80-talet var liksom inte bara pudelrock, elektronisk popmusik samt hysteriska outfits med tillhörande frisyrer från helvetet och axelvaddar av rang; Detta Alexeys Pajitnovs Tetris från ett 1984, där tetrominoer ännu ej erövrat världen via Game Boy, planterade frön till vad som skulle växa upp till mardrömmar formade i ett kärt pärons huvud.
Klossar fallandes från himlen, nödvändiga att både pussla ihop till rader likväl som hålla sig undan bortom riskerna med att eventuellt bli krossad av; Det intensiva spelandet av Nintendos tolkning till NES fick sig ett abrupt slut och i en alternativ verklighet hade kvällstidningarna fått sig ännu en löpsedel.
Vi var inte riktigt så intresserade av 15 minuter i rampljuset, dock.
Line Up Puzzle Challenge kommer naturligtvis inte i närheten av att upprepa ovanstående, men som en droppe i det hav av pusselspel till våra världsomdefinierande smartphones och paddor är det inte nödvändigtvis helt utan betydelse.
Mycket beror på Pajitnov, tolkningen av densammas produkt samt det bekanta bruk av tetrominoer som här, likt tidigare i andra liknande sammanhang, fått sällskap av block av flertaligare beståndsdelar åtminstone i alternativa spellägen; Det grundläggande konceptet i att forma linjer för att få de block linjerna består av att försvinna från spelplanen är lika direkt som det är effektivt.
Här, utan någon form av gravitation eller tidspress, huserandes inom ramarna för det spelbräde om sju gånger sju rutor blir det lätt trångt och förmågan att planera ett par steg framåt när man placerar ut någon av de ständigt tre tillgängliga pusselbitarna blir påtagligt avgörande för hur höga poäng man lyckas samla på sig innan man får slut på möjligheter och aktuell spelomgång avrundas.
Vidare är det så att man kan dra fördel av ett stjärnskapande, genom att låta både lod- och vågräta rader elimineras på en och samma gång. Fyller man hela brädet med stjärnor byter det färg.
Och så finns där kombos.
Något Line Up Puzzle Challenge tyvärr är extremt dåligt på är att förklara poängräkningen samt erbjuda möjligheten att betala för att slippa reklam både i form av banners nedtill på skärmen och via filmsnuttar och dylikt mellan varje spelad runda.
Lite mindre dåligt, men fortfarande dåligt, är det på detta med att få pekandet att kännas naturligt. Speciellt i de Challenges där man kan rotera block genom att trycka på dem extra gånger innan man lyfter upp dem och placerar dem där man vill ha dem; Det är lätt hänt att man råkar dra iväg ett block när man vill rotera det, och det är lätt hänt att man ser ett block man försöker placera ut flyga tillbaka till dess urpsrungsplats bara för att man inte placerat det helt rätt på spelplanen när man släppt det.
Det är inte det att Line Up Puzzle Challenge saknar förmågan att fånga in mig som spelare, för jag återvänder gång på gång trots att mina poäng sällan blir höga. Och det är ej heller så att innehållet snabbt är avverkat, då man utöver det huvudsakliga spelläget erbjuds 1800 Challenges där man utifrån tre olika förutsättningar skall placera ut block på ett spelbräde till dess att det är helt fyllt av block; Ett regelrätt pusselläggande av sådant slag man sett åtskilliga gånger förut.
Det är, snarare, det att Line Up Puzzle Challenge känns presentationsmässigt oinspirerat, poängsättningsmässigt otydligt och innehållsmässigt satsandes på kvantitet i form av en sanslös mängd identitetslösa utmaningar framför kvalitet och smart design på en bråkdel av det nuvarande totala antalet.
Inget man får mardrömar av, direkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar