Tänker mig att det var ett gemensamt beslut, att slippa vänta på att spelet skulle leta sig hela vägen till oss på vanligt vis. Insikten hade väl kommit, till slut, att man huserandes här fick nöja sig med att ligga ett par år efter andra delar av världen.
Processen var inte helt smidig, men någonstans hade de kommit över information kring vilket serienummer man behövde placera sig under för att vara säker på att man skulle kunna spela importerade spel.
Exakt varför jag har minne av ett negativt besked är jag inte säker på, men oavsett kom det att lösa sig på ett eller annat vis.
Möjligt att hela konsolen byttes ut, eller så lämnades den in någonstans för att få ett ben avklippt (om man nu upptäckt denna regionsfrihetsmetod redan, vilket man kanske inte hade).
Eller så var det aldrig ett problem, jag minns inte längre.
Likt Super Mario Bros 2, vår västerländska version, visade sig Super Mario Bros 3 vara en rätt surrealistisk upplevelse.
Mer av ett Super Mario Bros, än dess udda uppföljare, men samtidigt extremt annorlunda på alla sätt och vis och då inte endast för att all dialog presenterades med för mig då helt obegripliga japanska tecken.
Oavsett, mer av allt bekant och hur mycket nytt som helst.
Världar hade fått sig kartor att springa runt på och det via miljömässiga temata. Avslutandes varje värld gjorde en räd på ett luftskepp, och misslyckades man vid ett första försök flög skeppet iväg någonstans inte sällan otillgängligt på kartan.
En sak med kartan och möjligheten att navigera på den var att seriens tidigare linjära upplägg inte längre var intakt.
Utöver möjligheten att exempelvis välja mellan nivå fyra eller fem för att ta sig till nivå sex gick det även att hitta genvägar, permanent rasera hinder på kartan (för om man fick Game Over blev samtliga vanliga nivåer åter oavklarade), besöka svamphus av slag där en Toad huserade med en eller flera kistor att öppna samt konfrontera mobila fiender via små enskärmsbaserade strider.
Vidare introducerades en hel uppsjö av nya färdigheter och dräkter för Mario eller Luigi att ikläda sig, vissa klart mer frekvent förekommande än andra. Och den klassiska eldblomman, den kunde nyttjas på nya sätt där detta med att smälta isblock för att frigöra sådant som huserade i dito var det mest påtagliga.
Det centrala, dock, som redan på spelets första nivå förklarade vad som var att vänta... det var lövet som gav Mario en svans.
Efter att ha fått upp lite hastighet skulle det visa sig att Mario genom att hoppa och vifta på sin svans kunde flyga.
När Super Mario Bros 3 släpptes fanns det inget plattformsspel som hade en ärlig chans att matcha dess lekfullhet och innehållsmässiga omfattning. Speciellt inte om man likt jag tog del av det åtskilliga år innan det släpptes i Sverige.
Det kändes som att det, milt uttryckt, lade grunden för en helt ny generation av plattformsspel och vad man kunde förvänta sig av desamma.
Att ha sett på Super Mario Bros 2, vår version, som något som inte riktigt kändes som ett Mario trots att man inte hade mycket att att förhålla sig till annat än det senare spelade Super Mario Bros 2 så som det urpsrungligen lanserades i Japan, kändes mer motiverat än någonsin efter Super Mario Bros 3 då det i princip inte behöll någonting överhuvudtaget annat än minispelsaspekten från dess västerländska föregångare.
Förutom tidigare påtalade lekfullheten då. Den förblev intakt, där varje värld och rentav varje ny nivå hade något nytt att presentera utan att rucka på själva grunden vilket spelet vilade på... och kanske är det mycket därför som Super Mario Bros 3 än idag känns så fräscht som det trots allt gör.
En andra värld placerad ute i öknen, med pyramider att utforska och elaka solar att bli jagad av ersätts snabbt av en värld till hälften utspelandes under vatten.
Kort därefter landar man i en miljö där allt tycks vara gigantiskt, bestiger ett torn som tar en upp till himlen, glider runt som på skridskor i ett kyligt sammanhang och orienterar sig fram mot sitt mål via gröna rör som tar en mellan små öar fyllda av köttätande blommor.
Ytterst sällan är det, dessutom, som en nivå känns den andra lik. Nästan varje nivå har någon liten knorr som gör den minnesvärd även om miljöer titt som tätt återanvänds.
Linjära nivåer perfekta att rusa genom när muskelminnet börjar sitta där det skall varvas med sådana där man alltid tycks ha något outforskat att kolla in närmare; Någonting ligger i spelets sätt att hantera scrollande skärmar, där en vägg sällan får skärmens rörelse att stanna av som om det är där allt tar slut... utan istället ger det hela tiden sken av att man med lite fipplande kan ta sig förbi väggen för att hitta något på andra sidan.
Och ofta kan man det.
Super Mario Bros 3 är verkligen sprängfyllt av små hemligheter, alternativa rutter, warp-flöjter att finna och extraliv i mängder eller gigantiska frågeteckensblock vilka innehåller de där mest eftertraktade av dräkter.
Bara en sådan sak som att vandra genom ett slott där väggar, tak och golv utgörs av tegelblock får fantasin att börja skena: Kan man möjligen hitta ett P-block för att förvandla alla dessa block till pengar?
Och om man förvandlar dem till pengar, kan man då inte använda en P-vinge för att undvika att falla ned mot en säker död och istället flyga runt och plocka på sig alla de pengar som man förvandlat själva slottet till?
Självklart, visar det sig.
Enormt är det, Super Mario Bros 3, med närmare hundra nivåer av kortare slag. Och kanske är det här man finner en av de saker som faktiskt går att kritisera spelet för: Det saknar sparfunktion likväl som möjligheten att använda sig av lösenord för att kunna fortsätta spela där man väljer att sluta när man stänger av sin 8-bitare.
Men, visst kan man samtidigt hävda att det en gång i tiden bidrog till en ökad livslängd speciellt med hänsyn till hur gravt utmanande spelet vågar vara under dess andra halva.
Till skillnad från Mario-spel av idag är det inte alls speciellt frikostigt med extraliv och de extraliv man samlar på sig kan man på en svårare nivå utan problem avverka under loppet av ett par intensiva minuter; Spelets avslutande åttonde värld innehåller rentav några av seriens abslut svåraste nivåer, men redan så tidigt som på den femte världen börjar denna attityd ge sig tillkänna.
Och det känns fräscht.
Uppfriskande.
Motiverat utmanande.
Super Mario Bros 3 är i själ och hjärta mycket av allt det där som strikta Super Mario World inte riktigt vågar vara.
Istället för att trycka allt inom ramarna för något specifickt, i fallet Super Mario World ett laserutstansat audiovisuellt uttryck, spretar det åt alla möjliga tänkbara håll och kanter och strävar nästan maniskt efter att inte återupprepa sig själv annat än i det återkommande i att beta av små slott med tillhörande taggsköldad sköldpadda som miniboss och avrunda varje värld med ett luftskepp.
Och så vågar det slänga in mängder och åter mängder med onödigheter som egentligen inte fyller någon annan funktion än att finnas där för att upptäckas och lekas runt med.
Goombas gröna sko, vars existens är låst till en enda nivå, med vilken Mario nedkrupen i kan hoppa på vilka fiender som helst med, hade aldrig varit så mycket av en klassiker som den är om man kunnat nyttja den i tid och otid.
Det vägrar jag tro.
Sedan kan man såklart argumentera för att det grafiktekniska brister en aning med missfärgningar av grafik ute i högerkanten av skärmen och en åtta pixlar bred kant av ingenting till vänster på skärmen samt lite slowdowns här och där, men till vilken nytta?
Jämfört med den samtida konkurrensen spelar Super Mario Bros 3 i en egen liga, det karvade ut en egen nisch och blev något av kronan på allt som verket NES skulle komma att symbolisera för miljontals spelare världen över.
Jag har rentav och faktiskt svårt att se något annat Mario-spel nå riktigt samma höjder annat än det säckihopknytande New Super Mario Bros U, som sammanfattar allt det där bra serien stått för över åren på ett i princip fläckfritt vis, även om det inte innebär mycket mer än att det är ett av de bästa i en rad fantastiskt bra plattformsspel huserandes inom Mario-universumet.
Surrealistiskt, som sagt, speciellt då Super Mario Bros 3 representerar en av genrens absoluta höjdpunkter och det redan 1988.
Det är, fan, snart 30 år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar