopsnickrade världar kunde erbjuda, eller trigga sinnet till att spinna vidare på, spenderades mängder av timmar till att fylla ark efter ark efter ark med vad som skulle komma att bli mitt eget lilla spel som jag varken lyckades färdigställa eller ens bli på det klara med hur det skulle spelas.
Men känslan var helt underbar, att få ta mig tid att skapa och i skapandet, som en aktivitet av allt fler till antalet, fly undan det brutala mörker som växte inom mig i en alarmerande hastighet.
På den här tiden var det kutym att spela spel flera gånger, oavsett man hade klarat dem eller ej. Dels var utbudet klart mer begränsat än idag och dels fanns där inte riktigt samma typ av pengar att lägga på liknande underhållningsprodukter eftersom man tillhörde kategorin människor som tillskrevs epitetet barn.
Inte så underligt då, att även de svåraste av svåra spel tillika en skara kanske inte så imponerande produkter faktiskt uppvisade eftertexter vid ett eller annat tillfälle.
Ej heller speciellt konstigt att se ett rätt så enormt inflytande från de där spelen man hade tillgång till och således såg nötas till leda.
Menar.
Utöver att skissa fram mitt eget äventyr placerade vi ut färgade fyrkanter och rektanglar på ett ark med häftbara egenskaper. Sedan hoppade vi runt på dessa så som reglerna i Star Tropics dikterade; Från en ruta till en närliggande ruta, från en ruta till en ruta liggandes två rutor bort eller tre om man plockat på sig de där vingbeklädda skorna.
Att återvända till Star Tropics idag är inte detsamma som att pröva ens lycka tillsammans med en initialt spjutkastande Arthur i trakten av en kyrkogård.
Det börjar utmärkt utmanande och ser till att man får fason på allt det där man behöver ha fason på för att ta sig an dess rätt raskt stigande svårighetsgrad.
Mest är det väl så att det ligger i den samtida rädslan för att behöva spela om längre passager om man skulle råka få Game Over, speciellt när man i ett grottkravlande skede sådär som man är van att göra i första Zelda fast här med möjlighet att hoppa, men det är inte riktigt en rädsla värd att hålla fast vid då tempot är högt och den trial and error som ligger till grund för framgång är mer belönande än mentalt utmattande.
Sportig är han, vår amerikanska och ungdomliga huvudperson, med en förkärlek att stoppa in bananer i öronen när han inte vill höra ditt eller datt.
Först letandes efter sin försvunne anhörige, men längs vägen insiktifierad om att något mycket större än så är i görningen och att det som står på spel är mer än de närmaste kära.
En kombination av tidstypiskt rollspelsaktigt utforskande av en allt annat än skalenlig övervärld och de redan påtalade grottkravlingssekvenserna är vad som i kombinerad form utgör upplevelsen Star Tropics.
Visst är det rätt lätt att hävda att det actionslösa utforskandet där man strosar omkring på öar, åker runt i en ubåtsaktig farkost och pratar med vänner och fiender är något som finns där för att forcera fram en tidsandebunden unikhet i själva upplägget.
Speciellt med hänsyn till de som väntat helt bedrövliga och korthuggna dialogerna utan självdistans samt en rad menlösa punkter att besöka i en viss ordning för att trigga det som behövs triggas för att öppna upp vägen vidare.
Men till skillnad från, säg, Gargoyle's Quest 2 som lider av ungefär samma problematik är det här mycket lättare att köpa det hela med, typ, hull och hår då det smärtfritt smälter samman med den tropiska inramning spelet för sig med.
Dessutom, när tempot vid ett fåtal tillfällen faktiskt haltar ligger det aldrig i övervärlden utan i svåra passager i de mer actionbetonade grottkravlarsekvenserna. Man hade således vett att placera bromklossar där de hör hemma för att tvinga fram ett beteende bortsträvandes från underredeskadande.
Det händer dock och emellertid något ungefär precis och exakt hela tiden oavsett det handlar om oväntade bossfighter, introduceranden av nya föremål och vapen att nyttja, små pussel att lösa eller detta med att ta sig an ett könsbyte, i stil med det link gör i Breath of the Wild, för att ta sig in i ett slott där endast kvinnor får husera.
Och som för att göra det hela än mer progressionskänsleframbringande har allt delats upp i små munsbitar till kapitel vilka lämpar sig utmärkt att beta av ett och ett för de med lite mindre tid för spelande tillhands.
Star Tropics är ett väldigt ambitiöst projekt, som är ovanligt grafiskt omfattande för att vara en produktion till NES.
Det tar sitt tropiska tema på fullaste allvar, även om viss utomjordisk aktivitet involveras, och känns för sin tid som aningen före sin tid; Om man är villig att bortse från det billiga i den extrema likväl som tillfälliga topp i svårighetsgraden som som ur det blå kommer där framåt spelets slutskede, där tankarna inte alls känns långsökta att dra till trakten av lika orättvisa som frustrerande Ghosts'n Goblin, det vill säga.
Det låter till och med ett pussel, i samma ambitiösa anda, bryta den fjärde väggen och gå rakt ut i verkligheten med ett hemligt meddelande man tvingas få synligt på ett fysiskt i spelet medföljande brev.
Vissa brukar störa sig på stelheten i kontrollen, då den karaktär man styr under grottkravlandet har en högst påtaglig fördröjning i sina rörelser när man vill byta riktning och i dito förflytta sig.
Poängen är, inte speciellt svåruträknat, att man skall kunna vända på sig mot, exempelvis, en fiende utan att samtidigt riskera att gå rakt in i densamma. Efter en stunds spelande har jag svårt att se på det som annat än ett riktigt smart sätt att tackla något som i inspirationskällan The Legend of Zelda faktiskt kunde bli till ett problem i vissa sammanhang.
Skönt är det, dessutom, att kunna påbörja ett hopp i en riktning och därefter i luften vända sig mot en fiende i en annan riktning och attackera utan att störa den hopprocess som precis påbörjats.
Vapen är av slag jojo.
Till en början med kort räckvidd, men i senare skeden uppgraderad till att nå över hela skärmen så länge man har hälsa nog för att kunna utföra dessa attacker; Det här, såklart, att dra paralleller till svärdskjutandet i första Zelda om man där har full hälsa. Även pistoler av olika slag går att finna, likväl som andra vapen eller projektilpåverkande föremål.
Det är dock aldrig tal om att hitta permanenta uppgraderingar under grottkravlandets gång, utan allt man finner i en grotta är sådant man tappar så fort den är avklarad.
Permanenta uppgraderingar, som hälsa och via omfattande hälsa starkare jojos, möjligheten att dyka med sin ubåtsliknande farkost och liknande finner man istället i spelets övervärld. Hittar man, exempelvis, i en grotta en magisk stav som kan göra osynliga spöken synliga är det i berörd grotta den är tänkt att användas.
Rätt bra upplägg, måste jag ändå säga, med hänsyn till spelets fokus på handlingsmässig progression framför friare Zelda-aktiga möjligheter att ta sig an saker inte nödvändigtvis i en bestämd ordning.
Samma attraktionskraft som det en gång i tiden hade, och all den inspiration det gav mig och de ritorieterade redskap för verklighetsflykt som jag så surt kände ett behov av, det har det såklart inte längre.
Med det dock ej sagt att det misslyckas med att imponera, utan snarare är det lite tvärtom på denna punkt vilket inte känns som en liten bedrift med hänsyn till hur pass mycket erfarenhet av NES och dess spel jag numera har.
Den uppföljare som Star Tropics fick, den fick inte vi ta del av här i Sverige. Åtminstone inte om man inte var beredd att gå import eller piratkasset, i ett senare skede okommersiell emulering eller sådär som man kan göra idag: Köpa en licens på Virtual Console.
Om Star Tropics 2: Zoda's Revenge ens kommer i närheten av denna första del i serien har jag mycket att se fram emot.
Kanske, rentav, att ritblocket åker fram.
Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar